Det här kanske inte alls är något konstigt hos barn. Jag vet inte, och därför frågar jag.
Min son som är 6 år har lite konstiga uttryck för det han upplever och hur han mår.
För någon vecka sedan hade någon kissat i papperskorgarna på skolan. Veckan efter det upptäckte jag att han kissat i en blomkanna här hemma och en leksaksbåt. Konfronterade honom och han erkände att det var han som kissat i papperskorgarna också. Nu var det någon som kissat i den där skålen som man ställer toaborsten i på förskolan. Frågade honom om det och han nekade men jag såg att han ljög.
Han kissar i sängen också och jag vet inte om det är kopplat till det eller allt annat som händer kring honom.
Han gör de konstigaste saker med grejer här hemma. Alltså han kan typ utan att tänka på det ställa upp en grej på en annan och stapla eller stoppa in en grej i en annan eller knyta upp saker på olämpliga ställen. Har inget exempel just nu för jag är så trött i huvudet.
Han har lite svårt det här att umgås med andra barn ibland och kan vara elak och liksom hela tiden springa ifrån dom och bara skratta och inte ge sig fastän de andra barnen tillslut börjar grina nästan för att det blir så olustigt och han bara skrattar ä'nnu mer ju mer det andra barnet säger att det inte är roligt. Kanske är normalt, jag vet inte.
Igår hade han plockat ihop alla världens olika saker från överallt i huset och gömt undan i i en hög på ett ställe. Det var typ mina sockar, en ovärderlig boll som min sambo är rädd om, en trisslott som jag vunnit på, sin lillebrors pipmugg, några långkalsonger, min ena innesko, någon tidning och allt möjligt annat.
Det har han aldrig gjort förut. Visst att han ibland går runt med någon sak och den hamnar någonstans men det är ju förståeligt. Men att liksom gömma undan sådär i en hög. Det är inte likt honom och det där att kissa på olämpliga ställen.
Är det normalt?
Sen har hans fröken på förskolan tagit upp med mig att han har jättesvårt för kritik. Om han gör något dumt och blir tillsagd så blir det bara ännu värre och de på förskolan vet nästan inte hur de ska hantera det. Han har lärt sig stolthet av pappa. Han har i perioder inte gått alls att prata med för ju argare man blivit desto mer har han skrattat. Det blir liksom någon sorts låsning för honom.

Lite bakgrund
Han har haft det ganska tufft med en mamma med förlossningsdepression och därför anknytningsproblem, en vårdnadstvist när jag lämnade hans pappa när han var ca 1,5-2 år gammal som blev väldigt smutsig p.g.a. pappan. Allt gick ut över grabben. Pappan är själv väldigt udda och faktiskt klassad som psykopat p.g.a. hans sätt att manipulera omgivningen som han gör och är fruktansvärt elak och oberäknelig. Inte våldsam eller så men han hittar på de mest konstiga saker och trycker ner en på ett sätt så det inte märks.
Det tär på pojken min att hela tiden vara ute på vägarna med pappa och inte ha någon trygg punkt och att pappa beter sig som han gör och dessutom har tjejer springande hos sig hela tiden.
Han får inte utlopp för sina känslor och får lära sig en väldigt skev verklighetsbild hemma hos sin far.
Det enda problemet här hemma hos mig och min sambo är att jag p.g.a slitningarna under förlossningsdepressionen och den här hemska vårdnadstvisten och att jag tidigare varit utsatt för sexuella övergrepp gör det svårt för mig att ha fysisk kontakt med sonen.
Jag jobbar på det med hjälp av psykiatrin men det är en komplicerad fråga.
Jag vill inte diskutera hur man ska avhjälpa och förändra situationen med pappan för det är ett ständigt pågående arbete och är väldigt känsligt så det behöver ni inte kommentera.
Att jag nämner det är för att det kan spela roll i hur ni tycker jag ska hantera problemet med min son direkt.