Etiketter01-allmänt-om-barn05-barn-6-12-år
Läst 1388 ggr
Ankan85
2022-03-24, 11:14

Ångest hos 6-åring?

Jag börjar bli lite orolig för min tjej som är 6 år. Hon har alltid varit en känslig typ, är väldigt omtänksam och tänker ibland mer på andra än på sig själv.

En lärare på förskolan ringde åt mig för några dagar sedan och berättade att hon den senaste tiden har börjat gråta när hon inte förstår en uppgift, eller om "alla andra" blir klara med en uppgift innan henne. Det är likadant hemma. Ifall vi t.ex. spelar spel kan hon bli väldigt arg eller ledsen om hon inte vinner. Och ifall hon vinner ska hon nog minsann visa det åt alla (blir skrytsam).
Hon ger upp väldigt lätt ifall något inte lyckas på första försöken, kan börja gråta och säger att hon inte kan någonting.

Hemma kan hon ofta vara i sin egen lilla värld, hon skulle kunna se på tv hela kvällarna om vi inte säger åt henne att stänga av. Den senaste tiden har hon börjat säga att hon vill inte till förskolan, och kan vara väldigt nedstämd på mornarna när jag t.ex. ska till jobbet.
Jag har frågat henne om det är något som bekymrar henne, men hon vill inte prata. Säger bara att allt är bra.

Jag får sånt jättedåligt samvete, för jag vet att jag har varit lite väl stressad och höjt rösten ganska ofta åt barnen. Jag har väl himlat med ögonen allt för många gånger när syskonen bråkar. Jag har väl inte gett henne den tid hon skulle behöva med mig. Det känns som att jag har förstört hennes självkänsla och jag är jätteorolig att det inte ska gå att reparera.

Snälla, ge mig tips och råd? Kan hon "ta sig ur" detta?
Vi åkte hela familjen till leklandet igår och barnen hade roligt. Men jag känner att hon är lite reserverad. Jag är själv högkänslig och vet inte om jag ibland överreagerar, men jag är så orolig just nu.

Sindri
2022-03-24, 15:18
#1

Min första tanke var att hon är HSP, har själv det och har en dotter med det. Det blir ju bättre med åren, vilket inte betyder att din dotter inte behöver hjälp nu. Känner så igen det där med självkänsla och att aldrig våga ta språnget för rädsla att misslyckas eller få ett nej. Och också att hålla på och engagera sig i andra och till varje pris vilja hjälpa.
Din dotter behöver din tid och ditt stöd. Framförallt behöver hon att du lyssnar på henne och tar in det hon säger. Du behöver inte förstå, du behöver inte förklara eller bortförklara eller argumentera bort hennes känslor. Bara hör att de finns där och låt dem vara. Ju mer du lyssnar, desto mer vågar hon prata.
Jag är inte så insatt i barnböcker nuförtiden, men om du har ett bra bibliotek kan du kanske få hjälp där att hitta några pedagogiska böcker som handlar om känslighet, utanförskap etc utan att direkt skriva henne på näsan.
Det är också jobbigt att ta in så mycket om omvärlden som din dotter gör, hon behöver få hjälp att stänga ute en del intryck så det inte blir för mycket. Att förlora sig i TVns värld är kanske ett sätt för henne att stänga av, men det vore roligt om ni kunde komma på något annat. Är hon inte också väldigt skapande? Om hon hittar något att fördjupa sig i är det också ett sätt att stänga ute intryck. Rita, måla, lera, baka, pyssla, spela spel…..
Att få skapa lindrar ångest.

Devya
2022-03-25, 11:42
#2

Det kan vara så som sindri skriver, att det rör sig om HSP. Jag ville dock även inflika att det kan även röra sig om ADHD. Jag lyssnade nyligen på ett radioprogram där en av radiopratarna diskuterade om hennes diagnos som hon först fick i vuxenålder, nämligen ADHD. Sen kan jag ju även tillägga att HSP är också väldigt vanligt för de som har ADHD.

Det är dock svårt att diagnostisera ADHD hos flickor eftersom symptomen är annorlunda än hos pojkar.

Plus, det här med TV! Det är oftast de med ADHD som kan tillägna en massa fokus på tv-tittandet och gå helt upp i det. Alltså att man får knappt någon kontakt med dem då de väl ser på tv. Min man och min bästa vän är sådana och de har båda ADHD. Tv är det enda som de verkligen kan fokusera sig på, konstigt nog.

Här är klippet! Förhoppningsvis förstår du engelska.

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

Sindri
2022-03-25, 15:50
#3

#2: Sant det med ADHD - dottern har ADD-diagnos. Jag har dock aldrig upplevt att hon varit så ledsen och inbunden som barn. TV kunde hon sluka, men även böcker.
Hon har haft ett soligt humör för det mesta, lite ångest i tonåren, men efter sin diagnos har hon fått dels mediciner och dels hjälpmedel hemma och med studier och har nu en masterexamen.

Ankan85
2022-03-25, 19:52
#4

#2: Jag har flera gånger funderat om hon även kan ha ADHD, så det var intressant att du nämnde det.
Gällande tv tittandet är hon verkligen helt uppslukad när hon tittar. Man kan få säga saker 5-6 gånger innan hon ens uppfattar att man försöker få kontakt. Tyvärr blir det ju lite av att man höjer rösten då hon inte hör att man försöker säga något.

Det är ändå något som gnager mig, ena stunden kan hon vara på strålande humör men ifall det blir stressigt eller dylikt så blir hon rätt tyst och gör exakt som man säger typ.
För det mesta är hon en teaterapa, det känns som att hon inte riktigt kan vara sig själv utan måste hela tiden spela rolig och busig. Svårt att förklara. Men de gånger hon ”kommer fram” och man kan lugnt sitta och fundera samt diskutera saker med henne så märker man verkligen hur underbar hon är.

Ankan85
2022-03-25, 20:00
#5

#3: Dottern har energi så det räcker till flera, men humöret varierar ju kraftigt. Hon kan bli jättearg på en sekund, speciellt om syskonet ”anklagar” henne för något. Idag blev hon jättearg då yngre syskonet påstod att hon fuskade när de lekte kurragömma.

Som jag nämnde tidigare har hon jättesvårt med att ta förluster. Ifall hon ”förlorar” i ett spel eller en lek så skyller hon alltid på något, och ibland kan hon nästan få gråten i halsen. Hon kan inte acceptera att nu blev det såhär utan måste hitta fel nån annanstans istället.

Jag vill ju bara hjälpa henne och få henne att känna sig värdefull och älskad.

Sindri
2022-03-25, 22:29
#6

#5: Att förlora ett spel eller en lek kan vara "dödligt allvar" för en del. De kan inte koppla det till lek, utan det blir ett bevis på att man inte klarar något. Vår dotter var aldrig med och spelade spel när hon var barn. Möjligen Memory när hon var riktigt liten. Hon har alltid haft höga krav på sig själv, och det kanske din dotter också har.

Får ni tillfällen att prata om situationer som uppstår när hon blir frustrerad och arg?
Det är viktigt att man inte trycker undan hennes känslor - de har hon all rätt till. Men för sin egen skull kan hon lära sig att handskas med dem.
Fråga henne hur det känns när hon förlorar, eller inte klarar av någonting, och varför det är så hemskt och vad hon egentligen blir arg på. Förmodligen är det på sig själv hon blir arg - hon svarar inte upp till sina egna krav på sig själv.
Kanske kan hon bli hjälpt av att projicera sin besvikelse på ett alter ego. Svårt att förklara men om hon tänker sig att hon har en annan flicka inne i sig själv som misslyckas ibland. Hon kan läar sig att tänka att det är "hon" som misslyckats igen. Hon kan tänka på om hon blir arg på denna "hon" och om hon kan förlåta "henne" för att "hon" inte alltid är bäst.
Jag vet inte om du förstår hur jag menar. Att kunna förlåta denna andra "hon" kanske kan göra att hon kan förlåta sig själv också och inte ha så höga krav på sig själv. För det har hon uppenbarligen. Hon skall förutom att vara jättebra på allting även se till att andra har det bra. Det är en omöjlig uppgift.
Jag tror lösningen är att prata, prata, prata. Du verkar både kärleksfull, insiktsfull och respektfull mot din dotter så om du ger dig och henne lite tid så finns goda chanser att det fungerar. Det är bra att du också kommunicerar med förskolan så att ni kan peppa varandra. Förskolan borde också kunna hjälpa dig att ta beslut om du skall ta henne till någon utredning. En diagnos i sig hjälper inte barnet att klara sig bättre, men det kan ge redskap för både henne och er att handskas med olika situationer.

Ankan85
2022-04-22, 13:45
#7

Jag återupptar denna tråden igen. Jag har börjat sett ett litet nytt beteende från vår tjej den senaste tiden. Hon vill alltid påpeka och visa att hon KAN och VET saker. Det spelar ingen roll vad jag än säger, så svarar hon med "Jag VEET!".
För skojs skull ville jag testa lite häromdagen, och vi pratade om USA och jag sa att deras president heter Biden, och hon svarar såklart att hon ju nog minsann vet det (fastän jag vet att hon inte vet det :)). Nämner jag något om kvantfysik så vet hon nog det också.

Jag har försökt flika in att det är OK att inte veta, och det finns ingen i världen som kan allt. Men har ni något tips på hur jag kan hjälpa min tjej med detta? Hon är bara 6 år men verkar ha såna höga krav på sig själv och vill visa att hon verkligen kan.

Sindri
2022-04-23, 00:36
#8

Jag tycker inte alls du skall bry dig om det. Hon förstår säkert inte alls vad hon gör, och hon kan inte relatera till vad verklig kunskap är än. Hon testar bara. Hon kanske har ngn i förskolan som säger samma sak. Tror vi alla har upplevt det hos barn.
När du har sagt en sak så vet hon det ju. Hon fattar nog inte att det betyder att hon visste det innan, hon tänker inte som du.
Visst, andra barn (särskilt äldre) kan tycka att det låter drygt och då kommer hon att få veta det.

Ankan85
2022-05-12, 07:31
#9

#8: Hennes känslor går verkligen uppochner. Hon kan vara sprallig och glad för att nästa dag må dåligt. Igår sa hon att "mitt liv är så konstigt" och var lite ledsen. Det var något som jag inte hört av henne innan. Jag försökte få fram vad exakt hon tycker är konstigt, men hon sa att hon kunde inte riktigt förklara. Jag frågade om hon inte trivs i förskolan och då nickade hon, så tydligen är det något sånt som trycker på. Vi började prata om att vi ska åka på nöjesfält i sommar och hur roligt det var förra sommaren, då blev hon lite gladare, men jag såg ju ändå att det inte var helt hundra.

Hon brukar ibland säga att det gick "lätt" i förskolan idag, antagligen menar hon att de hade såna uppgifter som hon klarade av. Men flera gånger försökte hon få fram något "det är nog ännu en sak som känns konstigt men jag vet inte hur jag ska förklara, mitt liv är bara konstigt".

Jag blir så orolig och ledsen när hon säger såhär. Jag är väl mest rädd för att hon kan få problem sen när hon blir äldre, att hon aldrig tar sig ur detta orolighets-/ångestträsket. Jag får nästan panik inombords när hon börjar prata såhär.

Sindri
2022-05-12, 11:57
#10

Oj, hon uttrycker sig väldigt vuxet för att vara 6 år. Kan det vara sånt hon hört av andra och upprepar?

Ankan85
2022-05-12, 13:38
#11

#10: Jo hon känns ganska "lillgammal" i sättet hon uttrycker sig på ibland. Jag vet faktiskt inte varifrån dessa tankar och funderingar kommer, är det något hon sett på tv, från förskolan eller något annat… Det känns som så "stora" tankar för en 6-åring. Och jag blir orolig över hur det kommer att påverka henne även i vuxen ålder.

Jag var också en väldigt orolig själ när jag var yngre, och är fortfarande men jag har väl lärt mig att hantera det på ett bättre sett nu när jag är vuxen och förälder. Dock när det gäller barnen så kan mina katastroftankar komma igång, och det är svårt att hitta en bra balansgång där..

Sindri
2022-05-12, 13:47
#12

Ja, mitt enda råd är att prata och lyssna. Ge henne tid att utveckla sin tankar och hitta formuleringar.

Magrat
2022-05-17, 17:49
#13

Det är som att att du beskriver mig som ett barn.
Jag var lillgammal och mådde i perioder fruktansvärt dåligt och pendlade mycket i humöret. Jag slukade böcker, men tv-tittandet låg på minimum.
Jag förstår idag att det jag hade var extrem ångest i perioder, men det är så fruktansvärt svårt att sätta orden på när man är såpasss ung.

I tonåren kom jag i kontakt med psykiatrin som direkt gav mig autismdiagnos, för jag hade det ju lätt i skolan i de ämnen som intresserade mig, och jag var ju intelligent…
Den här diagnosen rök när jag var 16 och man insåg att det inte stämmer, vilket jag också sa under alla tre åren jag hade den.

Istället diagnostiserades jag med PTSD(vilket iofs berodde på hemska saker i tonåren). Men det jag vill komma fram till är att jag, bara för något år sedan, fick diagnosen bipolär typ 2.
Allt föll liksom på plats, humörsvängningarna, ångest osv.

-MEN- Det går inte att ställa en sådan diagnos på ett 6-årigt barn. Det kan bara vara så att hon är en intelligent tös som behöver mer utmaningar i det hon gör bra, och mer stöd när det inte går fullt så bra.
Nu ska tilläggas att jag vet inte ett skit om barn, annat än hur jag var, och du beskriver mig till stor del i vad du skriver.

//  Leona

Draknästets_Reptiler
2022-05-28, 11:11
#14

#0: Som du beskriver i ditt inlägg, så är det i stort sett identiskt med hur jag skulle ha beskrivit min yngsta dotter som nu är 14 år. Även i inläggen under där du beskriver hennes sätt att agera utåt, att hon inte vill gå till förskolan, att hon är väldigt lillgammal.

Hon fick diagnosen Högfungerande autism samt sömnstörning först när hon var 10 år. Då hade hon redan missat halva tvåan och i stort sett hela trean på skolan.

Prata med förskolan och kolla hur de har upplevt henne, risken finns att de inte har märkt någonting alls. Det är det som är så svårt med just tjejer med autistisk diagnos. De biter ihop när de är i skolan, men kraschar fullständigt när de kommer hem. Min dotter blev antigen helt rabiat, slogs och skrek, eller så slöt hon sig inne helt och blev okontaktbar när hon kom hem …de få gånger vi fick henne till skolan…..

Ta kontakt med BUP och se om ni kan få hjälp av skolan att skriva en remiss. Skolan vägrade hjälpa oss med remiss, eftersom hon fungerade i skolan. Jag tog då självmant kontakt med soc och fick ett möte med dem, eftersom jag visste att det troligtvis skulle komma en orosanmälan från skolan, att hon hade hög frånvaro. Vilket det också gjorde efter några veckor. Soc var ett fantastiskt stöd för oss, och de hjälpte oss på alla sätt och vis att få in henne på utredning, det tog tid, men hon blev utredd tillslut.

VENI VIDI VICI

Ankan85
2022-06-27, 20:54
#15

Hej, igen.
Fortsätter på denna tråd. Alltså jag känner mig så maktlös, så uppgiven. Jag vet inte hur jag ska hantera min dotter. Hon blåser upp småsaker till såna gigantiska problem. Hon känner att hon inte kan något. Idag blev det världens gräl och gråt för att hon inte kan knyta skosnören. Jag och pappan försöker uppmuntra så mycket vi kan, men hon svarar i stil med ”det säger ni bara, ni försöker bara vara snälla, jag kommer aldrig att lära mig” osv.
Jag blir så trött rent ut sagt på hennes negativa attityd. Hon är så arg konstant. Över allt möjligt. Vi har härliga sommardagar nu men hon vill bara sitta inne och kolla tv. Hon blir gråtfärdig för minsta lilla och vill lägga skulden på mig.

Känner mig som den sämsta mamman, jag höjer rösten ganska ofta nuförtiden, för jag orkar helt enkelt inte med hennes gnäll och hur hon gör allting så invecklat. Jag tänker ibland att det kanske är en fas hon går igenom, men känns som att den har hållit på i ett år isåfall. Jag känner mig för strikt ibland, borde jag chilla lite? Inte bestämma så mycket? Tänker på hur det var när jag var liten, mina föräldrar höjde aldrig rösten, de var så otroligt tålmodiga och kärleksfulla oavsett vad. Vill bara kräkas när jag hör hur genomsnälla och ”enkla” mina vänners barn är. Ja, det är väl enkelt att vara en bra förälder om man har ”enkla” barn också…

Sindri
2022-06-27, 21:01
#16

Så tråkigt att höra. Du har inte lyckats komma igenom din dotters skal. Hon behöver uppenbarligen hjälp. Du måste tjata på BUP, BVC och förskolan borde också kunna hjälpa till.
Är hon likadan på förskolan?

Ankan85
2022-06-27, 21:14
#17

På förskolan är hon väldigt duktig, säger de. Hon kan vara lite känslig för en del saker (om t.ex andra blir klara med en uppgift innan henne), men i övrigt nöjd. Känns som att jag har en tonåring hemma.
Hemma är det som en bergochdalbana, ena stunden kan vi ha det trevligt men sen svänger det.
Med pappan är hon för det mesta mycket mera avslappnad och skojar och har kul. Han brukar säga att stämningen ändrar direkt jag kommer hem från jobbet, plötsligt blir barnen gnälliga och tävlar om min uppmärksamhet. Det blir som en ond cirkel, liksom.

Sindri
2022-06-28, 01:11
#18

Allt det där bör du ta med dig till BUP. Jag tycker du skall tjata och tjata tills du får en tid. Din dotter behöver hjälp att hantera tillvaron.

Draknästets_Reptiler
2022-06-28, 11:58
#19

#17: Det låter som hon kan ha någon autismdiagnos och även ångest/depressionsproblematik.
Du måste ta kontakt med BUP eller Vct för at få hjälp att remmittera henne till en NPF utredning.

Om hon har en autismdiagnos, så är det mycket viktigt med rutiner. Om ni planerar att åka iväg eller hitta på något, ge henne besked några dagar innan och påminn henne varje dag fram tills den dagen ni har bestämt att det skall ske.

Var noga med att ge henne korta instruktioner, om hon har autism så kan hon troligtvis inte processa flera olika steg.

Ett exempel: Hon skall städa sitt rum:

  1. Städa av skrivbordet. När det är helt klart kan ni ge henne nästa steg
  2. Plocka av golvet …nästa steg
  3. Lägg tvätten i tvättkorgen …nästa steg
  4. Bädda sängen …..nästa steg

Vi kör även bildschema här hemma, det underlättar dagen, när hon vet vad som skall ske under dagen.

VENI VIDI VICI

Sindri
2022-06-28, 13:14
#20

#19: Bildschema var ju jättesmart!

Ankan85
2022-06-29, 10:02
#21

#17, jag brukar förbereda henne flera dagar i förväg om det är något speciellt. Men även här måste jag vara försiktig, det slår lätt över för henne och hon får ångest istället. T.ex. om jag säger på förhand att "på fredag ska ni cykla på förskolan, så då tar vi din cykel med", så kan hon lätt bara bli mera stressad och orolig, fastän hon inte säger det rakt ut.

Hon har även talat om att hon vill prova på simskola i sommar för att lära sig simma, men jag vet faktiskt inte om hon är "mentalt" redo för det. Det är ju en jättebra grej och livsviktigt att kunna simma, men jag vet av erfarenhet att hon är väldigt rädd för vatten och får panik om hon t.ex. får vatten i ansiktet. Häromdagen ville hon veta exakt vad simlärarna gör, håller de i henne medan hon ska försöka simma, hur långt ska hon simma, får hon ha simring med, måste de simma varje dag, osv…. hon vill ha stenkoll. Men som sagt, jag vill bara inte att det ska bli en jobbig upplevelse för henne, för hon låser sig totalt om hon ser att andra lyckas med något hon inte själv kan ännu..

Draknästets_Reptiler
2022-06-29, 11:19
#22

#20: Det har fungerat jättebra för oss med bildschema, så det brukar jag rekommendera 🙂

#21 Det är en evig balansgång när man har barn eller bor med någon som har autism. Gå henne till mötes med simningen, men kanske ni skulle kunna följa med henne och lära henne att simma ? Har hon svårt för nya människor, så kan det vara bra att hon har tryggheten av antigen dig eller pappan, eller något syskon eller annan vuxen som hon känner sig helt trygg med.

VENI VIDI VICI

Sindri
2022-06-29, 12:56
#23

Jag skulle lyssna på henne och låta henne prova på simskola. Men också prata med simläraren innan och berätta lite om hur dottern kan reagera. Då kan läraren bättre förbereda sin egne reaktion.
I badkaret, om hon vill, eller i ett handfat eller en liten balja kan hon testa att doppa ner ansiktet i vattnet. Bara så mycket hon vill åt gången. Kanske bara nästippen de första gångerna, sedan lite mer när hon känner för det. Lär henne att andas in ovanför vattnet och att andas ut under vattnet.
Men bara exakt så mycket hon vill själv.

Jag tänkte på det där du skrev tidigare att barnen är lugnare när de är med sin pappa, men blir klängiga och gnälliga när du kommer hem.
Kan det vara så att de känner din egen ängslighet kring barnuppfostran?
Du tar på dig väldigt mycket skuld och ansvar för din äldsta dotter. Om du är ängslig och orolig kring dem så känner de av det. Barn tar ofta på sig skuld själva och tror att allt är deras fel. De kan uppleva det som att du önskar att de vore på ett annat sätt.

Om du kan lugna dig själv och bli lite mindre orolig så tror jag det skulle göra hela familjen gott. Dina utbrott och din irritation beror också på din höga ambition kring barnen.
Du behöver inte vara världens bästa förälder - det räcker att vara Good enough.
Med kärlek, lyssnande, respekt och tålamod kommer man långt. Du tar väldigt illa vid dig av din dotters frustration och förtvivlan, men försök att bara trösta och finnas där. Om du tycker att du måste vara världens bästa förälder så vill din dotter också vara bäst.
Påtala för henne att du gör fel ibland, men att det inte gör så mycket, livet går vidare ändå- Kanske kan du berätta för henne (på rätt nivå såklart) om misstag du gjort, fel du haft, på ett lättsamt sätt så hon förstår att du inte bryr dig så mycket om det.
Du kan också säga att du kanske inte är världens bästa förälder, men att du i alla fall är den som älskar henne mest.

  • Redigerat 2022-06-29, 12:57 av Sindri
Ankan85
2022-06-30, 22:38
#24

#23 Tack, verkligen goda och tänkvärda tankarsom jag tar med mig. <3

Upp till toppen