Skaffa ett djur istället.

ETT BARN ÄR INGET MAN SKAFFAR SIG. 😡
Självklart kan man få barn när man är ung men då skall man ha ett längre stabilt förhållande bakom sig.  Man kan naturligtvis bli gravid oplanerat och klara av det bra.

Att ens fundera på egna barn i ditt läge är oerhört oansvarigt.

#1 Men förlåt att jag formulerade mig fel då, men där jag bor är det väldigt många som säger "skaffa barn". Och som jag skrev: "Självklart kommer jag dock vänta tills jag hittar en bra pappa till barnet.", kommer självfallet inte vara ihop med någon i en vecka och sen skaffa barn. Om det lät så så var det inte meningen.

Skola, jobb, fast anställning sen barn!

#3 Okej!

Jag tycker inte att det är schyst mot dina föräldrar att tvinga på dem en bebis! De är emot det och du borde respektera det.

#2 Vad är en bra pappa enligt dig? För helst ska man ju vara kär i honom och det är inte synonymt med att han blir en bra pappa.

Kan du inte åka iväg som aupair ett år istället, då får du ju faktiskt prova på hur det är att ta hand om barn, för tro mig, de är inte gulliga och snälla hela tiden.

Jag förstår att det är jobbigt att vänta 🙂

Men du kommer säkert att bli världens bästa mamma om du bara låter tiden gå innan dess. Du hittar en bra man, kanske gifter er, skaffar hus och sedan funderar på barn och då är du och han så pass förberedda och har det så bra att barnet kommer att växa upp under bra förhållanden!

Men skaffar du ett nu så kommer du ha väldigt stora problem med jobb då vi som även går universitetet har problem med detta.

Det slutar till ungefär 80% (vad jag har hört, ingen fakta dock) att killen sticker och du sitter ensamt med ett  barn, stressad och utmattad samt utan pengar och fritid till att leva ett tonårsliv eller att kunna ge ditt barn de förmåner som du kan ge senare i livet. 

Bli vuxen innan 🙂 Och med det så har du visat nu under de här åren att du är ansvarsfull och mogen samt gör bra beslut även fast det är jobbigt att vänta.

Det är ju inte så långt kvar tills du blir 18-20 🙂

#5 Det är ju inte så att jag tvingar på dom en bebis, dom får ju liksom inget ansvar i det hela, eller hur?

#6 Självklart ska jag även vara kär i pappan, jag är inte så dum att jag tar någon random.
Jag vet att dom inte är gulliga och snälla hela tiden, det har jag aldrig trott. Men att åka iväg som au pair var smart, ska fundera på det! :)

#7 Ja, du har nog rätt, tack så mycket ❤️

Min åsikt är att du borde ha eget boende först. När du klarar upp ett eget boende och fixar ekonomi m.m. och har haft ett fast och fungerande förhållande ett tag, då är ni redo att skaffa barn. Inte hänger det på åldern så, det handlar heller inte enbart om ekonomi och att tro sig veta vad det innebär att ha barn.
Det handlar om ditt förhållande så du kan erbjuda barnet en trygg familjesituation med båda sina föräldrar(givetvis kan det bli fel senare ändå men risken är mindre) och så handlar det om att kunna klara sig själv.
Om än du är helt övertygad nu att du inte kommer lägga någon ansvar på dina föräldrar är risken extremt stor att det blir så. När du är slutkörd av att ha varit vaken hela nätterna med en kanske skrikig unge och bara vill sova en stund, vem kommer du lämna över barnet till? Vem kommer ta barnet när du vill ta en dusch ifred eller vill äta ett mål mat i lugn och ro? Vem tar barnet när du vill ut en sväng på stan med polarna? Inte kan då din karl bo hemma hos dina föräldrar och sköta allt det där som han borde göra istället för dina föräldrar. Det kommer automatiskt bli så att de kommer sköta pappans jobb eftersom ni bor ihop. De är dina föräldrar och vill dig väl och kommer fullkomligt tvångsmässigt hjälpa dig med barnet oavsett om du eller dom egentligen vill det. De är själv föräldrar och vet hur det är att ha barn och har ju givetvis en kärlek till ditt barn precis som du och vill hjälpa till. Vilken mor- eller farförälder sitter på arslet när deras egen dotter är helt slut och går och bär på deras barnbarn?
Nä satsa på eget boende först, det är mitt råd!

jag var också fruktansvärt otålig i din ålder. När jag sen träffade en kille och vi varit ihop typ ett år så blev jag oväntat gravid. Trots att jag inbillat mig att vi haft det bra så valde jag att göra abort. Jag var 19 år. Jag gjorde abort för att vi inte fungerade tillsammans i ett gemensamt boende och för att han egentligen inte var bra för mig. Det var liksom dödsdömt. Jag trodde jag visste vad det innebar att ha barn och var precis som du väldigt längtans men när det kom till kritan så var jag inte redo. Det blev verkligt helt plötsligt.
Visst kan det vara annorlunda för dig men tänk dig för. Det är ett ansvar du absolut inte kan lägga på någon annan och som verkligen gäller hela livet, året om, varje dag och varje sekund av dagen! Det är ett liv som är fullständigt beroende av dig och man kan inte bara vända ryggen till när det är tufft. Det är ett jobb man inte kan säga upp sig ifrån bara sådär om man vantrivs. Det är ständiga prövningar. Mycket glädje givetvis, men många pprövningar som sagt.
Har du verkligen levt ditt liv som tonåring och vet vem du är som person?
Tänk på dig själv också. livet är så långt och innebär många tvära svängar och det blir svårare med ett barn i famnen.
Jag säger inte att det inte är värt det för ett barn är i slutändan alltid värt allt lidande i världen. Större lycka och kärlek finns inte, men det måste vara rätt tid för det.
Och jag lovar dig, tid har du gott om! ;)

Åh, och jag var 21 när jag fick mitt första barn och det var det dummaste jag kunde ha gjort. Jag var i ett förhållande där jag var hjärntvättad och inte fattade vad jag gjorde. Jag valde den absolut sämsta mannen att skaffa barn med och sonen fick det jobbigt p.g.a. det. Men eftersom jag var hjärntvättad så förstod jag inte vad det innebar. Vi hade inte skyddat oss och rätt vad det var så var katastrofen självklar.
Tänk dig för, i alla lägen. Barn är det största och viktigaste beslutet man tar. Jag önskar att jag hade valt klokare. Men det kan hända vad som helst i livet. Det finns ingen rak linje varken genom studier, jobb, ekonomi, boende, kärlek eller personlig utveckling. Jag förstår din tanke hur du ska fixa plugget och så men har du räknat med det som du inte har räknat med? Om du förstår hur jag menar?! ;)
Ursäkta att jag babblar på. Så, nu är jag klar. Haha. Blev värsta ordspyan det här.

Jag ställer mig frågande kring att du skrev att du har råd. Antar du får stå för kostnader själv och jag kan säga (om man inte ärver varenda pryl) att alla tillbehör som ska köpas in innan barnet kommer kommer landa mellan 10-20 000kr. Därefter ska mn fortsätta köpa saker som kan gå på tusenlappar varje månad vare sig det gäller kläder, leksaker eller förbrukningsvaror. Vi ska snart ha barn och även om vi ärvt en del saker har vi ändå slängt ut ca 15 000kr på resterande tillbehör under 9 mån. Min poäng är, stadig inkomst och stadigt boende är a och o om.man ska ha barn. En släkting till mig fick barn vid 17 och hon fick hoppa av gymnasiet, hade inte råd med saker så hennes föräldrar fick betala. När hon var äldre fick hon gå komvux och jobbar i dag som personlig assistent oavsett hur mycket hon än vill ha ett bättre jobb.

#9, #10 Tack, det är skönt att höra det av någon som också varit otålig! Och ja, du har nog rätt, det är bättre att vänta. Tack så mycket.

#11 Okej, för där jag har läst och det jag själv har räknat ut så var de inte så dyrt, men det kanske är dyrare än dom andra sagt. Tack för hjälpen :)

#12 Tänk så här, bara blöjor (om man kör engångsblöjor) kostar 4-500kr/månad. Kläder får man köpa var och varannan vecka i början och där pratar vi tusenlappar. Sen ska man köpa in tvättlappar, babysalva, babyolja mm och man får väll räkna med en 5-600kr där vid behov. 

Men det är efter födsel. 

Så här såg det ut för oss på ett ungefär vid inköp av allt innan födsel;

Spjälsäng 1500kr
Madrass 200kr
Spjälskydd 200kr
Kudde och täcke 400kr
Påslakansett 500kr
Barnvagn 6000kr
Kläder 2000kr
Babyskydd 1500kr
Babysitter 1000kr
Fårfäll 500kr
Filtar 400kr
Bröstpump 500kr
Skötbädd 500kr
Sängmobil 500kr
Leksaker 600kr

… osv

Sen får man räkna med alla kostnader till och från ba1rnmorska, eventuella graviditetshjälpmedel som kostar tex stödbälte, stödskena, tens apparat mm. 

Gravidförsäkring ska räknas in också vilket kostar 1195kr om man vill ha fullt skydd. 

… det finns säkert fler kostnader jag inte tänkt på men det är knappast billigt att ha barn.

#13 Nej, du har nog rätt, läste på ett ställe att det blir så dyrt som man gör det, men självklart kan man ju inte styra allt. Är nog som ni säger smart att vänta, tack för alla tips!

#14 Du gör helt rätt som väntar. Din tid kommer!
Jag skaffade barn som 19 åring. Hade då gått klart gymnasiet, skaffat en 2:a med min kille på 26 år som hade jobb.
Jag jobbade mycket som vikarie under graviditeten och han hade fast anställning, ändå blev det svårt att köpa in allt innan bebis kom. Hade aldrig själv heller trott att det kunde vara så DYRT med barn. Men vi väntade tills min kille fått fast anställning, för man vill ju ha råd att ge barnet lite nytt.
Nu jag 21 år och min man & jag är gifta och bor i hus med vår dotter och vår nyfödda bebis. Som tur är fick vi en till flicka som kunnat ärva det mesta. Tack och lov för det, annars hade pojken fått ha mycket rosa ;-)
Bara en tröja till den äldsta kostar 100-130 kronor.

Tyvärr så skulle föräldrarna nog få hjälpa till mycket ändå om du bor hos dem. Det är oerhört krävande att ha barn. och fullständigt underbart såklart.
Min man hjälper till otroligt mycket och jag är så glad att jag hittade en sån bra pappa till mina flickor.

Lycka till, du kommer säkert bli en jättebra mamma när tiden är inne :-)

Man vill så himla mycket i den ålder du är i nu, och man är otålig och vill att det ska hända på direkten! Några saker du kan tänka på när du blir sådär sugen på barn är; * du förlorar den roligaste tiden i livet! Det är mellan typ 18-24 som man utforskar som mest. Får möjlighet att resa till spännande platser, provar på att bo på olika ställen och på olika vis, är med om knasiga saker som blir till roliga historier, träffar spännande människor och man provar sina vingar som vuxen för första gången! * dina föräldrar vill bli morföräldrar, men inte extraföräldrar, vilket dom blir om du inte står på egna ben innan och är myndig. Dom får ta ansvar för både dig och bebis. * du kommer förlora kontakten med många vänner.. Man umgås bäst med de som är i samma situation och dina vänner kommer glida ifrån dig en efter en. Det värsta är att när du är så ung så kommer du säkert ha svårt att bli vän med andra föräldrar också. Du hamnar mitt emellan ditt ungdomsliv och föräldralivet och riskerar att inte riktigt passa in på någon sida. Det är underbart att få barn! Men jag ångrar inte en sekund att jag väntade till jag var en bra bit över 20. Så himla mycket roliga äventyr jag varit med om innan jag blev mamma! :)

#16 Fast jag kan inte hålla med om att det stämmer på alla att man "förlorar" det roligaste tiden i livet. Alla behöver inte testa vingarna och resa överallt.
För mig är att få barn när jag var 19 det bästa som hänt mig. Har fått lyckan tidigt i livet och är otroligt lycklig.
Resa hinner man med sedan också ;-) Tar äventyren med min man när jag är 40 :-)

Alla är olika, dock så skulle jag aldrig skaffat barn när jag gick i skolan. 

Resten du skriver är helt rätt. Det kan vara svårt att få kontakt med andra mammor när man är så ung som 16.
De flesta jag träffar på Öppna förskolan är över 25.

Jag tycker man ska bli klar med de grundläggande studierna, dvs grundskola och gymnasium, men inget säger att man inte kan skaffa barn först och ta tag i universitetet sen! Barnet är man ju bara hemma med ett år, universietetet tar minst 3 år. Och varför skulle man inte kunna resa när man har barn, jag, min man och våran dotter på 1 år ska åka till Sydamerika om några månader. När folk ser barn som en börda som förhindrar en från att leva sitt liv, så undrar jag om dessa ens gillar barn - på riktigt allstå. För mig är det inget vackrare i denna värld än min dotter. Jag var "bara" 23 när hon föddes och ska börja på universitetet i höst (fick jobb efter gymnasiet så är därför jag börjar på universitetet så sent). Vi är helt exhalterade över alla platser i världen som vi kan besöka med vårat barn - en del av äventyret är ju att se hur hon upplever allt. Att skaffa karriär innan man skaffar barn resulterar OFTA i att man är 35 år, barnlös och fortfarande väntar på fast anställning/nästa karriärkliv. Innan man vet ordet av det är man över 40 och kan inte längre få barn av fysiska skäl (vissa kan, men för många är det försent). Vi kvinnor måste tänka på att vi inte har en livstid på oss att fundera över barn, dessutom har man mer ork och bättre fysik att skaffa barn när man är under 30.

Tyckte det behövdes en annan synvinkel i denna diskussion :)

#18 för att jag väljer att inte fara och flänga runt med mitt barn måste ju inte det betyda att jag ser mitt barn som en börda eller någon som förhindrar mig från att leva mitt liv. Jag har ett annat liv nu och är nöjd med det men jag är glad över det liv jag hade innan vår dotter föddes också. Innan jag skaffade barn bodde jag tex 1 år i Norge, som inneboende och i andra hand, var ute på krogen varje helg och åkte ut på oplanerade äventyr där vi bodde på dorm och var på konserter. Jag åkte också på flera festivaler där man lärde känna diverse udda folk och där man gjorde knasiga saker som man kan skratta åt idag. Att ta med ett barn på dessa saker vore ju allt annat än ansvarsfullt. Jag ser absolut inte mitt barn som någon börda men jag skulle aldrig leva på samma sätt nu när jag har ett barn, som under mina år i tidig 20års ålder. Jag tar gärna med mitt barn om vi ska iväg men för oss är det viktigare nu med en trygg vardag och resor där vi kan uppleva saker tillsammans med vårt barn, inte galna upptåg och äventyr utan struktur. För mig är det enorm skillnad på att gå klart grundskola och gymnasium mot att göra karriär eller utbilda sig högre. Man bör vara vuxen innan man skaffar barn.

#19 Menade inte att trampa någon på tårna, försökte bara få in lite kontrast i diskussionen. Jag tycker det är upp till var och en vad man känner är bäst. Och jag har aldrig varit någon som far och flyger övh, men åker man på semester en gång om året är det ju inga problem att ta med sig barnen. Lite dyrare bara ;) Sedan gillar jag inte heller att gå ut och supa sig dum, jag har provat men det varit inget för mig. Mammarollen passar mig bra :)

#20 jag kunde bara dra mig själv som ett exempel och se till hur mitt liv har förändrats mot när jag var 20-25. Ett barn behöver inte vara ett hinder men aldrig att våra semestrar kommer te sig på samma sätt nu, med ett barn i bilden, som innan vi blev föräldrar. Ett nytt liv att vara förälder :)

#18 Jag tror att många väljer att resa innan dom skaffar barn för friheten (festa, vara impulsiv osv) OCH för att barnet i sig inte har speciellt stor glädje av resorna. Ett barn som rest världen över vid 1-2års ålder har ju inget som helst minne av det. Tycker då att det är bättre att resa med barnen när dom är äldre och har glädje av minnena från resorna.

Sen ser jag personligen på mina barn som extremt värdefulla, vilket gör att jag skulle känna det som om jag gick runt med 1 miljon i byxfickan om jag tog med mina små barn till vissa länder utanför Sveriges gränser. Men det är min personliga känsla och den gör att jag inte vill resa med små barn. Mitt liv skulle vara slut om det hände dom något.

#22 precis sådär känner jag också.

#22 Det är klart man oroar sig för sina barn, men det är otroligt viktigt tycker jag att barn växer upp och ser andra delar av världen - och det inkluderar inte turistorter. Denna gång är våran dotter för liten för att minnas något senare, men hennes farmor och fastrar bor i Colombia och de vill gärna träffa henne.

När hon blir lite äldre så kommer det bara bli kul att se hur hon uppfattar andra platser i världen. Jag förstår att inte alla har råd att resa med sina barn, samtidigt kan jag inte förstå hur man kan lägga ner 10 000 kr på en dator eller 5 000 på en mobil istället för en upplevelse och ett minne för livet.

Det beror också på hur och vart man vill resa. Vi var i Centralafrika i höstas och dit hade jag inte tagit ett litet barn pga sjukdomsrisker tex. Sen är ju ställen som Las Vegas lite roligare om man inte har ett litet barn att passa kan jag tycka ;) Resorna blir nog annorlunda för oss framöver, men inte sämre för det.

#24 Nu kanske det blir lite OT men varför är det så otroligt viktigt att barn får se andra delar av världen? Vad missar alla tusentals och åter tusentals barn som inte reser "jorden runt" med sina föräldrar som barn?

#26 Ja jag har heller aldrig fattar vad det är som gör att man "måste" resa varken för barn eller vuxna. Om man måste vara på plats för att se hur folk lever i andra länder och det inte duger att läsa om det för att förstå har man väl bara dålig empati/fantasi:P Det känns bara jäkligt miljöovänligt att flänga runt i flygplan.

Jag tycker inte heller att man måste resa runt med sina barn. Det är väl helt upp till var och en. Det viktiga är väl ändå att utbilda sitt barn om att alla inte har det som oss. Jag har inte varit jorden runt. Jag ser det som en kvalitet att kunna njuta så mycket av sin egen tillvaro att man inte vill resa runt till höger och vänster, att slippa vara rastlös. Jag ligger väl lite mitt emellan. Dagens samhälle handlar så mycket om att uppleva. Allt ska vara en upplevelse för både barn och vuxna utan en tanke på att barnet faktiskt kan vara lika nöjd med en åktur till ica maxi som en resa till Egypten ;)

Att resa ger en väldigt bra inblick i andra kulturer som man helt enkelt inte kan läsa sig till. Det leder till ökad förståelse och färre fördomar. Det är inte riktigt samma sak att läsa en bok om Uganda eller se en film därifrån som att prata med lokalbefolkningen och höra deras historier, tex. Och en timme på djema el fnaa kan lära en bra mycket mer om marockansk kultur än en bok. Sen tycker jag det ger mycket för självförtroendet att kunna ta sig fram i okända miljöer, ibland utan att kunna Språket. Alla gör som de vill, men jag tycker absolut inte man ska underskatta betydelsen av att se och uppleva nya platser. Vi kommer resa lokalt i början, dvs inom Europa, men sen ska vi allt fortsätta som vanligt och uppleva de fantastiska platser som faktiskt finns i världen.

#29 Jag håller med om att upplevelser av det slaget utvecklar människor positivt. Jag reser gärna och besöker platser som inte är typiska för turister osv. Men varför är det så viktigt att göra detta med barn som ändå inte minns resorna som äldre sen?

Självklart får alla göra som dom vill, men jag vill veta vad det är mina barn kommer att missa i sin utveckling. För vi kommer på sin höjd åka till Legoland i Danmark så länge dom är små. Resten av resorna kommer att göras inom Sveriges gränser.

Nu blir det kanske väldigt OT men jag har en vän vars föräldrar har rest utomlands med henne varje semester. Två veckor utomlands och två veckor på samma campingplats i Halmstad varje år i hela hennes liv. Hon har sett massor utomlands men har aldrig satt sin fot i Stockholm och hon tror att Smögen ligger i Skåne :-/ Hon har absolut ingen som helst koll på hur hennes eget hemland ser ut och det tycker jag är tragiskt. Hon pratar om hemlösa i brasilien, men vet knappt att vi har hemlösa här i stan.

#30 Nej det ser jag ingen mening med. Som sagt vi kommer bara resa lokalt i Europa för det känns väldigt bångstyrigt och onödigt att göra stora resor med ett pyttelitet barn. Reser man så gör man det för sig själv i så fall och för att man gillar det (vilket ju är ok också). Anledningen till att jag säger Europa och inte bara Sverige är ju för att vi inte ens bor i Sverige hah, och vi kommer givetvis resa hem till mina föräldrar och till sambons föräldrar som bor i Tyskland samt släkt i England. Men de resorna är ju för oss. Jag älskar att resa i Sverige och ser fram emot att ta min sambo landet runt. Han har knappt varit utanför storstäderna. Det beror liksom på hur man reser också tycker jag. En campingsemester kan ju ge bra mycket mer än en charterresa tex.

Börjar med att hänvisa till #29 då det var ungefär vad jag hade svarat.

Eftersom vi har familj i Colombia så är ju inte detta direkt en semesterresa, ville bara att alla skulle ha det klart för sig. Våran dotter är för ung för att minnas denna resa, men hennes farmor är för gammal för att kanske finnas vid liv om några år.

Las Vegas är en av de vidrigaste platserna i världen, så nej dit skulle jag inte ta mina barn, men inte heller mig själv för den delen. 

Man måste förstås inte resa med sina barn, mina föräldrar hade aldrig råd med sånt, men den uppväxten har också gjort det klart för mig hur mycket det ger att resa och se världen för vad den verkligen är. Det är därför jag än en gång vill betona att jag inte pratar om turistorter eller charterresor. 

Barn växer upp med tron om att Sverige är perfekt, USA är supercoolt och Sydamerika är farligt. Om man tar dem utanför sverige så får de snart se att detta inte är sant. Jag åker hellre till Sydamerika än USA därför det är USA som skapat så mycket lidande i andra länder och det kan vara rent sagt farligt att sätta sin fot i USA.

Att resa är en fördel - inget krav.

Sedan tycker jag inte att jag ska behöva peka ut att vi pratar om lite äldre barn, från 5 och uppåt. Tycker det är ganska uppenbart så jag är förvånad att ni trycker så hårt på att "när de bara är 1-2 år så minns de inget". Det vet väl alla! Men barn är inte bara barn mellan 1-2 år! Mitt barn kommer iaf vara mitt barn hela livet.