Det där låter verkligen inte sunt, tycker faktiskt att du bör göra ett samtal till soc. Om barnet kommer regelbundet och är tillbakadragen och inte leker så verkar det som att det är något som inte står rätt till hemma.

oj, jag tycker inte de låter bra.. låter som föräldrarna inte tar 100% ansvar för sina ungar kan jag tycka.. 😕

Det låter helt klart som ett rop på hjälp från barnens sida. Pratar ni med barnen? Frågar dem om deras föräldrar inte har lagat mat idag? Eller om inte föräldrarna undrar vart dem /den är nu osv. Verkar ju som om barnen känner lite förtroenden för er och går och äter hos er, och skulle säkert kunna förtro sig till er om de litar på er.

Jag & sambon har pratat en del om det här. Tycker att det är svårt. När föräldrarna flyttade hit för 10 år sen fick jag uppfattningen att mamman lider av ångest och depressioner. Men hur mycket, ofta och allvarligt vet jag inte och jag vet inte säkert utan fick bara den uppfattningen när hon berättade om varför de flyttat ut på landet. När man ser henne verkar hon alltid glad och pratar en stund.
Det finns ju två föräldrar så jag antar att om den ena inte är kapabel att handla mat så borde den andra se till att det finns mat eller att barnen går kvar på fritids om ingen hemma kan se efter dem? Vi pratade också om att vi faktiskt inte vet att mamman inte är hemma när barnen kommer hem från skolan. Vi vet bara att barnet säger att hon inte är hemma. Fast h*n säger inte heller var hon är. Barnet säger att pappan är på jobbet och att mamman inte är hemma. I början ringde vi för att t.ex. berätta att barnet var hos oss så att de inte oroade sig, men då var det ingen som svarade. Fast återigen vet vi inte att ingen var hemma, bara att vi inte fick svar. Det är tydligt på barnet att h*n inte vill prata om föräldrarna och hur det är hemma. Det har varit lite gruff mellan pappan och vissa andra grannar så jag har antagit att barnet helt enkelt är lite restriktiv med vad som sägs om familjen, men det antagandet kanske är fel? På frågan om barnen inte går på fritids längre har jag fått svaret: Jag åker skolbussen. Alltså inte ett ja eller nej eller förklaring.

Jag har aldrig varit deprimerad och inte heller vuxit upp i en familj där någon av föräldrarna mått dåligt. Jag vet helt enkelt inte hur sådant yttrar sig och på vilket sätt det drabbar barnen. För det behöver ju heller inte vara så att det inte finns någon mat hemma för barnet. Det kan ju vara så att h*n inte vill äta hemma, inte vill vara hemma med en förälder som inte mår bra?
Svårt att veta när man inte vet vad som står på eller vad man ska göra. Barnet kommer iallafall få fortsätta att äta och komma in och h*n vill det. Sen får vi väl avvakta, men ha extra uppmärksamhet på hur det ser ut för familjen längst bort på vägen.

Min pojkvän som växte upp med en mamma som utåt sätt var väldigt trevlig och normal, fick som straff att han inte fick mat på ungefär 2-3 dagar om han inte gjorde som hon sa… Så han åt hos sina bästa kompisar och när hon fick veta det så blev det längre straff så jag tycker verkligen inte att ni ska avvakta.

Net är något som inte är rätt, om du vill hjälpa h*n så efter att barnat fått mat oss er så försök få kontakt bed barnet, be det hjälpa till att duka av tex och samtidigt börja prata lite om ditten och datten med barnet så det lär känna dig och får kontakt med dig. Då har du en möjlighet att hunna förstå varför barnet söker sig till er familj.

Efter att du förstår varför är det lättare att vidta rätt åtgärd, för något är ju fel.

Uppenbarligen är det fler grannar än jag som håller lite koll. Grannskvallret säger att pappan i familjen är hemma en förmiddag i veckan och kör då mamman någonstans. Det har jag också uppmärksammat och grannarnas åsikter rör sig om allt från familjeterapi till missbruksbehandling till cancerbehandling. Alla är iallafall överens om att mamman är sjuk på något sätt. Någons släkting visste att hon var sjukskriven och hade varit det ett längre tag.
En av grannarna säger att något hände för ett år sedan och att det var någon form av kris i familjen (för föräldrarna) och att detta ställde allt på ända. Pappan var då sjukskriven en period och familjen åkte på långsemester. Det märkte vi i somras, att de var borta många veckor.
Men sedan strax innan jul är det alltså mamman som är sjukskriven. Vad för kris spekuleras tydligen vilt om, bland de äldre grannarna. Ekonomi, sjukdom, dödsfall, missbruk osv.

Nej, jag tror inte att föräldrarna är oläpmliga och behandlar sina barn illa. Något har hänt och det drabbar så klart även barnen. Om nu föräldrarna åker någonstans en förmiddag i veckan verkar det ju tyda på att de behandlar det som nu är sjukt.
Jag försöker ofta prata med barnet, men det är tvärstopp. Allt som rör föräldrarna är det tyst om. Känner det som om h*n skyddar dem, inte att h*n skulle vara rädd eller skämmas för dem.

Det ska tydligen också finnas några familjer i närheten som har insyn i familjen och som umgås med dem. De verkar ha både insyn och koll så jag väljer nog att avvakta soc ett litet tag till. Något är fel, men inte är det misshandel eller vanskötsel av barnen. Snarare att stämningen gör att barnet hellre är hos oss än hemma de dagar mina barn är hemma tidigt.

när det är dags för barnet att gå hemm skulle jag följa med det och fråga efter föräldrarna och prata med dem att barnet gärna får vara hos er och typ dom vet var barnet är och sånna saker men de e min åsikt att bara gå och prata lite allmänt med dom och inte stå och prata med grannar vad dom har sätt och hört för ryckten. Hoppas det blir lite mera klarhet i allt detta

Man kan inte förhöra ett barn och få det att prata, du måste vara öppen och prata själv i början ska ni prata om helt andra saker än familjer

Jag tillhör den befolkningsmängd som anser grannskvaller vara något riktigt fult då jag av erfarenhet vet att grannar kan drämma till med vad som helst och förstora det hela. Oftast är det vilda gissningar grannar kommer med då de bygger sina egna historier när de inget vet. 

Ett exempel är våra grannar som hade fått för sig att jag flyttat och jag och gubben min separerat. Men jag har inte rört min vackra bak från bostaden, grannarna fick en smärre chock när de träffa på mig utomhus och fick veta att jag är gravid och har foglossning och kan därmed inte röra mig så mycket så jag är mest hemma eller åker bil ner på stan för lite frisk luft. Som sagt grannskvaller är det värsta som finns.

Jag skulle, om jag vore du, prata lite snällt med föräldrarna istället för att lyssna på grannar som bara gissar sig fram.