man får helt enkelt mötas på halva vägen,,  förvisso inget o jämföra med där,, då jag blev själv med min son när han var 5 månader,, o i samma veva hade inte sonens far kontakt (egen vilja) innan han blev 1 år, Och även nu när sonen är 9 år,,  har vi inte den kontakten så vi pratar om hur dom gör o jag gör,,  Inte av att vi är ovänner,,.. men tror på o mötas på halva vägen.. ge o ta som man säger,, men vara konsekventa o mena o göra lika,..

Jag är av den åsikten att man skall prata igenom detta innan barnen börjar testa gränserna och att man är överens hur det ska förhålla sej med saker och ting under barnens uppväxt. Viktigt med tanke på att båda föräldrarna måste ha lika regler och veta vart gränserna ska sättas. Annars blir det nog lätt prövningar.

Det gäller ju också mellan personal på dagis o skola att man håller samma nivå.

#2. Instämmer. Hos oss funkar det bra på det sättet.

Ett större problem är kompisars regler, vilket ju inte jag har med att göra. Vår 7-åriga dotter får inte vara ute på byn och cykla ensam, så mycket trafikvett har de inte i den åldern. Men det händer att hennes jämnåriga kompisar kommer hit på cykel och vill ha med henne ut. Första gången det hände hämtade hon glatt sin hjälm, då kom jag, glädjedödaren, och talade om för kompisarna att Cecilia får inte vara ute på byn och cykla. Dottern blev naturligtvis förtvivlad och skrek att jag hade förstört hennes liv. Jag kände mig som en riktig stygg mamma, men höll fast vid beslutet. Efteråt pratade vi om det och hon sa att hon förstår att jag bara är rädd om henne. Men det är jättesvårt när vissa kompisar släpps mycket längre, i många fall alldeles för långt för sin ålder, enligt mitt tycke.

Prata igenom reglerna med varann och ge raka svar till barnet. Det funkar inte att en förälder säger en sak och den andre en annan. Om en förälder kanske tillåter en sak (som inte är direkt farlig eller så) så är det bara för den andra att hålla med inför barnet. "En enad front med klara regler"…jag låter ju som värsta militären ju..*s*

hmmm *tänker*. Jag och min sambo levde ju ett liv tillsammans även innan barnen föddes… på något sätt "växte vi samman" då o då "formades" reglerna i vårt hem. Vi har alltid pratat mycket o framförallt när det gäller säkerhet har vi alltid varit enstämmiga (ibland utan att diskuterat saken innan). Konstigt nog har vi ALDRIG bråkat om vad barnen får och inte får. Funderarar vidare o inser att jag hade tur som hittade den pappan till mina barn… Därmed inte sagt att vårt tillsammans var komplikationsfritt i övrigt 

Det är iofs bra om föräldrarna är ense i stora drag, men barnen lär sig faktiskt att acceptera att man får göra olika saker för mamman resp pappan i familjen.