Känner igen det där väldigt väl tyvärr. Nu har jag bara en dotter och i min familj var det nog nästan tvärt om, brorsan fick mer beröm än mig. Men jag har vänner och bekanta som uppfostrat/uppfostrar sina barn så här. Även om man inte tänker aktivt på det så fungerar nog många så att pojkar/män är lite tuffare och behöver inte så mycket beröm. Jag vet ju själv hur jag fungerar med mina vänner.

Min närmaste vän och hennes kille renoverade hemma och jag berömde henne för att jag tyckte hon var så himla duktig och det såg så proffsigt ut, medans han som har tummen mitt i handen gjorde ett MINST lika bra jobb, men det tänkte jag inte ens på. Jag är iofs själv uppväxt i en familj där beröm är väldigt ovanligt, men jag ger min dotter beröm varje dag för saker hon gör bra och jag har börjat ge andra beröm också. Men som sagt, pojkar/killar/män känns kanske lite avigt jag vet inte.

Det låter ju jättefel :( Känner inte alls igen det där, men jag är egentligen inte förvånad.

Faktum är att man gör väldigt mycket olika med sina barn utan att vara medveten om det.

#1 Självinsikt är en dygd :) Ja nämen jag tänkte att jag kanske skulle skriva dethär för att det kanske finns fler som är med om dethär men som inte tänkt på det tidigare och då får som ett uppvaknande eller vad man ska säga. Det var ganska ovanligt med beröm i vår familj också. Samma med kärlek i form av "jag älskar sig" o liknande.

Kan säga att allt jag gjorde var fel medans det var synd om min bror och att han var såå duktigt.

Så med detta så får min 2 döttrar och min ende son lika mycket beröm. :-D

#5 aww :( :)

Barn är också olika, ett barn kan sväljer all beröm den får och ett annat bara skaka bort berömet och tycka det är trams.

Men för den skull behöver alla beröm och framför allt känna sig älskade.

Jag har en son på 7 år och en dotter på 5.
Vi berömmer dem bägge när de gör bra saker eller är duktiga för att både stärka självförtroendet på dem, men även för att visa att man är nöjd med det dem gör.
Vi kramas och säger att vi älskar varandra ibland.

Men jag kan erkänna att jag ger min dotter mycket mer beröm, MEN av en anledning.
Hon har en medfödd missbildning i hjärnan och behöver det där lilla extra berömmet för att känna att hon klarar av eller överhuvudtaget vågar sig på att försöka med en del saker.
Kan ibland känna mig lite orättvis mot grabben, men öser desto mer beröm över honom när han är med och hjälper sin syster. Och ibland fixar vi "egentid" med storebror där HAN får vara i fokus.

Jag tror det är sunt att man tänker tanken!

Jag har en son på 5 och en dotter på 3. Jag berömmer nog dem lika mycket men på olika sätt då de är så olika.

Har märkt att min sambo gör lite mer med sonen än med dottern, säkert för att deras bådas största intresse är maskiner och traktorer mm. och dottern är ju inte så jätte intresserad, men de kör aldrig traktor och sånt om inte jag är hemma och kan sitta och pyssla med dottern medan "pojkarna" "jobbar" lite =)

Jag har inte gjort någon skilnad medvetet?  Det kan säkert lätt bli så att man omedvetet gör skilnad mellan syskon,men det tror jag mer har att göra med vem som är äldst o yngst än kön.

Jag har inte två barn, men är uppväxt med en lillebror. Och jag känner inte igen mig alls. Brorsan var den typiska minsta barnet som kom undan med allt och fick all uppmärksamhet, medans jag slet i hemmet och skolan och inte ens fick en positiv blick.