Detta kanske är samma grej som du skriver om i din andra tråd? Jag känner igen det där med att komma upp flera gånger och "jag kan inte sova" osv. Så gör min fyraåring också (som också har "bebisproblem") dock inte så mycket som din tös.

Kanske lugnar det ner sig när ni har pratat ut om det som är jobbigt? Hoppas det :)

Detta hänger kanske ihop med det jag skriver om i den andra tråden. Men det är inte samma sak och har inte pågått mer än lite drygt två veckor. Hoppas någon har tips på hur jag kan agera när hon hela tiden springer ut från sitt rum. Jag bryr mig inte om att hon ligger och sjunger, pratar med sina mjukdjur osv. Det är helt okej, så länge hon stannar i sängen. Men det gör hon ju inte :-/

ett förslag är att sitta inne i hennes rum eller ligga bredvid henne i sängen och kanske läsa något eller lyssna på saga

har du provat att prata med BVC om det här?

jag minns själv att min son hade några såna här perioder när ha va runt 3-4 år och det enda som funkade då va att vara inne hos honom i sovrummet

När jag var liten hade jag tydligen samma problem. Jag minns att mamma brukade sitta i min säng så att jag stannade där. Försökte alltid lura henne genom att ligga helt stilla och låtsas sova, men somnade alltid innan hon gick.

Kontentan av det hela är att det funkade iaf. Tillslut lärde jag mig att har man lagt sig så stannar man i sängen. Och stannar man i sängen somnar man ganska fort…

Vi har alltid legat brevid henne tills hon somnat innan. Och hon har alltid legat i vår säng ända till hon var 1½år ungefär. Men det är ju det vi vill komma ifrån nu för det blir svårt sen när vi får ett barn till. Det måste ju fungera någorlunda när man ska natta båda barnen ensam.

Att sitta inne i rummet har vi provat, men det verkar som om hon orkar/blir motiverad att hålla på längre då, när hon har sällskap. Vissa kvällar har vi suttit där i tre timmar och det tär ju på psyket att sitta och lyssna på alla hennes försök till att hålla sig vaken. Dessutom går det inte bara sitta vart som helst i rummet. Man ska sitta så nära att hon nästintill kan ligga med huvudet i mitt knä.

Min dotter (fyller 3 om några månader) har också börjat ligga och vråla att hon inte kan sova. Jag har pratat med BVC om det och de säger att detta problem är väldigt vanligt i 3-4-årsåldern. Peppar peppar har hon inte förstått att hon kan klättra ur sängen, men hon kan ligga och hålla låda i någon timme innan hon tillslut somnat av utmattning. Inte speciellt kul! Dessutom sover hon i samma rum som lillebror (3 månader) men han vaknar väldigt sällan av hennes oljud. Men om han inte redan somnat när hon ska lägga sig så har han ju så klart svårt att komma till ro så länge hon gastar i rummet.

Jag tror på en konsekvent och bestämd strategi i alla lägen. Det är viktigt att hon vet vad som gäller. Att det alltid är likadant och att hon inte kan slingra sig ur eller övertala er till något. Då blir det tillslut ointressant. Var stenhårda så kommer förhoppningsvis problemet att bli mindre.

Bär konsekvent henne till sängen. Gör inget annat än att säga tex .god natt. Gå ut och stäng dörren (om ni brukar göra det). Första kvällarna kanske ni får göra detta 30 gånger, men hon kommer tröttna! Och när hon märker att inget nytt händer så kommer hon att tycka att det blir ointressant att bråka.

Testa det. Jag vet flera som använt den metoden. Det viktiga är att vara tråkig, konsekvent och bestämd.

Vi är konsekventa och bär alltid tillbaka henne. Men om hon av någon anledning blir ledsen (på riktigt) så går vi inte bara ut och stänger dörren. Där går min gräns, hon ska inte behöva somna ledsen. Men det jag tycker är så svårt är att inte bli förbannad eller börja skratta när hon kommer ut rusandes från rummer och skrattar så hon knappt kan springa. Hon smyger nämligen tyst som en mus ur sängen och sen rusar hon ut när hon kommer till dörren. Vi hör henne inte ens när dörren är öppen. Det blir som någon form av jakt/lek för henne

Ser att tråden är snart 1 månad gammal.

Min första tanke är "Pratar de mycket om barnet som kommer?!"
Om ni pratar mycket om barnet som är påväg så är det kanske en trots från din dotter? Hon känner kanske att hon mer och mer känner sig utanför redan?

Bara en tanke som slog mig…

Det kan säkert vara lite så. Vi pratar en del om bebis. Läser barnböcker om barn som får syskon osv. Hon verkar glad över att bli storasyster, och det har blivit mycket bättre det senaste. Nu ligger hon kvar i sängen men det händer att hon ropar på oss hundra gånger och klagar över att hon inte kan sova osv. Men somnar oftast ganska fort ändå!