Jag tycker att man ska vara ärlig mot barnen. Våra föräldrar och mormor och morfar har aldrig försökt "dölja" att ett djur någon gång måste dö. Det blev då naturligt för oss att djur inte lever för alltid. Eftersom mormor och morfar bodde på en gård med massa djur så var det ju inte ovanligt att djuren dog av olika anledningar. Och dom berättade för oss var anledning var…antigen var djuret för gammalt, eller sjukt.

Och att det är okej att bli ledsen när ett djur dör, det betyder bara att man är mänsklig och bryr sig om djuren. Och var inte rädd att prata om det döda djuret. Tex kommer du ihåg när Tusse gjorde så och så. Så att man kan ha roligt åt det, och minnas. Så känns det till slut inte så farligt att "Tusse" är borta. :) Jag och min mamma pratar ibland om våra döda älskade husdjur, det håller dom lite levande när man gör det.

Så tänker jag i alla fall, och kommer utgå från det när min lilla blir större. Andra tänker säkert annorlunda och tycker att jag är lite väl hård. Men men :)

Ärlighet är bäst, tycker jag. Livet är tufft ibland och man kan inte skydda barnen mot detta. De tar oftast det där md döden på ett bättre sätt än vi vuxna.

Ett litet boktips i ämnet http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=2607

Hade också sånt problem - vi hade en marsvin hemma och medan min son var på en månads semester hos min mamma marsvinen dog. Sonen var då 5 år gammal och när han kom hem var han väldigt ivrig att få träffa sin marsvin och han längtade mycket…jag tänkte tom att byta ut marsvinen och hoppas på att han inte märker…men till slut valde jag att berätta för han att marsvinen blev väldigt sjuk och att den dog… trots att det har gått 2 år och vi har nu andra djur hemma så min son fortfarande kan få för sig att gråta efter marsvinen…men i det stora hela tycker jag att det är bäst att berätta sanning till barn.

Jag förlorade mitt första marsvin när jag var 12 år gammal. Sörjer henne fortfarande trots att mamma hela tiden påtalade för att hon var gammal och jag skulle vara redo att säga adjö till henne. Jag hittade henne död och är glad för detta då jag annars inte skulle ha förstått att hon var borta.

Hunden jag växt upp med såg jag inte som död och ropar än idag 6 år senare efter henne hemma hos mamma.

Det där med döden verkar svårt för vissa att ta så hur mycket man än förbereder så slår det hårt ändå.

Men ärligheten varar ändå alltid längst.

Jag kan tipsa om en kanonbra bok som heter "Adjö herr Muffin". Den handlar om ett gammalt marsvin som dör. Det är en nyttig och pedagogisk bok som får barnen att förstå lite vad döden kan vara för något. Den kan gå att låna på bibblan, men annars går den att beställa på bokus.com.

LÄNK

var ärllig o säg "nu är de så att lilla (namn?) är sjuk, och kommer tyvärr inte finnas länge till …så du får säga hejdå tilll henne.. sen komemr hon somna in.. " (så kan hon ju tro den somna in o att ni inte gjorde det själv)