Jag har ingen aning om hur du kan lösa detta. Men jag blev väldigt förvånad över att höra en 3åring säga sådana saker??

Att pappa förstör hennes liv? Jo tack! Vi blev lätt chockade båda två när vi hörde det första gången! Jag fattar inte vart det kommer ifrån, men hon har sagt annat också som bara måste komma från en vuxen och vi misstänker tyvärr personalen på förskolan :-(

#2 Då skulle jag verkligen prata med personalen, även rektorn. Jag har jobbat på dagis och har aldrig hört något sådant. Eftersom att hon inte förstår innebörden med det, så är det nog som du säger att hon hört vuxna prata om det och sedan tagit efter.
Men att hon vaknar på natten och skriker det till honom, det låter ju inte alls bra, att det kan ha fästs sig så ordentligt alltså..

Det är ju inte alltid hon gör det. Hon skriker oftast efter mig och att hon vill att han ska gå ut osv. Men det kommer ibland då hon säger att han förstört hennes liv och det är ju inte speciellt kul att höra som förälder :-(

Ang dagis så har vi lite bekymmer med dom… Alltså, dom är bra så men vi är många föräldrar som har lite synpunkter på ex mycket tv tittande och att barnen sitter mycket vid datorn osv… Och att vi iprincip skulle kunna ta två barn med oss när vi går utan att någon märker det förens det är försent… :-/ Hon har gått på den avdelningen en termin nu och vi har fortfarande inte fått något utvecklingssamtal. Info inför bytet i somras var minimal och vi fick inte ens en lapp med avdelningens telefonnummer på… Så det finns endel att ta upp…. :-/

Men det är ju ett annat bekymmer. Just nu håller min man på att lägga henne och hon ligger och sprattlar och grejjar och har sig och min man ber henne vänligt men bestämt att sluta med det och lägga sig ordentligt och hon bara fortsätter samtidigt som hon skrattar. Han varnar henne att om hon inte slutar så går han ut från hennes rum och hon vägrar sluta. Jag vet så väl att detta kommer sluta med att han går ut och är jätte arg på henne och hon blir ledsen och skriker. Han kommer gå in igen efter en liten stund och så börjar allt om igen!

#4 Och ni har inte nämt något av det här över hur ni känner för personalen?

Jag läste i din andra tråd att din man inte kunnat ta läggningarna på ett tag pga operation, och det är nog det att hon är så van vid att du lägger henne istället. Så berätta i förväg att "ikväll är det pappa som lägger dig, mamma måste tvätta, städa" eller liknande, kanske att du skulle åka hemifrån en kväll så att hon vet att pappa är den enda hemma?
Säg åt henne att om hon inte ligger tyst och stilla så går ni därifrån så att hon får somna själv, men då är det viktigt att ni håller det också. Och går hon upp igen så bär ni bara tillbaka henne och säger godnatt igen, gör ingen stor sak av det.

Hon märker nog att ni blir stressade och provar nog därför era gränser ännu mer - tyvärr. Försök att vara lugna och efter en kväll då hon fått somna själv så förstår hon kanske att hon måste vara lugn för att någon ska sitta där inne.

Jag har pratat om allt detta med förskolans chef som lovat ett möte senast i januari. Vi har ännu inget hört…det känns ju verkligen inte som om personalen orkar bry sig :-( Chefen däremot var väldigt tydlig med att det inte får gå till så här och hon har ringt mig en gång efter det samtalet för att höra om vi fått kallelse till mötet. När hon fick höra att vi inte hört ett dugg så blev hon skit irriterad och lovade prata med dom om mötet igen. Detta var två veckor innan jul, sen dess har jag inte hört något och nu är två av tre ordinarie sjuka :-(

Ang hans operation så har han lunnat lägga henne dom tre senaste månaderna, men det fungerar bara inte. Spelar ingen roll om jag är hemma eller inte och vi förvarnar alltid om att det är pappa som ska lägga osv. Ibland fungerar det inte för mig heller. Hon slåss och bråkar som en galning. Här om kvällen satte jag mig upp och förklarade väääldigt lugnt och tydligt att om hon inte slutade NU så skulle jag gå ut ifrån hennes rum och inte komma in igen förens morgonen efter. DÅ fattade hon, la sig ner, kröp intill mig och somnade på 3minuter! Men min man har lite svårt för det där med att verkligen hålla det han säger…så jag tror inte att han hade klarat av att låta henne somna själv. Av erfarenhet vet jag att hon kan hålla låda i timmar om hon sätter den sidan till. Och är hon då ledsen och/eller panikslagen kan hon nog hålla på en hel natt och det utsätter jag ingen i vår familj för :-(

spontant så känns det som en kanske lite jobbigare treåring än "medel".

Finns det ingen föräldrautbildningsgrupp i er kommun? Alltså där man träffas och får bra tips om hur man ska hantera barnen även när de blir större. Jag minns inte vad de brukar kallas.

Spontant känns det som att ni kanske skulle ta emot hjälp för att få "verktyg" att använda för att göra hanteringen lättare.

Det ÄR tålamodsprövande att ha treåringar, det gäller att ha ett oändligt tålamod och att vara dödskonsekvent.

Jag ska ringa till bvc i morgon och prata med henne. Hon är jätte bra och kan förhoppningsvis komma med lite bra råd! När jag pratar med vänner så har dom mycket jobbigt med sina barn också. Men vår dotter är så envis och självständig! Hon ger sig aldrig :-(

#8 - förmodligen en helt normal treåring, men det ÄR en jobbig period!

Och lägg en sak på minnet - barn bråkar alltid mest med den det känner sig tryggast med! Det kan vara skönt att ha i bakfickan den där dagen när man känner sig som den mest misslyckade föräldern i världen…

#9 Tack! Ja misslyckad är bara förnamnet på mina kännslor just nu. Men man får försöka komma ihåg hur go och mysig hon är 70% av sin vakna tid! <3

YES!!! ÄNTLIGEN har jag lyckats få henne att kissa på toaletten i alla fall! Hon har inte haft blöja på dagarna sen långt innan jul, men hon har hållt sig tills hon gått och lagt sig så vi har fått byta första nattblöjan direkt. Men i dag sa jag att blöjorna var slut och hon har nog suttit på toaletten 15gånger minst idag! Och tillslut kunde hon inte hålla sig längre :-) Oj vad glad jag blev!!! Tog till all belöning jag kunde komma på och kramades gjorde vi i flera minuter! Goa unge <3 Nu sitter hon i ett efterlängtat bad som jag lovade henne om hon kissade på toan :-) Åh, håller tummarna att det fortsätter att fungera nu för hon pratar redan om att hon ska kissa på toan när hon blir kissnödig igen :-)

Tänk att man kan bli SÅ glad för så lite :-)

När det gäller läggningen så får ni vara stenhårda, börjar hon skrika, slåss eller bråka så går ni ut och hon får somna själv. Det tror jag är det enda som funkar i en sån situation. Har själv 2 barn som aldrig har haft nattningsproblem. Dom har fått kram, puss sen går jag ut och dom får lyssna på en CD-saga som dom alltid somna till. Det funkar för oss.

Hoppas det löser sig med dagispersonalen snart annars är det väl bara att tala med chefen igen.

Jag är egentligen inte intresserad av att hon ska somna ensam. Jag vill bara att hon slutar bråka. Vi tycker ju alla om att mysa när det fungerar!

Jag är egentligen inte intresserad av att hon ska somna ensam. Jag vill bara att hon slutar bråka. Vi tycker ju alla om att mysa när det fungerar!

#12 Oj! Sådär skulle jag ALDRIG behandla ett barn! Att överge barnet med alla sina känslor vore ett stort svek.

Ketang: Jag fick en del tankar efter att ha läst dina inlägg.

Vad för nattningsrutiner har ni?
Se till att ha fasta rutiner och att få henne att varva ner i tid på kvällarna. Två timmar innan läggdags är det tid att börja ta det lugnt. Då gäller det att bara leka lugna lekar, så som pussel, bygga med lego osv. Ingen tv heller, det blir för mycket stimulans!
En timme innan läggningen är det lagom att påbörja rutinerna. Borsta tänderna, byta om till pyamas och till sist mysa och läsa/sjunga innan man säger gonatt. Se till att det görs i ett lugnt tempo, lek er fram så att hon är på gott humör. (Ett tips för att det inte ska bli bråk om fler sagor eller sånger när ni är klara är att låta henne bestämma tex 3-5 stycken som ni ska läsa/sjunga).
Tipset att förbereda henne på att pappa ska lägga henne är också en bra idé! Om hon vet det sen innan blir det ingen "chock", då har ni "kommit överens om det sen tidigare ("Vet du vad? Idag ska PAPPA natta dig, det blir ju kul! Han är ju så bra på att läsa Rödluvan och vargen!").
Hur är miljön i rummet/sängen? Kanske kan ni gemensamt gå och köpa ett fint påslakan eller på annat sätt göra sängen till en mysig plats.

Att vara totalt konsekvent tycker jag är onödigt jobbigt. Jag tycker det är bäst att välja sina strider, speciellt om man bråkar ofta. Att slåss är tex aldrig okej. Då får man lugnt men bestämt säga "Nej, slåss får man INTE göra!". Min dotter 3,5 år hade en period för ett tag sen då hon slogs när hon blev arg (också en mycket viljestark och envis tjej). Vi förklarade för henne varför man inte ska slåss ("Det gör ont på mig och det kan vara farligt. Man kan skada den man slår på!") och föreslå andra sätt att få ut sin ilska på ("När man blir arg kan man skrika och stampa i marken. Blir man jättearg kan man till och med slå på en kudde. Då känns det bättre!"). Ibland blev min dotter så ursinnig så att hon inte kunde kontrollera sig och bara slogs, sparkades och revs och kunde inte sluta. Då höll jag om/fast henne och sjöng lugna barnvisor, och efter en liten stund lugnade hon ser sig. Då pratade vi lite ("Oj, så arg du var. Det måste ha varit jobbigt för dig! Skönt att du mår bättre nu.) och kramades. Man måste hålla i tankarna att en 3,5 åring inte har impulskontroll som vi vuxna. Det kan vara väldigt svårt för barn att veta hur de ska hantera sina känslor.

En annan sak jag kom att tänka på var att du skrev att ni hade bytat förskola. Kan du se något samband mellan flytten och att din dotter började slåss? Om det började innan, blev det värre? Kanske det i så fall kan vara en reaktion på stress, det är ju en stor omställning för henne.

Kan det vara så att hon är över/understimulerad? Om dagarna är fyllda med aktiviteter för henne kanske det är bra att försöka ta det lite lugnare en period mitt på dagen så att hon får vilat lite. Om hon tvärt om har ganska lite att göra kanske hon behöver aktiveras mer.

En sak till jag undrar över är sömnen. Sover hon mitt på dagen? När min äldsta var ca 3 år fick vi dra ner lite på sömnen för annars sov hon dåligt och var svår att få i säng (vilket ofta ledde till att hon blev arg, hon var ju inte tillräckligt trött för att sova!). Alternativt kanske hon sover för lite? En kort vila på 15-20 min efter lunch kan göra susen! Det går också att anpassa efter hur situationen ser ut just nu. På sommaren/vintern när det blir mycket lek i solen eller snön går det åt mer energi och det behövs mer sömn.

Sist men inte minst! Har du pratat med henne om hur hon mår/känner sig? Hon är ganska stor och kan säker förklara lite om man frågar om hur det är på förskolan, hur fröknarna är, varför hon blir arg och varför det bara är mamma som får natta. Fråga henne hur hon skulle vilja ha det istället! Att prata MED barnet och inte till det är superviktigt!

#15 Lite så reagerade jag på #12 också. Jag vill inte lämna henne när hon är förtvivlad! Men när hon är förbannad känner jag att jag måste sätta ner foten och då jag går ut har jag varnat henne innan så hon har ALLTID chansen att sluta för att få mig att stanna.

Du skriver SÅ himla mycket bra råd och tips! Det är precis så jag känner att jag vill ha det! Ett harmoniskt hem med en glad och trygg dotter som somnar gott jämte mig i sängen! <3 Jag vill inte att hon ska somna ensam riktigt än… tycker hon är för liten för det fortfarande.

Hennes säng har vi byggt om som en himmelsäng. Hon har sina favorit lakan med hästar på och sina mjukisdjur som hon vill ha i sängen. Hon får alltid bestämma vilken saga vi ska läsa och det blir bara en för den hon väljer oftast är väldigt lång!

Sen missförstod du nog mig, hon bytte bara avdelning på förskolan och med henne följde hennes två bästa kompisar plus ett gäng andra barn från samma avdelning. Men jag kan inte se något samband med detta och hennes humör tyvärr. Så jag vet inte riktigt vad det kommer från. Till saken hör att jag tog henne till 100% på nätterna fram tills hon var 2½år och nattade henne till 100% fram tills hon blev ett år pga min mans arbetstider. Det spelr nog in ganska mycket tror jag tyvärr. För det är bara jag som gäller så fort hon ex slår sig sov. Det är bara när jag är borta som det fungerar med pappa. Och nu är jag iväg ganska mycket så hon och pappa leker mycket tillsammans nu och kommer jätte bra överens, tills hon ska sova :-(

Vi har alltid haft samma rutiner och förvarnat henne minst en timme innan hon ska sova att det är pappa som ska natta. Och det har hänt ett par gånger att hon sagt, "men pappa, om mamma nattar mig i dag så får du natta mig i morgon" och då har det oftast fungerat dagen efter när pappa nattat henne! Men ibland blir det liv :-(

Nu över ju har hon ju inte varit på dagis och då har hon nog haft lite tråkigt så det kan säkert ha betydelse för bråken. Jag hoppas att det lugnar sig lite nu när hon går på dagis igen. Ang att sova på dagarna så är det länge sen hon gjorde det. Somnade hon 5minuter var det omöjligt att få henne i säng i tid på kvällen och givetvis jätte svårt att få upp henne morgonen efter. Nu går hon bara på dagis 5timmar tre dagar/vecka så nu behöver hon inte sova längre. Men när hon gick från 6-17 behövdes det givetvis.

En annan sak du nämnde var att förklara varför man inte får slåss. Jag brukar säga att det gör ont. Men jag ska nog ta ett allvarligare snack med henne nästa gång i lugn och ro!

Tack snälla för alla råd! Nu ska jag gå och pussa lite på min "sötnöt" som precis kom hem efter ett par timmar i pulka backen :-)

Barn har som sagt en mycket begränsad impulskontroll och har svårt för att hantera sina känslor. När dom är väldigt upprörda är det ofta omöjligt att bara sluta även om dom säkert skulle vilja det. Att kräva något i gengäld för sin omsorg om barnet tror jag kan skapa otrygghet och en minskad tro på mammas/pappas villkorslösa kärlek.

Jaså, hon bytte avdelning! Ja, då missuppfattade jag dig. :P Men även det kan ju innebära en ganska stor omställning även om det är inom samma förskola.

Jo, du har säkerligen rätt i att hennes utbrott beror på ändrade rutiner vid läggningen. Kan inte både du och pappan gemensamt sköta läggningen? Efter ett tag kan du så smått börja dra dig undan mer och mer och till slut kanske pappan kan ta över helt.

Grattis förresten till framgången med toabesöken! :)

Att kräva något i gengäld för sin omsorg om barnet tror jag kan skapa otrygghet och en minskad tro på mammas/pappas villkorslösa kärlek.

#17 Hur menar du nu? Alltså jag förstår vad du menar, men menar du att jag kräver något i gengäld från min dotter? Jag förstår inte?

Ja, alltså du kräver ju av henne att hon ska hantera sin ilska för annars lämnar du henne (och därmed kräver du något av henne för omsorgen, att stanna och hjälpa henne med de översvallande känslorna).

Okej nu är jag med. Men hur ska jag annars få henne att sluta slåss och be om ursäkt? Eller ska jag låta henne slåss utan att be om förlåtelse? Någonstans måste jag ju dra en gräns för vad jag accepterar. Det betyder ju inte att jag inte älskar henne. Förstår du hur jag tänker. Men det sista jag vill är ju att hon inte ska känna sig älskad så kom gärna med tips på hur jag ska hantera henne när hon inte varken lyssnar på mig vad jag än säger eller slutar bråka.

Sluta och gör en stor sak av att hon slåss, nonchalera henne så gott det går, Säg en gång att så gör man inte, man får inte slåss. Prata inte mer om det. för gör du en stor sak om det så blir det värre. För då ger du henne den uppmärksamhet hon vill ha. Visst ska ha bli uppmärksammad men inte på detta sättet.

Ta in henne i till sängen, säg godnatt och puss kram m.m Sedan gå ut, det fungerar inte att stanna kvar och diskutera med henne. Hon måste veta att det är ni som bestämmer och att det är dags att sova.

Det låter hårt men man måste börja någonstans. Ni är i en ond cirkel ni måste ta er ur och det fort.

Hon är stor nu och ska kunna somna helt själv, man kan inte dadda med henne mer och mste lära sig om vad som är rätt och fel.

Jag pratar om egen erfarenhet, med 3 barn, hade inga problem alls med dom två äldsta, dom har somnat själva sedan dom var ½ år. Även den yngsta, men nu är han 8 och hela förra året höll han på som din dotter. Vi hamnade den cirkeln, men vi tog oss ur. Visst min son är äldre, men din dotter måste lära sig någon gång annars tar hon över helt. Vem bestämmer? Inte hon utan ni föräldrar.

Nu hade vår son det väldigt jobbigt i skolan, jag själv hade det tufft och det året blev bedrövligt. Men vi tog tag i problemen från olika håll och vår son är en medgörlig och glad kille nu och vi föräldrar lika så.

Jag vet att du älskar din dotter och att det gör ont att hon ligger kvar och skriker när du går där ifrån. Går du in igen så kanske hon slåss. För hennes skull så gå ut så hon lär sig att det är inte ok att slåss.

#21 Exakt så jag menar. Hon slåss för att ni tillåter det, hon vet att hon får hela er uppmärksamhet på det sättet. Så, säg gottnatt och gå ut. Första gångerna lär det bli ett herrans liv men snart lär hon sig att det inte funkar.

#22 Ja man är ingen elak eller dålig förälder om man gör så, tvärtom. För det lönar sig i slutändan.

Senare så kanske hon slåss och skriker för andra saker för att hon vet att det fungerar.

Alltså, jag kommer inte lämna henne gråtande och skrikande i sängen. Slåss hon har jag gått ut och kommit tillbaka efter en stund. Men att lämna henne direkt bara för att, vägrar jag. Jag tycker inte att det är rätt sätt att lära ett barn att somna ensam. Jag har inte låtit henne ta över och kommer inte låta henne göra det heller för hon får aldrig som hon vill när hon slåss.

Försöker bara hjälpa till men du gör som du vill. Men vad ska hon lära sig av det? Jo att mamma kommer tillbaka om jag skriker lite till.

Ni, familjen förlorar på det.

#25 Ja jag gör det jag anser är bäst. Att lämna ett förtvivlat barn ser jag inte som humant över huvudtaget! Är hon arg är det skillnad. Men efter min egen barndom har jag lovat mig själv att aldrig någonsin överge mina egna barn när dom är ledsna! Spelar ingen roll mm det fungerar. Mina föräldrar tyckte givetvis att deras sätt fungerade men frågar du mig som blev utsatt för det får du ett helt annat svar. Att något fungerar betyder inte automatiskt att det är en bra metod som ger trygga barn. Och vad är det som säger att en tre år gammal tjej SKA kunna somna själv? Det handlar INTE om att "dalta" eller dadda som du säger!

Jag lämnar inte heller ett ledset barn. Så hemsk är jag inte. Men ett barn som har satt i system med att slåss när den ska sova är en annan sak.

Men du ber om hjälp, och du måste inse att du måste göra en förändring. Men du vill inte därför kommer du ingen vart. Du är inte hemsk om du lämnar henne.

Jag har sett din tidigare tråd och det var ett tag sedan nu. Inse att något måste ske för din dotter skull. Är det detta hon ska minnas och må dåligt över när hon blir äldre? Tror du inte att detta sätter sina spår?

Du är skyldig henne att göra en förändring.

Du kan fortfarande ge henne en trygg uppfostran med att visa att hon inte kommer någon vart med det hon gör.

Om hon nu håller på som du säger så kanske snart grannar börjar undra vad som sker. Nu menar jag inte att ni gör henne illa. Men grannar hör och kan tro saker.

Läste om ditt första inlägg där du skriver att du blir arg så du nästan själv blir rädd.

Är det inte dags att göra en förändring då? Och det snabbt!

en förändring behöver inte vara att man lämnar barnet själv i sovrummet för att somna. Det är ju en grym bestraffning för att hon inte klarar av att hantera sina känslor.

Något man måste komma ihåg är att det är totalt lönlöst att försöka resonera med en ilsken treåring. Bara tala om för henne att "så här är det", utan några förklaringar eller krusiduller.

När det gäller läggningen - hur gör ni? Hurdan säng har hon?
Vi har alltid gjort så att vi sätter barnet i sängen och sen sitter vi kvar bredvid sängen till barnet somnat. Barnet brukar få lite böcker att bläddra i och det enda kravet vi har är att barnet stannar kvar i sängen. Försöker han/hon klättra ur sängen så lyfter vi dit barnet igen. Men aldrig att vi lyfter upp barnet och kramas eller nåt. Det kan ta mellan en kvart och ett par timmar tills barnet somnat.
Så här har vi gjort med de tre äldsta barnen och det har funkat bra. Vår minsting är nästan 3 år och hittills funkar det med honom också.

OJ vad grym jag har varit i 16 år …..

Ja, jag tycker att det är grymt. Men har det funkat för dig så är det ju bra. Nu har trådskaparen flera gånger talat om att hon inte vill göra på detta sätt så kanske är det dags att sluta tjata om det.

JO jag ska sluta tjata men är hon så arg så hon blir rädd för sig själv. Är verkligen INTE tryggt för barnet. Det är grymt om något, stackars barn säger jag. Ska inte säga ett ord till, men det hon gör mot sin dotter är grymt.

#32 Du vet inget om mig och min dotter så jag betackar mig mer skit snack ifrån dig.

Jag tycker inte att man lämnar ett ledset eller förtvivlat barn ensam thats it! Det är GRYMT att överge ett barn så! Och jag förstår verkligen inte hur ett "mammahjärta" klarar av det! Jag kommer ihåg hur det var att gråta sig till sömns på kvällarna och det är förbannat grymt att utsätta barn för det.

Hon lär sig somna själv när det är tid för det. Nu vill hon helst av allt ha mamma vid sin sida och det sviker jag aldrig!

Att jag blir arg för mig själv betyder INTE automatiskt att jag skulle tappa fattningen och slå henne. När jag skriver att jag är rädd att jag ska "ta i henne för hårt" menar jag heller inte att jag skulle ruska henne och bryta hennes ben. Jag har en spärr och det vet jag! Så kom inte och säg att hon inte är säker i min närhet! JAG bryr mig om min dotter mer än mitt eget liv…. sviker henne aldrig när hon är ledsen!

#30 Ja, JAG tycker att du varit grym om dina barn fått gråta sig till sömns!

När man skriver på ett forum för hjälp och tips så får man olika typer av svar. Vi skriver naturligtvis vad som har funkat för oss. Att lämna ett barn som skriker och slåss betyder inte att vi är dåliga mammor. Jag har aldrig låtit mina barn gråta sig till sömns det behövs nämligen aldrig. När barnet märker att skrikandet inte hjälper och blir tyst det är då du går tillbaka in, om det behövs.

Håller med Sallyspigge om att inte sätta tydligen gränser när ett barn går för långt är grymt för det kommer resultera i värre problem senare. Men det är min åsikt, alla gör naturligtvis vad dom tycker är bäst.

#34 Tack! Jag har heller aldrig sagt att min son grät sig till sömns, oftast så ropade han efter ett tag eller kom upp och sa förlåt. Vi kramades och sa godnatt. Jag borde ha skrivit detta igår med men jag blev bara så arg när jag anklagas för att vara en dålig mamma. Samtidigt som jag tycker synd om barnet som tråden handlar om.

Detta problem har jag som jag skrivit tidigare aldrig upplevt med mina två äldsta. Dom lärde sig tidigt att somna själva, och utan en massa bråk innan sängdags. Men sonen har haft det jobbigt i skolan och med sig själv, och det visade sig oftast när det var dags att sova. Och vi märkte att ju mer vi daltade med honom desto värre blev det. Han behövde få veta att han inte kunde bestämma över oss eller med att slåss. Så vi tjafsade inte med honom om det, utan vi gick ut därifrån. Det kunde göra honom vansinnig, och det blev värre ibland. Visst det gör ont som förälder att höra sitt barn vara sådan. Men man får bita ihop. Och för oss gav det resultat för han kom tillslut på andra tankar och bad om förlåtelse. Sedan kunde han sova …

Vi hade det så här i höstas men det är över nu, vi tog oss ur det.

Men ni som tycker att jag är grym , visst tyck det, helt ok. Men jag vet att jag gjorde det som var bäst för min son och vår familj. Nu är vi alla gladare och läggdags är inga problem längre.

Men TS be inte om hjälp om du ändå tänker fortsätta i samma spår.

Vinteralvan och SallysPigge

Att jag inte tar till mig era råd och bugar och bockar, betyder INTE att jag inte tar till mig några råd och kommer fortsätta ha problem! Era råd passar definitivt inte mig och min familj och är absolut inte någon universal lösning eller ens den enda lösningen även om ni tycker att ert sätt är det enda rätta! Om ni läser #15, #29 och #31 Så kanske ni förstår att jag tar till mig dom råd JAG tycker är BRA och dissar hårda metoder som jag inte gillar!

Jag daltar inte med min dotter och vi HAR en mycket bra relation, men just nu sitter vi i ett ekorrhjul som vi inte vet hur vi ska ta oss ur. Men JAG tänker behandla min dotter som jag själv hade velat bli behandlad när jag var liten och det inefattar INTE att bli lämnad ensam när man är ledsen för jag har svurit på att min dotter ALLTID ska kunna komma till mig när hon är ledsen och det vore ett stort svek att lämna henne när hon är så ledsen!

Jag vill inte lämna henne alls, men hittills har jag inte vetat hur jag ska göra och fått gå ut för att JAG inte ska bli förbannad. Råd som Lenore kommit med har jag tagit till mig och jag HOPPAS och håller tummarna för att hon läser min tråd igen och kommer med fler råd, för henne fick jag stor respekt för!

tycker att om man skriver på ett forum o ber om hjälp så får man som alla skriver vara beredd på råd som inte passar en själv och det är ju var o ens egna fria vilja att välja de råd som passar en själv men att sen skriva att de råd man fått är grymma och den som skriver är grym mot sina barn DET tycker jag är att gå väl långt…

…räcker det inte bara att skriva att det är råd som ej passar er eller bara låta bli att svara på de råd som ej passar en?

Man behöver ju inte klanka ner på en annan människa för att de är snälla och svarar på tråden och kommer med råd o som fungerat på deras barn…för att man ej gillar deras råd.. 

#37 Säger bara Tack!

#37 om du läser #27

Jag lämnar inte heller ett ledset barn. Så hemsk är jag inte. Men ett barn som har satt i system med att slåss när den ska sova är en annan sak.

Men du ber om hjälp, och du måste inse att du måste göra en förändring. Men du vill inte därför kommer du ingen vart. Du är inte hemsk om du lämnar henne.

Jag har sett din tidigare tråd och det var ett tag sedan nu. Inse att något måste ske för din dotter skull. Är det detta hon ska minnas och må dåligt över när hon blir äldre? Tror du inte att detta sätter sina spår?

Du är skyldig henne att göra en förändring.

Du kan fortfarande ge henne en trygg uppfostran med att visa att hon inte kommer någon vart med det hon gör.

Om hon nu håller på som du säger så kanske snart grannar börjar undra vad som sker. Nu menar jag inte att ni gör henne illa. Men grannar hör och kan tro saker.

Du tycker att jag inte har rätt att reagera när SallysPigge hävdar att jag ska använda mig av just hennes metoder? Att jag ska inse att något måste ske. Eh det var ju därför jag skrev tråden! För att jag ville ha råd. Men ger man någon råd i en fråga så måste man ju även förstå att dom råden man ger kanske inte är dom bästa och att trådskaparen vill ha en helt annan typ av råd! Jag har fått bra råd och jag har talat om klart och tydligt att jag tycker om dom bättre. Men vissa anser ju fortfarande att jag inte lyssnar om jag inte tar till mig just deras råd. SUCK! Jag måste väl även få reagera på dom svar jag får! För som TS måste ju jag vara beredd på att få starka reaktioner från folk som läser min fråga eller hur! Eller ska andra få reagera på min fråga men själv ska jag bara sitta tyst och ta emot? Ge er nu!

#39 säger om igen det fria valet..välj inte hennes råd o släpp det..

#40 Det gör jag. Men du påtalade att jag inte ens fick reagera över det….

#41 självklart får man reagera MEN att det finns olika sätt att reagera på… ;-)

Hej Ketang!

Nu har det gått några dagar sedan du startade tråden och jag vet inte om er situation har ändrats något eller inte.
Jag har flera gånger önskat att jag haft något bra, konkret - och framförallt personligt riktat - råd att ge, men det är svårt när man inte "ser hela bilden" utan bara har några skrivna rader att gå på.

Det jag skriver kanske inte är till någon hjälp för dig eftersom jag tolkar saker främst utifrån mina egna erfarenheter och hur jag själv tänker och funkar, men en sak som jag funderar lite över är det här att du skriver att dottern "är ledsen".. att du inte vill lämna henne ensam "när hon är förtvivlad".

Jag ser ju inte hennes ansiktsuttryck och jag hör inte hennes tonfall, men utifrån det du säger om att hon slåss så kunde du kanske lika gärna ha använt ordet "arg".. men det gör du inte?
Det får mig att fundera på varför hon i så fall är ledsen? Om du är säker på att det är ledsen hon är? 
Skulle det kunna vara en trotsperiod hon befinner sig i?
Kan det handla om att hon testar gränser (om än på ett ovanligt kraftfullt sätt)?

Det jag trevar lite efter är vad själva orsaken till hennes känslor kan vara och vilken/vilka känslor det egenligen är som hon har.

#43 Hej! Tack för att du tagit dig tid att försöka hjälpa! Jag ska verkligen försöka förklara så gott jag kan!

När vi gått och lagt oss så får hon välja saga. Men dom gånger hon börjar bråka så hinner jag inte ens läsa halva sagan innan hon börjar sätta upp fötterna i boken, ska bläddra tillbaka i boken eller ligger och sparkar i väggen. Detta är ju högst troligt för att testa gränserna. Jag försöker hålla mig så lugn jag kan och ber henne att ta ner fötterna eller säger till henne att jag ju inte kan läsa färdigt sagan om hon bläddrar i boken eller döljer texten med sina fötter. Någon enstaka gång fungerar det men oftast så blir hon MER krånglig och ska sparka på boken eller drar i den osv. Då ger jag henne alltid en chans att sluta innan jag lägger undan boken. Tar hon inte den så lägger jag undan boken och släcker lampan och säger godnatt! Men ofta så fortsätter hon att stimma och gör jag inget då så börjar hon ofta att slåss. Nu dom senaste gångerna har jag hållt fast hennes hand som hon slåss med och efter kanske 4-5minuter så lugnar hon sig och lovar att hon inte ska göra om det. Men då brukar hon istället hitta på något annat som gör mig irriterad. För att spola fram lite så går jag ut från hennes rum när jag känner att det blir för mycket och jag är på väg att bli riktigt arg. Även då ger jag henne chansen att lugna ner sig för att jag inte ska gå ut, men det gör hon sällan. Ibland när jag går ut blir det tyst och det kan gå både 5-10  och 15 minuter innan hon ropar på mig. Då går jag in och frågar om hon vill sova och oftast så är allt frid och fröjd och hon somnar ganska fort efter det. Ibland blir hon helt galen och kastar grejer och springer till dörren och kommer ut till oss och är jätte arg och gråter för att vi ska tycka lite synd om henne. Går man in i det läget så börjar allt om igen. Och ibland blir hon jätte ledsen och rent förtvivlad och då ÄR hon ledsen. Går man tillbaka in då så kryper hon alltid intill en och somnar efter en stund.

Jag har försökt att lägga henne ett par gånger och sen gått ut, när hon har varit på bra humör men trött. Det fungerade jätte bra i ett par minuter, men sen ropade hon på mig och när hon förstod på allvar att jag inte skulle sova med henne så blev hon jätte ledsen och grät floder. Då var hon verkligen ledsen och personligen så ser jag ingen som helst anledning till att utsätta ett barn för det. Vi lider INTE av att natta henne på detta sättet men jag hade gärna sett att hon inte bråkade så mycket.

Sen blir det mycket värre när pappa lägger henne, men han mår inte bra pga sin operation och tappar tålamodet fortare nu än tidigare. Förr var han den lugnaste människan jag någonsin mött. Med ett enormt tålamod, det har han tyvärr inte just nu. Men jag hoppas verkligen att det blir bättre när han kommer igång och jobbar igen! Men jag vet inte om hon testar honom mer just för att han inte orkar?

Vet inte om jag skrivit det tidigare, men hennes pappa har alltid haft lite svårt att bli accepterad. Detta kan ha att göra med att jag tagit henne mest pga hans arbete. Nu börjar hon dok acceptera hans tröst om hon slår sig osv. Förr skrek hon efter mig så fort han petade på henne om hon slagit sig. Men nu låter hon honom lyfta upp henne och hon accepterar honom helt OM inte jag är så hon ser mig. Då vill hon komma till mig.

En sak till. Hon började slåss här hemma i samma veva som jag fick höra att ett par av pojkarna på dagis börjat slåss… MEN så fort jag ser att hon tänker slå mig så säger jag "ap ap ap ap ap" och då verkar det som om dom här smällarna som kommer av sig självt som hon inte riktigt tänker på, dom kommer av sig och hon stannar upp. Men har hon tänkt slåss så gör hon ju det. Men jag märker att det är väldigt ofta som hon INTE fullföljer sina slag när jag säger så och det är skönt!

Hej igen!

Förlåt att jag försvann så hastigt, har haft massor att göra och har inte riktigt haft tid eller ork att sitta här.

Skönt att höra att du inte vill lämna ditt barn när hon är ledsen eller ignorera henne. Det är något av det värsta en förälder kan göra anser jag. Må dessa metoder fungera, men till vilket pris?! Nej, då tar jag hellre den långa vägen och får ett tryggt barn som litar på att jag finns där i alla väder.

Att hålla fast hennes hand när hon inte slutar att slåss tycker jag är ett bra sätt. Det funkade jättebra när Ronja kom in i en sådan period. Jag höll fast henne i min famn (hon sparkades och revs också), men bara så pass hårt att hon inte kunde slåss och lossade greppet så fort hon började slappna av. Under tiden sa jag att jag verkligen inte tyckte om att hålla fast henne men att jag var tvungen eftersom det gjorde ont när hon slog mig och att jag skulle släppa när hon lugnade ner sig. Om du gör så är du fortfarande där för henne men du visar samtidigt att det INTE är okej att slåss.
Tyvärr kommer detta nog ta sin lilla tid men om ni fortsätter med detta kommer hon säkert att sluta slåss. Jag tror på de långsamma "metoderna" är bättre i det långa loppet. Det gäller bara att härda ut!
Pratade ni med henne om varför hon slåss förresten? Det får man göra efter att hon har lugnat ner sig förstås och ibland kan man behöva ställa lite mer specificerade frågor typ "Slog du för att du var arg? Kan du berätta varför du blev arg? Var det för att ….?" osv.
Har ni pratat om alternativa sätt att hantera sin ilska på? Båda våra döttrar är väldigt temperamentsfulla och ganska explosiva så vi arbetar hårt på impulskontroll. Det har hjälpt Ronja en hel del att få veta exakt hur hon kan göra när hon blir upprörd istället för att puttas och slåss. Vi har till och med lekt en hel del lekar där vi blir låtsasarga och gör som vi har pratat om, tex att skrika eller att stampa i marken. På detta viset övar vi liksom in detta så att hon lätt kan "hitta" det i tankarna sen. Kanske något ni kan testa?

Superbra att göra lite "ljud" när hon är på väg att slåss! Jag har också märkt att man ofta kan undvika slagen om man uppmärksammar barnet på vad det är på väg att göra. Många gånger kommer nog slagen reflexmässigt när barnen blir arga.

Tänk som sagt på att ha fasta rutiner också inför nattningen så att hon vet vad som ska hända.

Jag tror att det är som du skriver, att hon inte är mogen för att somna själv än.

Och förresten, angående det där med att somna själv (inte vänt mot dig Ketang, bara som en reaktion på diskussionen kring det i tråden).
Jag förstår inte varför så många envisas med att "lära" barnen att somna ensamma. Vad är poängen med att göra det då barnen fortfarande är så små som 0-4 år? 
Under barnens första år grundläggs deras "inre trygghet". Om man har ett litet barn som är orolig när det ska sova, köp en vanlig 90-säng (och sätt en bräda vid sidan så att barnet inte trillar ut) och lägg er och mys med barnet tills det somnar. Det fär med att varken kramas eller prata med barnet om det går ur sängen tycker jag inte låter så snällt. Och om ett barn skriker och bråkar "för att få uppmärksamhet", bör det inte få det? Att bli sedd och att känna närhet är grundläggande behov. Det är INTE att dalta för att man uppmärksammar sitt barn. Att tydligt sätta gränser och visa vad man tycker är fel kan man göra utan att ignorera eller lämna barnet. 
Att blanda in barn som har det svårt i skolan eller har andra typer av problem i denna debatten tycker jag kan bli lite tokigt då de har andra behov. Där kan tydlig gränssättning (näst intill övertydlig) och att vara helt konsekvent vara en bra sak. En mer auktoritär uppfostran kan behövas då. Detta kan dock inte appliceras på samma sätt på andra barn.

Tycker även att det är viktigt att framhålla att ALLA barn är individer med sina egna unika känslor och behov. Det som är bra för den ene är dåligt för den andre. Det är bara de som står väldigt nära barnet som vet vad som passar henom bäst.

Hej Lenore! Gissa om jag blev glad av dina svar :-) Äntligen! Jag är inne helt på ditt resonemang och jag suger åt mig alla dina råd som en svamp!

Jag har försökt sätta mig ner och prata med henne om varför hon blir så arg och slåss och svaret jag fått är "jo mamma, ibland blir jag bara SÅ arg!" Säger hon då. Och ofta kommer hon efter åt och säger förlåt och att det inte var meningen att bli så arg.

Ang att få barnen att sova ensamma ser jag inte som naturligt och inget måste heller!

Mina 3 barn är trygga och har alltid varit. Dom kommer alla till mig med sina problem. För vi pratar och vi kramas. Så allt handlar inte om dom somnar ensamma eller inte.

Mina barn är 8-16 år och vi har den bästa kontakten/relationen och gäller alla 3 barnen.

Så man kan ge barn trygghet, utan att sova ihop med sina barn.

Och att vi lämnar sonen när han slogs var för att visa att det går vi inte med på. Nu slåss han inte för han vet att det inte fungerar, och vår nattning fungerar som vanligt igen. Inget barn som är ledset för att han sover ensam.

Sedan tycker jag att ni som vill hjälpa TS gör det men klanka inte ner på dom metoder som fungerar för oss andra.

Jag har jättetrygga barn och dom somnar gott om kvällarna och det utan mig.

Mina barn har somnat själva sen dom var 1 år, det är bara trygga barn som kan somna själva och sover bra hela natten.

#48 Sedan tycker jag att ni som vill hjälpa TS gör det men klanka inte ner på dom metoder som fungerar för oss andra.

Så här skriver du i inlägg #27 Men du ber om hjälp, och du måste inse att du måste göra en förändring. Men du vill inte därför kommer du ingen vart. Du är inte hemsk om du lämnar henne.

Jag har sett din tidigare tråd och det var ett tag sedan nu. Inse att något måste ske för din dotter skull. Är det detta hon ska minnas och må dåligt över när hon blir äldre? Tror du inte att detta sätter sina spår?

Du är skyldig henne att göra en förändring.

Du kan fortfarande ge henne en trygg uppfostran med att visa att hon inte kommer någon vart med det hon gör.

Om hon nu håller på som du säger så kanske snart grannar börjar undra vad som sker. Nu menar jag inte att ni gör henne illa. Men grannar hör och kan tro saker.

Slutsattsen jag drar av det du skriver är att om jag inte gör som DU tycker så gör jag fel. Du "anklagar" mig för att inte se problemet och inte har viljan att göra något åt det bara för att jag inte vill göra som DU tycker. Jag startade ju tråden med att be om råd för att vi har ett problem så JO jag vet att vi har problem. Men jag är inte ute efter hårda metoder som jag tycker att jag fått från bla dig. Nu har jag fått råd från föräldrar som är mer inne på mjuka metoder som jag tydligt sagt att jag tar till mig. Fortsätt då inte att tjafsa är du snäll. Jag vill inte ha dina råd och jag vill inte att du klankar ner på dom goda råd jag anser att jag har fått som inte stämmer överens med vad du anser är bra råd.

Hej

Undrar om inte en barnpskykolog är bra att ta in? Eller gå till läkare och fråga om det går göra tester, eeg kanske? Kanske ni redan har testat detta? Vissa tycker kanske det är "skamligt" att ens barn går till pskykolog, men icke.

Förstår att du inte är ute efter att veta om våra barn somande själva vid 3mån el halv år el likande utan att du är ute efter olika Råd/tips.

Läst igenom tråden och skriver inte min åsikt om metoderna.

Hoppas det går bra och var inte rädd för testa nya metoder även om dessa kan verka jobbiga.

Lycka till:)

#51 Eeg? Hm, psykolog? Jag ser inte problemet med att gå till läkare/spykolog egentligen, men det finns egentligen ingenting som tyder på att hon skulle ha problem som inte hör åldern till. Kanske kan psykolog hjälpa ändå iofs, men här har vi precis blivit av med psyk och jag vet att det är extremt långa väntetider dit vi nu blir hänvisade. Har BVC barnpsykologer?

#50 Men jösses ta det lugnt!

Du bad om råd, och du fick råd. Du följer dom du vill, men sluta dra upp mina exempel som om det är det värsta man kan göra mot ett barn. Ni drar ju upp mina råd som dåliga exempel hela tiden.

Och jag har inte klankat på något, förutom att du har sagt att jag gör fel mot mina barn.

Men med detta inlägg så bli inte ännu mer hysterisk.

Och som #51 Skriver om en barnspykolog vilket inte alls är dumt. Det har min son fått träffa vilket hjälpte honom. Inget skamligt alls med det.

Och jag har lika rätt att säga att mina barn inte har mått dåligt av min uppfostran som att du säger att mina råd är inget att följa.

Så sluta dra upp mina råd som ett dåligt exempel

#52 Ärligt talat vet jag inte om BVC har detta, men de borde kunna skriva en remiss. När det gäller barn så BORDE det vara väldigt kort tid pga barn har hög prio. Min fru hade/har förlossningsdepresion, det gick väldigt snabbt. Detta beror nog vilken plats i Svergie man bor att det är långa vänttider.

Nej, det stämmer nog att det hör åldern till. Men varför inte testa, om inte det är bra för ert barn så kan det vara bra för Dig och Pappan? Att få stöd när det är jobbigt med barn vore det viktigaste eller hur?

Ang vänte tider så fick jag själv vänta 7 mån, men ringde och de hade slrvat bort remissen:S Nu får jag hjälp igen, men detta är mest för mig själv inte för mitt barn. Fast min depression började igen när min fru fick FD, så det var skönt för mig som nybliven pappa att prata med någon om detta också.

Nu ska jag inte skriva om mig;)

Men ta det till er och prata om det, som sagt behöver det inte vara något "ovanligt" med barnet, men är det kan ju inte skada att söka info om det och prata med läkare mm?

Jag tycker att din berättelse låter så hemskt och för pappan att höra dessa ord. Jag hade nog sökt hjälp eller vi ska jag nog säga:) Vi hade också hjälp i början när min fru hade FD och jag mådde dåligt pskykiskt ifrån barnhälsovården Tror det var någon sorts av pskykolog el liknande som kom hem till oss och pratade, fikade. Även om hon inte sa något nytt (det sa hon nog;) så tyckte vi att det kändes skönt. Ovanligt och lite "skämigt" men skönt.

Nu bablar jag på…

Hoppas att det kommer ordna sig för er, vilka metoder ni än väljer att uppfostra ert barn med. Man gör kan bara göra sitt bästa.

#54 Jag ska ringa ner till bvc i morgon och prata med henne. Tyvärr ska vår kontakt där sluta i mars så vi kanske hamnar lite mellan två stolar så här i skarven. Men jag tror det kan vara skönt för min man att prata lite om detta också. Han mår jätte dåligt när hon säger att han förstör hennes liv osv. Det händer som tur är inte jätte ofta. men en gång är fullt tillräckligt känns det som.

#47 Hmm. Ja, det är kanske svårt att komma vidare med att prata med henne sen. Det är ju lite svårt för henne att beskriva VARFÖR hon blir arg. Men som sagt så tror jag att det är någon fas eller ett beteende som av någon anledning har "fastnat", att det har blivit en rutin av något slag för henne. Jag är övertygad om att det kommer att ge sig om ni bara håller fast vid det ni gör.

#51 Jag tycker att det är lite väl överdrivet att gå till barnpsykolog då detta känns fullkomligt "normalt". Köerna är långa och det finns nog andra barn som behöver komma dit istället. Jag tycker inte heller att det är något som helst skamligt med att ta hjälp av en expert men som sagt är det väl något man bör undvika för att ge plats åt andra mer behövande.

BVC är dock bra att ta kontakt med. Dom har ändå utbildning om olika slags prövningar barn och föräldrar kan gå igenom och har säkert tips på hur man kan gå till väga för att komma vidare.

#53 Varför skulle vi inte få lov att säga att vi tycker vissa metoder är dåliga? Jag tycker att det är hemskt att ignorera/överge (om än tillfälligt) sitt barn oavsätt om man gör det i all välmening. Det är ingen kritik mot personen som utför detta utan mot själva handlingen.

Jag kan också tycka att det är konstigt att hävda att en metod är bra för att den är effektiv och fungerar. För att dra det till sin spets vill jag ge ett exempel: aga. Att slå sina barn för att få dom att bete sig lämpligt är vetenskapligt bevisat effektivt men det gör väl inte metoden etiskt försvarbar? Barn som agas kan visst växa upp till trygga individer och få en god relation med sina föräldrar, men är det ändå okej? För min del handlar det inte endast om resultatet utan om själva principen. Det kränker barnet när föräldern ignorerar eller går ifrån det, det är en självklarhet för mig.

kan lägga till att TS tidigare tråd skrevs i November, det har gått lite väl lång tid kan jag säga, men det är en agandes ord …

Lite dumt att ni ska känna er nertrampad här. Alla har vi olika metoder, all kanske inte våga erkänna sina metoder. Hur ska vi kunna prata öppet om de uppgostringssätt vi har för våra barn om vi klankar ner på varandra? Om vi vuxna beter oss så här så speglar vi det till barnen minuten senare när vi stängt av datorn. Låt oss hålla det positivt och be varandra om ursäkt och gå vidare. Som vi säger till barnen att göra, men vi vuxna ska i te förlåta? Nä förlåt mig, detta hade inte med trådens ämne att göra:( BVC det var där ifrån vi fick besök av barnhälosvården.. Jag vet att det låter som om det är en instans som kommer och ta barnet hehe men det är det inte. Jag tror inte av erfarenhet av just 3 åringar, men av vårat barn att det är bra att kunna prata tillsamans med en utbildat. Behöver inte vara en barnpskykolog, men jag tycker man ska ha det bästa för sina barn. Denna situation du skriver, tycker Jag att det inte är en dum idee. Sen kanske DE tycker att det "räcker" med något "mindre" ja, testa detta då. Både barnet och vi som föräldrar är värda att få hjälp, det vet de om. Det är extremt viktigt att få hjälp. Även om det bara är en fas just nu, men du och pappan tror jag skulle behöva hjälp/stötting också, eller hur? Ni kan inte orka hur mkt som helst. Tillslut så ja, faller korthuset och det gör inte att erat barn mår bättre. Kanske ni tycker jag flummar runt i meningarna. Vi sökte hjälp och det skäms jag inte för och Kanske behöver vi det igen när nästa barn kommer i juli, vem vet? Hoppas ni kommer få den stöttning ni förtjänar. Mvh/ pappa åt en 1åring å en till på väg:)

#57 Men jösses människa, du får nog läsa igen vad jag skrev. Det är inte DIG jag har något emot, det är själva sättet att behandla barn på som jag inte gillar. Jag skrev inte heller att du agade dina barn. Jag gjorde en extrem jämförelse av metoder för att visa på poängen att en metod inte behöver vara etiskt försvarbar bara för att den är effektiv och leder till det önskade målet. Alltså igen, det handlar inte om DIG det handlar GENERELLT om vad JAG tycker är rätt och fel.

Och visst kan man väl få lov att säga att man tycker att vissa saker andra gör är fel enligt ens egna principer om man framför sin kritik med vettiga och schyssta argument? Jag har ingenstans varit elak mot dig, bara ifrågasatt etiken. 
Om jag skriver att jag är otrogen mot min make tex, borde inte folk då få skriva att dom tycker att det är fel att behandla sin partner på? Det är en legal handling men inte etiskt försvarbart. Samma sak med barnuppfostran men en fråga med mycket fler nyanser och åsikter. Visst borde vi kunna diskutera detta utan att ta illa upp? Vi har alla olika perspektiv och om vi låter varandra komma till tals tror jag att vi kan lära oss mycket.

#60 Efter ett rejält övertramp av SallysPigge med anklagelser om att vara både störd och inte klok mm så lämnar jag henne och tråden åt sitt öde! Det där är skit jag inte tänker ta! Är det okej att fortsätta i pm mellan oss? Jag känner att jag fått mycket bra råd och respons av dig så orkar du, skickar jag gärna lite funderingar via pm!

#61 Ja, det är tråkigt att när folk inte kan diskutera utan att vara elaka. Vi kan gärna prata vidare privat istället. Verkligen ledsamt att det ska behövas.

Jag vill be samtliga här att komma ihåg att man måste kunna respektera varandra, varandras åsikter och erfarenheter utan att behöva bli arg eller otrevlig.

/sajtvärden

Oj fan nu har j inte läst alla kommentarer så jag tänker bara skriva hur vi nattade våran son. Han är delvis endast 2 år men i allafall.

När vi nattade vår lilla buse som inte ville sova, så var vårat problem att han var van med att ha någon brevid sig, vi testade att ge ett mjukis ist som han kunde hålla ist för mamma eller pappa. Fungerade kanske de 2 - 3 första gångerna.

Sedan sa ju alla åt oss att vi måste vara kalla och lämna pojken där, medan just som i denna tråd anda sa att vi skall läsa saga och sjunga för honom och se ifall det finns en källa som väcker ilskan så skall man ta reda på vad den är.

Vi gjorde komprimiss….

Ja nattar oftast barnet och vår metod förblev denna kompsomiss.

Alltså

1. vi äter kvälls mål, borstar  tänder, far i duschen och sätter på jamisen.

2. Vi väljer ut en saga som skall läsas och jag läser den.

3. Om han itne somnar efter sagan brukar jag sjunga (har märkt på senare dagar att han somnar bättre om han bara får höra mig sjunga, alltså att jag skippar ögon kontakten)

Nu kommer dock svaret på problemet vi hade med våran pojke.

Såhär gjorde vi.

Sa Godnatt en sista gång, gick ut och stängde dörren. Satte oss i rummet brevid och satte tvn på och pratade om hur dagen varit med min man. Tv:n var så tyst att han (alltså min son) enbart hörde mumlet av våra röster. Så han visste att det bara var att komma till vardagsrummet om nånting var fel. Till en början kom han hela tiden och grät skrek och sparka. Men så kom min egna mor med en snilleblixt!

Du var mörkrädd va?

Ja, vad är det med det?

Ja så kanske Buse är det med, lämna dörren på glönt eller en lampa på.

Alltså blev det våran lösning

Vi gjorde presis samma sak, satt i vardagsrummet så han hade tryggheten om att vi nog fanns kvar fast han inte såg oss men vi lämnade dörren öppen på glänt ist för att stänga den.

Senare så kom det också fram att " rädd på väggarna ". en gång när han var borta sov jag i rummet med dörren stängd. Han böev rädd för skuggorna som skymtade från bakom gardinerna när månen lyste.

Men en annan sak som jag kanske får fram när jag läser resan av kommentarena men som jag nu iallafall måste fråga.

Ni pratar om att INTE lämna en LEDSEN flicka ensam, men ingen verkar ha svaret på VARFÖR hon är LEDSEN?? Jag har i allafall inte sett det svaret än.

För det var i ett annat inlägg Ketang också skrev att det är skillnad om flickan hennes är arg då kan hon gå ut ur rummet, Men att hon aldrig lämnar hennes ledsen ensam. SÅ varför är hon ledsen? Har ni pratat med henne om det? Och om ni inte gjort det prata med henne på dagen någon lugnstund medan man leker med dockor eller likanden så tar man spontant upp det.

Du jag undrar varför är du alltid så ledsen när du skall lägga dig ?

Srtunta i min kommentar så som du tänkt :) Hade som jag skrev inte läst svaren så jag vet redan vad för svar jag skulle få för svar.

Hoppas det går bra mellan dig och din dotter :)

#64 Tycker det du gjorde men din son var ett bra sätt, skönt att det löste sig :-)

Men det är en risk man tar med att skriva att man lämnat sitt barn ensamt …. Inte för att jag har något emot det. :-)

#65 Vi har nattlampa och jag tycker inte att det verkar som om hon är rädd för något speciellt. Det har hänt ett par gånger när hon ska lägga sig att hon säger att hon är rädd för spökena, men då har vi hjälpts åt att skrämma bort dom och sen har det varit bra med det! Men hon är van att ligga tätt ihop med mig när hon ska sova och vill gärna ha det så för att känna sig trygg. Där av (tror jag) att hon blir ledsen om jag lämnar henne när hon ska somna. Hon har inget problem med att vara ensam i sängen om jag tex går på toaletten eller gör något annat, men så fort hon blir så trött att hon håller på att somna så blir hon ledsen om hon inte kan krypa intill någon. Vi har provat med hela sängen full med mjukisdjur men det hjälper inte.

#66 Jag har INGET problem med att folk lämnar sina barn ensamma när dom ska sova. Däremot tycker jag fortfarande att det är fruktansvärt att lämna ett barn helt ensam som gråter!

Hej TS - jag har skumläst lite och ser att det spårar ur åt olika håll här så jag ger dig mina tips så får vi se om det är något att ha. Jag har en dotter som är 3,5 år så tro mig, jag är mitt i precis det du känner. När vår dotter blir helt vansinnig och slåss osv (förutsatt att hon ligger i sängen och jobbar sig) så backar vi, tittar bort för att liksom itne öda beteendet alls. Efter en stund säger vi att det inte är okej och om hon ens vill att vi nattar osv så får hon lägga sig ner, pronto, annars så blir det inget. Fortsätter rhon då så går vi ut ur rummet och stänger dörren, och låter henne bli helt vansinnig tokig istället - för det går inte att prata med henne när hon är så bestämd på att hon ska bestämma… så när hon hon skrikit, gapat och gärna gråtit en stund, går vi in och pratar lugnt och förklarar situationen. Knepet ligger i att inte falla in i hennes nivå - väldigt lätt när man är trött, att man själv börjar bete sig som en 3åring… mycket märker vi handlar också om planering - dvs att vi säger till henne att idag är det pappa/mamma som lägger dig. Och detta kan vi börja berätta när de tär bolibompa.  säger hon då nej till exempelvis pappa så säger vi att det är det eller ingen saga - och så säger man ltie glatt att pappa gärna vill läsa den boken vi släte igår eller liknande - linda in det lite… och så påminner vi en stund innan det är dags att stänga av bolibompa att om en stund så går du och P eller M och borstar tänderna och gör natten. "hur ska det vara när vi ska sova?" - och så får hon själv berätta… oftast så kommer då någon kommentar i stil med" jag kan itne somna själv"  och då säger vi att man inte måste somna på en gång, men att när man är 3år måste man ligga i sängen när klockan är halv 8…motar olle i grind lite så att säga.. sedan om det blir en gapig kväll så tar vi det oftast även dagen efter - att vi frågar varför hon blev så arg. Då när vi pratar förklarar vi att man FÅR vara arg, men att mamma och pappa inte kan "hjälpa" eller förstå om man skriekr, gapar och slåss….vi kröde även med TimeOut från det att hon var ett halvår så hon har lite det tänket i ryggmärgen. Det där med att bara trygga barn somnar själva och sover hela natten, tror jag är lite BS - det har ju säkerligen med en hel del annat att göra, typ vad som hänt på dagen, den psykologiska utvecklingen, intryck, oro på dagis? om det har hänt ngot på dagen som gjort barnet oroligt och som det funderat på innan det somnade? oj vad långt det blev - hur som, mitt tips, strukturera redan under kvällen, gå ut när hon skriker jävel och kom tillbaka när hon är ledsen på riktigt och säg inget, klappa inte och föd "det ledsna" hos henne…utan lyft på täcket, få henne att krypa ner ochc säger hon då nej, så säger man att det inte går att natta. typ….blanda inte in psykolgoer,läkare och annat - tycker hon låter som en 3åring med mycket i huvudet.. en tänkare helt enkelt samt en liten svamp som snappar upp allt som sägs - ett barn helt enkelt