Du är INTE ensam! Det hjälper inte mycket jag vet. Men det finns dom som har gått igenom liknande och som står mycket stadigt på båda fötterna nu. Jag satt i liknande situation som dig för tre år sen nästan exakt. Min hund som jag harf sen innan jag träffade min man markerade mot dottern när hon var 3månader. Det förstod jag med att inte det skulle fungera. Men skillnaden var väl att jag hållt på att leta efter felet på honom en längre tid och när dottern var 4månader hittade jag det. Han hade kraftig spondylos och avlivning var det enda rätta. Det är sjukt svårt att fatta ett beslut oavsett om det är avlivning eller omplacering. Men man fixar det!

Och för att du ska se rent konkret att det går att resa sig efter motgångar ska jag dra mitt livs öde väldigt snabbt!

Mobbad som barn, varit med om ett självmord på närmare håll än folk kan tänka sig, deppression efter deppression, föräldrar som inte bryr sig, lämnad av sambon när jag blev gravid, sparkad från jobbet i samma veva av samma anledning, jätte jobbig graviditet, kronisk inflammation i höften, värk i kroppen i snart 3år, rejält sviken av en vän, mina föräldrar sa upp kontakten med mig och samtidigt blev jag av med mitt jobb. Under en period av 7-8år har jag fått avliva 4 hundar och omplacera en av div olika anledningar.

Dom två senare sakerna (jobbet och mina föräldrar) har hänt den senaste månaden. Men jag står på benen, håller huvudet ovanför vatten ytan! Jag lever och mår hyffsat för det mesta! Jag är glad mesta delen av tiden trots att jag nu går hemma och har hur mycket tid som helst att grubbla och tycka synd om mig själv. Men jag har väl lärt mig ett och annat genom åren. Jag är 31år och har nog på något sätt förstått och lyckats lära mig själv att det inte hjälper att må dåligt. Man mår bara sämre av att grubbla och må dåligt. Jag har gjort det och VÄGRAR låta olika omständigheter förpesta mitt liv igen! Jag letar ständigt efter saker att må bra av, få glädje av och att se som positivt. Min dotter är en stor del av min glädje!

Men som sagt, det är mycket lättare sagt än gjort och jag kan tyvärr inte säga HUR jag gjort för att tänka och känna som jag gör. Men jag hoppas verkligen att du hittar den där "må bra knappen" som du kan trycka på så att du inte ramlar ner i något av dom djupare hålen igen!

Kram!

Jisses vad du har varit med om! Jag har "bara" förlossningsdepression… eller den är borta, men nu när jag äntligen började känna att livet är fan bra, så hände detta, och några saker till… Men jag kämpar på, vill verkligen inte trilla ner igen.

Jag har lite frågor om din hund om du skulle vilja svara.
Vad för symptom hade han? När började du misstänka att något var fel?

Ja man skulle kunna tro att jag samlar på tråkigheter! Att hunden hade spondylos upptäcktes av en sen slump. Han hade väldiga problem med stress som kom runt 1,5års ålder. När han var runt två fick han fel på sköldkörteln och när han var tre fick han epilepsi. Så han var inte helt frisk innan. Och spondylos kan ju komma krypandes så det var i alla fall väldigt svårt att upptäcka på honom. Men så fort jag släppte honom lös så sprang han så fort och så mycket han bara kunde. Jag misstänkte ganska länge att han sprang sig hög. Men vet hittade inget på honom. Men till slut sprang jag på en av mina gamla veterinärer som är utbildad kiropraktor. Två dagar efter det mötet låg han på röntgen och två dagar efter det avlivades han. koterna hade börjat växa ihop på flera ställen i ryggen och det hade inte gått att hålla honom smärtfri så jag hade inget val. Tyvärr vet jag inte hur länge han gick med det utan att det upptäcktes. Jag har haft hund länge och träffat så sjukt många okunniga veterinärer!

Okej, för jag har länge också haft en känsla av att det är nåt mer galet med min hund, men jag har varit på tre olika kliniker och ingen hittar något som kan förklara hennes beteende. Det gnager inom mig att jag kanske inte hittar någon som vill ta sig an henne, för hon är en stor hund med stora behov. Har varit hos veterinär ganska frekvent med henne för andra saker också

Så jobbigt att på fyra dagar få ett så tungt besked och sedan avliva… vilken mardröm.

Jag skickar ett PM till dig!