Ett normalt sunt leverne och lite tillskott av folsyra är nog det bästa du kan göra. Sen är det bara att hålla tummarna att allt går som det ska - och det gör det ju nästan alltid. Men man kan aldrig gardera sig helt.

Det är ju också bland annat därför man gör rutinundersökningarna med ultraljud, Det är inte för att nyfikna föräldrar ska få se det lilla livet i magen, utan helt enkelt för att tidigt kunna upptäcka svåra missbildningar. Man kan också ta fostervattenprov för att hitta avvikelser i DNA. Du är nog för ung för att få ett fostervattenprov bara på önskemål, men eftersom det finns Downs syndrom nära i släkten så kanske det är lättare att få igenom.

Lycka till!

Du kan aldrig vara garanterad ett friskt barn - även om du aborterar barn med t.ex. Downs Syndrom. Alla sjukdomar syns inte och du kan aldrig vara säker på att barnet inte skadas under förlossningen.

i vårt landsting erbjuds man ett kubb-nupp-test i v 11-14, tror jag, där man mäter nackspalten och räknar på lite siffror och så får man en siffra på hur stor "risken" är för downs. 
jag vet inte hur det är i andra landsting?
men om risken är stor får man efter det göra ett fostervattenprov.

helst säger dom väl att man ju börja med folsyra när man försöker bli gravid så det kan du ju göra, annars är det nog bara ett sunt leverne som Anna säger och att hoppas på det bästa, alla vill vi ju ha friska barn, men ibland får man ju ta det som det kommer, eller hur man nu ska uttrycka sig..

#3 - KUB och/ eller NUPP finns inte i alla landsting. När jag fick mitt senaste barn (drygt 2 år sen) var det i alla fall fortfarande så att det inte fanns här (Kalmar), ville man göra KUB-test fick man åka till Linköping och bekosta det själv.

#4, aha, på så vis. ett par vänner till oss fick sin första tös mars 08 och blev inte erbjudna det, men när dom väntade sin pojk som föddes oktober 09 blev dom det, nånstans där ändrades det till att alla blev erbjudna det. men konstigt att det erbjuds i vissa landsting och inte andra?

Jag har varken rökt eller druckit under mina graviditeter och varit noga med maten jag ätit.
Under den första graviditeten visste jag inte att jag skulle äta folsyratabletter, åt bara järntabletter, och den pojken föddes helt frisk.

Under den andra graviditeten skötte jag mig lika exemplariskt OCH åt folsyra.
Jag fick en flicka som föddes med läpp-, käk-, gomspalt.
Det "lustiga" med det är att många anser att det kan uppkomma pga att man inte äter folsyra!
Hon visade sig även sakna hjärnbalken lite senare när hon inte utvecklades i samma takt som andra.

Jag var också livrädd för att få ett barn det "var fel på". Och visst har jag gråtit under flera år och sörjt det barn jag aldrig fick.
Men samtidigt är jag så lycklig över det barn jag faktiskt fick och skulle inte vilja ändra på henne på något sätt alls.

#6 Vilken sötnos!  Ser glad ut!

#7 Tack! Ja, Robin är nästan alltid en sprudlande glad liten tjej

#6 Men där är ni! Hur har det gått för lilltjejen? :) Rider hon bra nu?

#9 Ja här är vi!

Min lilla tjej har utvecklats enormt sen hon började på ett nytt dagis där det även är platser för barn med resurs behov i augusti förra året.
Vi har nästan släppt allt teckenspråk och hon pratar mer och mer, och även om det är långt från rent tal så förstår många henne nu.

Rider gör hon för fullt! Skrittar och även travar små sträckor och sitter på ryggen som om hon är född till det!

Här sitter hon in en 2 -åring.

Och så har hon passat på att rida till sommarhagen på min ena stora märr.
Här med morfar vid grimskaftet.

Vad härligt det ser ut! Och stor hon har blivit :) Skönt att höra att det går framåt. Men teckenspråk är inte fyskam det heller.

Kul att se henne :)

Ja jag kan inte ge råd på något som kan minimera risken för att få ett barn med handikapp. Men efter många års arbete med handikappade barn/ vuxna och deras föräldrar så kan jag säga en sak. Det är inget fel med att vilja att man ska få ett helt friskt barn. Alla dom gjorde det med. Vissa hade även problem att landa mentalt efter dom fått svar om att deras barn inte var som alla andra. Det dom alla sagt är dock att när dom väl står där med sitt barn som ex. inte kommer kunna gå. Då försvann det dom tänkt innan och visst att vissa tar det lite längre tid för att komma till insikt. Jag tror dock att en mors kärlek till sitt barn raderar ut det ganska snabbt och sedan kommer anpassningen man kanske inte var bered på men allt löser sig till 99% om man bara har viljan och kärleken. Så dåligt samvete för sådana tankar tycker jag är onödigt slöseri med energi. Det är ju vad man beslutar då som jag tycker är viktigt :)