jag tror du vänder dig till din barnmorskemottagning. 
alternativt kanske kvinnoklinken..

jag har inte varit själv, men en nära vän var hos en och hon sa att dom pratade om hennes känslor kring förlossningen, för det var det hon var rädd för, lite om vad och varför hon var rädd ect och jag uppfattade det som att det var lyckat.

Jag går hos kurator regelbundet och vi har pratat lite om detta, men jag kan inte komma förbi tankarna och känslorna om det ändå. Visst, jag har lärt mig hantera det bättre, bryter inte ihop bara av att börja tänka på det längre men jag tror att jag behöver "experthjälp", prata med någon som har hand om sånt "hela tiden". Jag vill ju så gärna ha fler barn, men är rädd att mina känslor inför det är ett för stort hinder.

Ska i alla fall höra med mvc.

får jag fråga vad det är som har hänt..? 

jag tror mvc är stället att vända sig till, det känns ju mest troligt eftersom det är de som har hand om graviditeter..

Aurorasamtal (som kan ha andra namn i andra landsting, hos oss heter det Amanda) är nog mest för förlossningsrädda. Du kanske hamnar i såna samtal också framöver, men jag får känslan av att du har gått igenom en traumatisk förlossning eller nåt sånt och då är det nog i första hand psykolog eller kurator du ska söka hjälp hos. Den hjälpen kan du få via MVC, som sen också skickar dig vidare till Aurora.

Jag har gått på Amandasamtal och i korthet gick dessa ut på att bena ut vad det var jag var rädd för inför förlossningen och vad man skulle kunna göra för att min förlossning skulle bli så bra som möjligt - detta då oavsett om det landar i ett kejsarsnitt eller en vaginal förlossning.

Tack för svar.

Som sagt går jag hos kurator regelbundet och jag har även antidepressiva läkemedel. Jag var sjukskriven i ungefär tre månader så att min sambo kunde ta föräldraledigt och hjälpa mig hemma.

Själva förlossningen var ganska traumatisk, ja… I ungefär åtta timmar hade jag två-tre minuter mellan värkarna och en intensiv smärta. Jag hade hemsk foglossning, och mer ont i ryggen än vad jag hade då har jag aldrig haft, kändes som att den skulle gå av. På förlossningen var det ryggläge som gällde hela tiden, skulle helst inte röra mig… De kom in en-två gånger i timmen och sa att de ville ha på ctg-kurvan "bara lite till". Till sist fick jag lustgas, men den hjälpte inte speciellt mycket. Fick krystvärkar men fick absolut inte krysta (hur lätt är det att stoppa liksom). De tog hål på hinnorna, satte skalpelektrod och tog blodprov på bebisen, jag blödde massor…

Efter vad som kändes som flera dygn fick jag äntligen eda. Värkarna och allt det andra var precis lika kraftigt men smärtan var åtminstone lite uthärdlig nu. Men efter tjugo minuter och fler blodprov på bebisen blev det raka vägen till operationssalen och akut kejsarsnitt. Jag upplevde allt i den salen som rena kaoset när alla skyndade till höger och vänster och alla började dra i mig från alla håll. Narkosläkaren lyckades inte sätta någon nål förrän efter ungefär tio försök på alla möjliga ställen och han verkade rätt stressad, speciellt eftersom han sa högt några gånger att de inte fick börja utan att han satt en infart…
När de kommit ner något lager fanns det plötligt ingen bedövning längre och jag fick sövas.

Jag var på förlossningen i fem timmar men det kändes som en evighet. Den smärtan jag hade, att behöva ligga still på en brits utan att riktigt veta varför och paniken jag kände när läkaren nämnde snitt, att bedövningen inte tog ordentligt… Det är väl mest det om förlossningen som gör mig rädd. Jag vill aldrig vara med om det igen.

Det är aldrig trevligt när det blir sådär, lider med dig.

Kontakta MVC och hör med dem vilken hjälp de kan erbjuda dig. Har du t.ex fått sätta dig ner och prata med de läkare/sköterskor som var med om din förlossning för att bena ut varför det blev som det blev? För mig låter det som att det kanske kunde vara något att börja med.

Hoppas ni hittar någon bra lösning för dig så att det kan bli ett syskon.

De berättade varför det blev snitt, men inte mycket mer. Just då kände jag mig nöjd med det svaret och hade antagligen fortsatt att vara ganska nöjd om det inte vore för allt som hände tiden efter… Förlossningen är bara toppen av isberget.

På efterkontrollen åtta veckor senare gick jag igenom journalen med en barnmorska på MVC eftersom ingen hade gjort det innan.
Ytterligare två-tre månader senare ringde barnmorskan jag haft på förlossningen och hörde hur det var med mig och om jag ville gå igenom vad som hänt (hon ursäktade sig många gånger att det blivit så här sent). Men jag började precis må bra igen då och kände att det inte skulle ge mig någonting att prata om det igen. Mest för att jag inte kan tänka mig att hon ska komma ihåg allt som hände den eftermiddagen och kvällen med just mig, det hade ju nästan gått ett halvår då när hon ringde! Hon lär läsa ur journalen och den har jag ju redan gått igenom. Och ja, nu är det ju åtta månader sen…

jag blir ledsen för din skulle att du var med om en sån otäck förlossning!

men kanske skulle det hjälpa att prata med barnmoskan från förlossningen, jag vill nog tro att dom minns speciella förlossningar och hon kan säkert berätta mer för dig än du tror. 
nu när du tänkt lite mer på det kanske du har frågor du vill ställa och det kanske faktiskt kan hjälpa dig..?

#8 Har funderat mer på det men det är helt tomt i skallen, jag vet inte vad jag skulle fråga… Känner mig även lite dum över att kanske vilja prata med dem över åtta månader senare. Har heller ingen lust att prata med läkaren som skrev ut mig, jag tyckte inte riktigt om honom (fick mig att tro att det var mitt eget fel att jag fick infektion i snittet). Blir lite smått kaos i min hjärna av att tänka på allt =S

#9 - det är inte alls dumt att vilja prata om saken 8 månader efteråt!!

Och det är kanske inte ens säkert att du behöver fråga om något, utan be bara om att få en genomgång av det som hände.

Var det samma läkare som skrev ut dig, som förlöste dig?

Kontakta MVC och prata med dem så får du korrekt info om hur det funkar!

#10 Jag vet faktiskt inte om han var med under snittet, jag minns inte. Jag kommer bara ihåg narkosläkaren och kvinnan med skalpellen… Inne på förlossningssalen var det i alla fall en kvinnlig läkare som kom och tog blodprover och sånt.

håller med Anna! det är inte alls dumt! kanske bara bättre, då har du haft tid att tänka och grunna på vad som hände, och även om du inte känner nu att du behöver fråga om något kanske du ställer dig annorlunda till det när du väl är där.

Tack för att tar er tid att svara, känner mig lite säkrare nu. Vet inte om jag är redo att kontakta dem än, men det känns i alla fall inte så dumt längre.

Pratade med min kurator för någon dag sen också, och när jag gick därifrån kände jag mig upprymd och väldigt glad! Viljan att få fler barn är nog större än rädslan, trots allt. Det är i alla fall som det känns just nu, jag hoppas att den känslan håller i sig.

vad härligt!! jag hoppas också känslan håller i sig :)

Härligt att höra, att längstan är starkare än rädslan!

Se bara till att du får all hjälp du kan få så att nästa förlossning inte lbir lika traumatisk - oavsett om den blir vaginal eller via snitt.

Tack för era ord, känns skönt att ha fått råd från er =)

Igår när jag var ute och gick kände jag äntligen för första gången äkta glädje över att vara föräldraledig. Jag har orkat ta mig till familjecentralen också istället för att bara sitta hemma och fundera, och glädjen över att vara mamma blev så överväldigande! Det är som att den sista pusselbiten föll på plats när jag slutade tänka sönder mig över om och hur det kommer bli nästa gång. De tankarna är som bortblåsta, jag känner värsta harmonin, haha =)

Nu hoppas jag bara att jag inte brakar ihop över att plötsligt vara hemma själv heltid med barn och djur, sambon har varit hemma så mycket men nu börjat jobba igen. Första veckan har jag klarat i alla fall =)

Åh, vad glad jag blir för din skull!!

Berätta gärna hur det går framöver också…

håller med Anna, jag blir också glad för din skull! :)