Jag har 3 bonusbarn som det funkar bra med.

#1 Har det alltid funkat bra, eller var det jobbigt tex i början?
Ser du dem som dina egna barn?

#2 Visst har vi våra duster men jag är noga med att inte framstå som den onda styvmodern så när jag tycker hans barn gör fel så talar jag med min sambo så får han ta det med barnet ifråga…

Jag kommer aldrig ha samma känslor till bonusbarnen som jag har till vår dotter, dom har ju sin egna mamma som får stå för den sortens kärlek….

Barnen har stort förtroende hos mig som jag värdesätter och jag gör det jag kan för att dessa barn ska få en så bra framtid dom bara kan…

Min exmake hade 2 barn innan och vi var tillsammans i 7 år, när vi skiljde oss bröt barnen kontakten helt med mig så därför binder jag mig inte längre känslomässigt igen för det gör för ont…

Min man har en dotter sedan tidigare. Och i början hade vi en jättebra relation. Jag tyckte hon var såå jobbig, men jag tyckte ändå om henne och hon var alltid glad när jag kom innanför dörren.

Förra året gick jag och min man isär och efter ett halvår försökte vi igen och efter några månader flyttade vi ihop igen. Och det är inte alls likadant mellan mig och dottern längre. Jag vet inte vad det är.
I början var hon rent ut sagt elak mot mig, nu är det bättre, men jag kan verkligen inte ta henne till mig. Det går bara inte.

Det känns så fel att säga det här, men de veckor hon är här mår jag sämre än när hon inte är här.
Hon är ju inte jobbig eller så. Hon är ett barn, men ändå känns det så jobbigt och jag kan verkligen inte komma på varför. För hon är verkligen snäll. Även emot sin lillebror som nu är 7 månader.

Jag vet inte om det kan bero på att vi flyttade isär förra året? Att det vi hade byggt upp bara försvann eller om det är för att hon blir äldre.

Jag har svårt med människor. Barn går bra så länge de inte är för medvetna. Upp till 2-3 år kan jag tycka att allt går bra. Och den åldern har ju dottern passerat.

Ibland funderar jag på om det verkligen är värt att fortsätta. Jag känner mig hemsk som känner så här och jag vill inte utsätta henne för någonting. Jag är ju inte elak mot henne, men jag kan bara inte ta henne till mig. Och hon känner det och det är ju inte så bra.

Och som du skrev i #3 jag kommer aldrig känna samma för henne som för min son. Han kommer alltid att komma i första hand för mig. Men jag vill verkligen inte känna som jag gör för henne. Jag vill att det iaf ska kännas okej..

Min sambos äldsta dotter bor hos oss heltid och är 17 och lite "speciell" Och jag lovar att jag varit otroligt trött på henne och tyckt det varit skänt när hon åker till sin stödfamilj… Så du är inte ensammen om detta!

Vi är ju människor med alla känslor som hör till…

Observera dina känslor och släpp dom sen…

Kramen!

här hittade jag en jättebra sida som du kan kika in på om du vill

www.styvmorsviolen.se

jag har tyvärr inga bra råd o ge dig förutom länken

Tack, det är skönt att läsa om dem som har liknande problem, för jag vet innerst inne att jag inte är ensam om det här.

Jag är säker på att det kommer bli bra, bara jag slutar tvinga mig själv till att tycka om henne.

#6 tack jag ska också läsa den

Jag har sedan i början på februari ett förhållande med en man som har en son sedan tidigare förhållande. Pappan och jag har ett helt fantastiskt förhållande och vi känner båda två att vi är ämnade för varann och sonen funkar allt bra med hittils förutom att jag själv nu börjar tycka att han nog är lite väl bortskämd (pappan har erkänt detta då det blev lite mer bortskämt efter separationen från mamman)

Mitt problem är ju hur jag ska säga till/få pappan nu att släppa på detta och vara lite mer "sträng". Det största problemet jag upplever är att sonen gärna vill sova i pappas säng (sonen är snart 6 år) och ett tag funkade det kanon, han sov hela natten i egen säng men nu har han börjat tassa in till oss, de första ca 2 ggr under natten går pappan tillbaka med honom men sen kommer han alltid någon gång mellan 04-07 och då orkar pappan inte gå tillbaka med honom utan lägger honom mellan oss och då vaknar jag av knän i ryggen, huvuden i ansiktet, armbågar i halsen etc etc. I morse blev jag irriterad och gick upp istället så nu sitter jag här på min semester, vaken sedan 06:45 och funderar på hur jag nu ska säga detta till pappan på ett fint sätt..

#9 be om en egen säng så du får sova om nätterna, det sätter nog fart på honom…

#10 han kom ner vid 8-tiden för att gå på toa och tyckte jag gått upp tidigt imorse.. jag sa bara som det var och han upplever det på samma sätt att när sonen kommit in o lagt sej mellan oss får man sova o vakna om vartannat så tur är ju att min sambo har samma problem, får bara se till att han gör ngt åt saken igen då, för som sagt gick det bra ett tag men nu har han ju släppt efter igen. Ska bli intressant att se hur han gör inatt!

#11 jag håller tummarna för dig!

#12 ja tack gör det haha för jag är trött och seg idag!

Ibörjan av mitt och min mans förhållande så sov dottern i samma säng som oss. Jag tyckte inte om det, för antingen låg jag i mitten eller så låg hon i mtten och ja, jag kunde inte sova. Barn ligger verkligen inte still.

Jag behövde faktiskt aldrig tala om att jag tyckte det var jobbigt, för en dag så stod det en till säng inne på rummet som hon fick sova i. Så det löste sig rätt bra.

Men annars så höjer min man henne till skyarna ibland och jag blir tokig. Ett exempel är det här med välling. Hos sin mamma får hon ingen välling längre. Men det fick hon här väldigt länge tills den tog slut. (dock så var det jag som sa att jag inte tyckte hon behövde välling, så min man har helt enkelt inte köpt någon ny). Men nu får hon yoghurt i en flaska istället. Varför undrar jag då. Hon klarar sig utan den där flaskan, det är ju bevisat.
Och de två dagarna förra veckan jag fick natta henne så gjorde hon inte något väsen alls över att hon inte fick någon flaska.

Jag kan tycka att det är svårt att veta när, eller ens om, man ska säga ifrån. Det är ju hans dotter och han som bestämmer. Men sen så lever jag i allt också och blir påverkad av hans val.

Jag tycker att man ska och måste få tala om hur man upplever det, visst är barnet hans och han som sköter uppfostran men ska man ha ett fungerande förhållande måste man få tala om hur man tycker och känner.

Nu har jag inte bonusbarn i mitt förhållande, men jag har varit bonusbarn både på min pappas sida och mammas sida då de skaffade sig nya familjer.

Och det jag tycker är viktigt är att barnet inte ska tro att du kommer in och ska vara hennes mamma, för hon har redan en mamma. Många onödiga bråk kan uppkomma för att den vuxna försöker agera mamma/pappa trots att de inte är det.
Mina styvföräldrar försökte agera mamma och pappa till mig, trots att jag redan hade två föräldrar och mellan oss har det stormat riktigt rejält. Men när de fick veta vad jag tyckte och mer eller mindre skrek att jag redan har en mamma/pappa, så slutade de och idag har vi en hur bra relation som helst, även att min mamma numer inte är tillsammans med min styvfar.

Men jag menar inte att man inte ska få säga ifrån, för det hade även låt säga en farmor gjort, utan att man ska överlåta de allvarligaste diskutionerna till föräldern.

När det gäller flaskan kan du väl försöka på något "fint" sätt visa/berätta för din man att hon minsann har klarat sig perfekt utan flaskan under nattningen och att hon är så pass gammal nu att det räcker med att man äter kvällsmat tillsammans, utan flaska.

Anledningen till att det känns fel mellan dig och tjejen nu, kan vara för att ni flyttade i sär och hon hade tillit till dig då, sen en dag bara försvann du? Och då försvann en del av tryggheten?
Förhoppningsvis kommer den tiliten och tryggheten tillbaka när hon litar på att du inte försvinner igen?

hoppas det inte blev ett allt för förvirrande inlägg

Jag har lite svårt med att mitt bonusbarn är lite väl borskämt (i mina ögon) men som jag skrivit innan tänker inte jag sköta uppfostringen eller ändra på hur han blir uppfostrad. Jag tänker säga till barnet om jag tycker han gör något fel mot mig för hur som helst så är jag oxå den vuxna och jag tycker inte att barn ska bete sig hur som helst vare sej det är mitt eget eller min sambos. Jag respekterar min sambos och pojkens mammas sätt att uppfostra sin son sen säger jag ifrån om det skulle vara något speciellt.

Gah, gör ett sista försök att skriva ett svar. Försökt två gånger nu och så kommer man åt någon knapp och allt försvinner..

#16 Jag förstår precis och jag håller med. Jag försöker inte att vara hennes mamma, jag vill heller inte vara det. Hon har redan en mamma.
Men jag säger ju till henne om hon gör något fel eller att hon ska plocka upp efter sig. Och är vi ensamna så är jag lite hårdare, för då testar hon gränserna. Men annars är det hennes pappa som får ta tag i allt.
Dock så vill jag ju att allt ska kännas okej. Inte att det ska kännas jobbigt när hon kommer hit.

Och jag tror absolut att tryggheten och tilliten försvann när vi flyttade isär. Men jag vet inte om detta som är nu beror på det eller om det är något annat.

Jag har mina funderingar på om det helt enkelt kan vara så att vi är så olika. Hon kräver uppmärksamhet, pratar hela tiden, ska hålla koll på vad man gör, osv. Hon är väldigt "på".
Och jag är precis tvärtemot.

Men det är väl bara att göra det bästa utav allt. Jag försöker iaf och det är väl huvudsaken.

Jag har inga bonusbarn själv, men väl  en stor familj.

Jag tror att det är viktigt om man ska få en fungerande relation i det långa loppet, att man som bonusmamma inte agerar "mamma" åt barnet, men att man är tydlig med att det är så här den nya familjen ser ut. Förälder och bonusförälder ska vara sampratade om hur saker och ting ska lösas och barnet ska respektera sin bonusförälder som "en vuxen i familjen" likaväl som att bonusföräldern ska respektera barnet som ett barn som ingår i familjen. Varken barn eller bonusförälder ska behöva tassa på tå och jag tror inte heller på att lasta hela ansvaret för barnets uppfostran på föräldern. Utan båda vusna i familjen hjälps åt att sköta detta, på överenskommet sätt.