Jag har i alla fall tänkt på sådant också. Hur jag ska hantera de olika åldrarna och så vidare, det skrämmer mig lite att inte veta. Men sen tänker jag att det ordnar sig, jag får ta det efterhand. Kanske man växer i det i takt med att barnet växer. Våra barn har ju överlevt hittills, eller hur =P

#1 HEhe, det har du faktiskt rätt i! Min mamma visste nog inte heller alltid hur hon skulle göra, men jag blev ju helt okej ändå!

Men hjärnan min har en förmåga att snurra emellanåt, himla bra att man kan skriva ner i forum såhär och få synvinklar på det hela!

Jag tror att många nyblivna föräldrar och framför allt mammor har haft liknande tankar. När man sedan har barn i övre tonåren så inser man att för det mesta så klarar man av det riktigt bra.

Man får försöka att slappna av och använda sunt förnuft. Konflikter kommer det att bli många och varierande och när dom kommer upp i tonåren så är det nog du som kommer att känna dig kränkt många gånger.

Så slappna av och njut av dom åren ni har framför er innan dom flyger ur boet. Bara att du har sådana här frågor visar att du kommer att klara det fint.

#3 ÅH TACK drummer

Jo, jag tror nog att jag klarar av det och jag har ju förmåga att prata också, så det är bara att bolla med mina vänner, mamma, etc… Men jag litar mer och mer på mitt eget omdöme…

Tack allihop

funderade nog inte så mkt på hur man skulle klara av att vara förälder MEN istället var jag fruktansvärt rädd att ngt skulle hända mig när jag var själv med den lilla/lille så mina barn skulle behöva ligga hjälplösa tills ngn annan kom… det var imn skräck o allra helst när de var riktigt små…

mina föräldrar gav mig hundra tals regler och jag kände mig jätte låst ända tills jag fick feta att jag var med barn vid 15 års ålder.att då berätta var ju inte det enklaste då det inte ens var s att jag hae sagt att jag hade pojkvän,allt pågrund av regler jag smet ut snodde sprit från mina föräldrar.ja gjorde ju allt jag inte fick för dom för att visa att det var för mycket regler så jag sa det till mamma när jag födde mina tre barn att du en ska ska du veta jag tänker inte bo nära eler i ert hus igen för jag tänker inte låta dig uppfostra mina barn ajg vill íne att det ska bli som mig.att ha en tavla i stortsett där det står saker man inte får göra funkar inte.jag talar om för mina barn at nej det är är ajjabaja det för vi inte  röra det vet ni ju och lyssnar dom inte och fortsätter upprepade gånger då får dom sitta på en pall i hallen.tills dom säger förlåt.alla regler tänker jag inte ha varken nu eller nr de bliräldre bara do sköter skolan och hjärlper till lite hemma och inte gör sattyg så är jag nöjd sen också.fr jag fick aldrig vara med vänner på vardagar inte es om de var lov jag fick bara vara utetill klockan 20 för sen komm fyllonna ut på helger.ja allt gjorde att jag kom hem vid tiderna gick in i mitt rum låste dörren och smet ut genom fönstret söp och snodde saker.Idag har jag helt ändrat uppfattning coh jag gjorde detta som hemd på mina päron.jag ångrar att jag avr så oanswars tagande att jag smet hemmi från när ajg berättadt för mamma och pappa ochkom inte hem för att mamma tvingade mig till abort men jag inte ville så jag sket i det skickade ett brev där det stogatt nu skulle hon inte li mormor .Jag ljög min mamma rätt uppiansiktet alltså om att jag gjort abort och ringde inte fören den dagen då det var dags när jag låg på sjukhuset med tre nykläckta barn.då dåtog jag modet och sa tyst för mig själv.hur kunde jag vart så oansvarstagande så jag ringde mamma och berättade att jag ljugit.hon bart glad för att hon trodde jag var död polisen hade tydligen letat efter mig i månader men eftersom jag hade ljugit och sagt att jag gjort abort så tänkte ingen på mvc:)

#5 Ja vad hemskt om det skulle hända att nåt hände mig och den lilla inte får hjälp på flera timmar… Men den tanken har nog inte slagit mig direkt…

#6 ojoj, du har inte haft det lätt inte… Nej, jag tror inte på för mycket regler heller. Visst en del måste det ju bli, men jag tänker inte låsa mitt barn i för många nej och så, för då kan hon ju få känslan av att hon inte får göra någonting!

Jag gör mycket med henne, är hon på golvet så är jag med henne och leker och då har jag ju uppsikt över henne också samtidigt och upptäcker saker tillsammans med henne och det tycker hon är bäst när mamma är med henne och har skoj!

Jag kan tänka mig att hon blev orolig när du inte hörde av dig, men jag skulle nog ha reagerat samma i din situation tror jag.

Jag vill att min flicka ska kunna känna förtroende för mig och kunna prata om det hon vill och känner…

Tack för era kommentarer!

7: ja jag känner samma sak. och nej det var inte lätt.min graviditet var speciellt inte lätt jag hade bara stöd från en av mina vänner som bodde i götebrog och jag sj bor i örebro.men jag var där stösta delen. men med trillingar i magen sluta det me att min rygg inte orka sista månaderna så då fick jag sitta  rullstol för att kryckor inte hjälpte..

Femton år och trillingar! Och ensam dessutom (om jag förstod det rätt?) Jag som tycker det kan vara jättejobbigt med bara ett barn…