Hej Ylva!
Jag måste faktiskt säga att du har fel angående diplomet hon fick jag menar hon är 8 år gammal och rolig på scen behöver ju absolut inte innebära att man är en pajas jag skulle hellre pröva se det possetivt. Sedan tycker jag du verkar väldigt negativ i ditt inlägg utan några som helst possetiva inställningar. 

När det gäller din dotter i skolan så är det väldigt vanligt bland små barn men jag skulle knappast kalla det mobbning och jag tror inte det är så att lärarna tvingar eleverna att umgås med just din dotter. Men sen är frågan hur stor är skolan hon går på är de bara 10 elever i hennes klass eller fler?. Vissa barn i 8 års ålder är väldigt blyg osv och det kan ju bero på deras uppväxt men jag tycker att det är väldigt tråkigt att läsa det du skrivit i ditt inlägg men det kanske är dax att du öppnar ögonen och får en uppfattning om verkligheten, har du några misstankar om att ditt barn är "utfryst, mobbad" i skolan så skulle jag rekomendera att ta kontakt med rektor, lärare och även kurator. Men jag tycker att du borde uppmuntra din dotter och vara glad och lycklig för att hon fick ett diplom, kanske var det andra som gick hem utan en "vinst" och ligger hemma och gråter över det, skärpning!

Angående att du inte har kontakt med någon annan i din kommun kan ju inte något annat än du göra något åt, jag menar du har väl kanske arbetskamrater eller liknade. Det fungerar inte att sitta och vänta på att folk ska kontakta dig man måste våga bjuda på sig själv och våga ta första steget. Det låter lite som om du är folkskygg enligt min uppfattning men jag hyser absolut inget negativt över dig utan jag tycker bara att du borde ta dig en ordentlig tankeställare innan du skriver ett sådant inlägg! 

Med vänliga hälsningar:
Johnny Lind

Schysst för detta. Tråkigt att du känner så.

Alla fick diplom och "medalj" så ingen blev utan. Jag vet hur ledsen hon blev och det var hon som tog upp detta.

Angående utfrysningen i skolan har jag pratat med dom, massor. När det var som värst kom hon hem gråtandes att dom varit elaka med henne och inte ville leka osv. Så JA vi har varit i kontakt med dom i skolan.

Jag lider att social fobi vilket inte gör det lätt och jag har alltid varit folkskygg. I många fall så får barnen ta första steget och fråga dom andra. Inget jag är stolt över men jag känner att dom måste ta för sig här i livet.

Jag pratar med dottern varje dag och berömmer henne så det är inget negativt till henne utan det tar jag här eller bloggen eller med mannen. Framförallt mannen via telefonen.

Tyvärr är jag sjukpensionär för tillfället och har inte jobbat sen april 2010. Har inte en enda vän här på Åland och endast en i Sverige men vi har inte så mycket kontakt. Träffar ingen, ja förutom svärföräldrarna.

Hej Ylva!

Jag tycker att du förklarar mer djupgående i ditt inlägg som du nyss postade, nu har jag lite mer kött på benen så att säga. 

Men om alla fick diplom och "medalj" så måste väl någon fler ha vunnit priset för roligast på scen eller hade dom 10st olika priser?. Jag tycker att du borde uppmuntra din dotter till hennes mod och bedrift att delta i "småstjärnorna" och förklara för henne att roligast på scen inte innebär "pajas" utan snarare att hon utstrålade mest glödje och charm på scen och fick publiken att le. För mig så ska ju musik och uppträdanden vara något possetivt man ska bli glad och det ska vara ett minne för livet, man vill ju inte gå hem ledsen som åskådare eller hur?, du förstår säkert min vinkel.

Om du kontaktat hennes lärare och rektor så borde dom ju uppfölja allt och alternativt göra något åt saken, men jag vet att många blundar för verkligheten skärskilt lärare och rektorer för att det är "för jobbigt att ta tag i". Att du lider utav socialfobi är ju något du absolut måste jobba på och sluta gräva ner dig i alla onda tankar och funderingar för om jag uppfattat allt rätt så har allt detta blivit en ond cirkel för dig. På tal om din man lider han också utan socialfobi? eller har han arbetskamrater och vänner? Jag tror knappast detta påverkar barnen och att andra familjer talar om er som ni vore helt dum i huvudet. 

Med vänliga hälsningar:
Johnny Lind

Min man är lite mera folkskygg men inte social fobi. Han har inga vänner utöver jobbet utan vi är hemma hela dagarna. Han vill inte heller vara i centrum och kommer aldrig in i diskussioner. Det är bara vi och hans föräldrar.

Jag har varit hemma och sjukskriven sedan april 2010 och numera tillfällig sjukpensionär. har inte en enda vän här på Åland och bara en i Sverige men vi håller inte så mycket kontakt.

Angående diplomerna så var det en till som fick Roligast på scen och han var en pajas och bara flängde runt. Min tjej var inte ens i närheten av hans fånerier. Han lider av någon sjukdom och är lite efter om det har någon betydelse.

Hej Ylva!
Min fråga är då varför ni valde att bosätta er i Ålad kanske var det pga arbete eller liknade det kan jag inte svara på. Men jag tycker absolut att både du och din man borde gå ut och träffa nya människor för jag tycker att det är fel att du/ni ska gömma er bakom barnen och alltid låta dom ta första steget!.

Angående den andra som vann priset "roligast på scen" lider utav en sjukdom och spelade pajas behöver ju absolut inte ha något med din dotter att göra och jag kan nog svara med all säkerhet att det absolut inte var något negativt av prisutdelaren att ge din dotter ett diplom. Som jag nämnde tidigare så skulle jag hellre se det som att man sprider glädje och charm på scen och det är ju väldigt viktigt ingen vill ju gå på en konsert som man går hem ledsen och sorgsen ifrån?. För mig låter det lite som om du håller med din dotter och inte förklarar för henne att det inte var något negativt utan jag tycker du borde förklara för henne så gott det går att hon spred glädje och charm för inget barn ska behöva vara ledsen efter ett uppträdande skärskilt inte som 8 år gammal. 

Sen när jag tänker på det du skrev om din man att han har arbetskamrater osv men ni sitter hemma hela dagarna efter arbetet jag menar vilken vanlig "svensson" är inte trött och sliten efter arbetet och vill vara ensam och vila upp sig inför morgondagen?. Men varför inte pröva bjuda över grannen på en kopp kaffe eller din sambos arbetskamrater jag lovar att dom glatt skulle tacka ja. Kanske kan detta vara ett sätt att bryta den så kallade "isen" och få kontakt med fler människor på Åland. 

Med vänliga hälsningar:
Johnny Lind

Jag flyttade till  mannen som bosatt sig här efter avslutad skolgång i sjömansskolan. Jag hade inget arbete kvar så jag flyttade hit. Ångrar inte en sekund att vi flyttade hit även om vi inte har vänner här. Vi kan inte tänka oss att bo i Sverige mera.

När han är hemma så vill vi gärna vara med varandra då han är borta en hel vecka i stöten. Jag är ganska beroende av mannen.

Jag var utfryst i gymnasiet och kände mig utanför i högstadiet dock ej utfryst så jag har inga vänner kvar sen den tiden. Alla här verkar ha sina kompisar färdigt och dom har svårt att "släppa" in nya människor. Finnar är såna och det är inte bara vi som säger så.

Du måste aktivt välja att ta kontakt och ta plats pland folk.

Ta kontakt med skolan och be dem utreda om det finns någon orsak till att dottern har svårt att få kontakt med sina klasskamrater.

Jag tycker att du ska säga till dottern att försöka ta modet att ta kontakt med barnen på skolan, annars komemr hon ALLTID vara utanför!

jag är 23 år, det är inte fören nu jag börjar våga ta kontakt med folk, innan des var jag mer eller mindre alltid utanför. Ens inte i gymsanet blev de bättre för min del, för sitter man bara ensam blygt och tyst så som jag alltid gjort så är de väll klart att man verkar tråkig ingen vill vara med en, och dom kansle inte bryr sig om att komma o prata med en, så tyvärr är de så att dom som är lite tillbaknadragna/bluga är oftast dom som måste ta "första steget" till att börja umgåts/leka med de andra i klassen. Jag har mått dåligt äver min blyghet, o de har även påverkat mitt betyg i skolan, var aldrig där nästan i högstadiet.. tack vare dette, så jag tycker  att du borde prata med henne, säga tex "va stark, gå fram till barnen i klassen när de leker och fråga om du får vara med, inget kan hända, man ska inte bry sig om vad andra tycker och tänker"  och sånt… som sagt jag ör 23 år och de är inte nu tack vara jag arbetstränar som jag börjar prata med andra så nu har jag folk att umgås med på rasterna på vår arbetsträning tack vare att de var JAG som gick fram o snacka med dom, jag har en dotter på 3 år, kommer försöka göra allt för att hon inte ska behöva hade som jag, för de är inte alls kul. Hoppas allt går bra och att din dotter kan få iaf EN vän i samma klass hon alltid leker med.

Hon försöker men hon får alltid kalla handen tillbaka. Dom andra i klassen har sina gäng och hon är utanför. Tur att hon har kompisar i trean och fyran. Föräldrarna till dessa barn som är ihop är med varandra så dom känner varandra utan och innan.

Jag har sagt till henne att inte bry sig om dom och lek inte med dom utan hon skall leka med sina riktiga vänner vilket hon gör på rasterna och fritiden.

aha, synd de ska behöva vara så…
Tycker de är sjukt att de ska behövas finnas mobbning.. och nu förtiden verkar de ju bli lägre o lägre ålder där de börjas me mobbnig..illa nog!

Bra att hon iaf har någon vän på skolan! :)

Ja det är skönt. Det är bara i hennes klass som dom är knepiga.

Ofta är det ju tyvärr så att blyghet, utsatthet osv går "i arv" på grund av att man alltid är sina barns förebilder. Så om du är folkskygg som du skriver och lider av social fobi så är det inte konstgt att dottern också blir så. Hon har lärt sig att det är så man ska vara och har kanske inte fått träffa så mycket folk under uppväxten? Försök att visa din dotter hur man ska vara mot andra istället och försök att släppa in andra i ditt (erat) liv.

Jag har själv fått kämpa för detta, hade en blyg mamma och en pappa som försökte trycka ner mig psykiskt. Detta fick till följd att jag själv var jätteblyg som liten men jag hade en bästa kompis som jag dessutom bodde granne med. Nu har jag en egen son och ha fått kämpa för att lära honom (och mig) att bli social och lita på sitt eget värde som kompis.

humm smart/bra skrivit #13

Det är svårt att kämpa själv för det finns ju ingen som stöttar en. :(

Har tänkt många gånger att jag skall ändra på mig och våga mera men det går inte. Skulle få en stödperson som skulle hjälpa mig att våga ut mera och träffa andra människor men det är ingen som sökt den tjänsten och då har annonsen varit ute sen i höstas.

Har inte läst alla inläggen utan lägger bara en egen tanke, Jag var själv utanför i skolan, mobbad ända upp i gymnasiet och det är inget alls roligt! Har dock underbara förälldrara som stöttar mig och det verkar det som att din flicka med har! Jag har överlevt på min självkänsla och attityd. Idag har jag inställningen att duger jag inte som jag är kan du pysa. Har inte många vänner men de få jag har är riktiga ärliga vänner!

Det viktiga med din tös är att du fortsätter berätta hur fantstisk hon e och att de e de andra barnen som går miste om henne! Att hon en dag kommer att träffa en kompis som gillar henne som hon e och att hon ska gå med huvudet högt trotts vad andra säger. Mitt svar när jag var yngre till mobbarna var" då har jag roat någon i dag, det var ju bra!"

Det är inte lätt att vara mobbad men med rätt hjälp av anhöriga kan man ta sig ur det starkare än någonsin! Kämpa på och många kramar till dig och din tjej som var oerhört modig, som fick diplom för att hon roat alla i publiken (vilket tydligen inte de andra gjorde) bara det är ju en prestation i sig för hur många kan göra det? Inte jag!