känner igen mig med min blivande 7-åring..bara gnäll- o skrikprat och trots och i veckan vart hon förbannad för jag trots att hon ej ville tog med överdragsbyxor åt henne t skolan och SPARKAR på mig!! Sa till henne ordentligt att inte göra så, då skrattar hon åt mig…gissa om jag blev förbannad..sååå stressande o tråkigt att man ska vara ovänner hela tiden o bråka om sånt som hon inte får välja eller bestämma över..grrr..

…så vi får tänka att ngn gång går det väl över..fick en lördag m shopping förra helgen som iallafall var myyysig;-)) lever på den ett tag..

Och jag är barnledig och ska på dejt med sambon imorgon, det är mitt styrkeämne kommande veckor framöver.

#1 Bara kämpa på, någon gång blir dom lugnare.

Känner också igen mig, även om vår snart åttaårige grabb har blivit mycket mer harmonisk de senaste månaderna mot för ett år sedan. Dottern (fem år i juni) däremot… Ojojoj, vilket kvicksilver! Svarar mig uppnosigt och skriker istället för att prata, "jag SKA!!!!" t.ex om man ber henne om något samtidigt som hon sätter näsan i vädret. Ibland viftar hon som en väderkvarn åt oss och "slår" fast inte så hon slår till på riktigt. Hon vågar sig inte på att slå oss på allvar- inte ännu iallafall.

Hon skulle nog aldrig våga spotta på mig, för då skulle jag bli vansinnig. Gjorde hon något sådant så skulle det bli någon konsekvens av det hela, t.ex lägga sig utan att få se barnTV, självklart också ett allvarligt samtal så snart alla lugnat sig efter ett sådant rabalder.

Sonen har skaffat sig en viss attityd jag inte gillar, antagligen från skolan. Det handlar inte om mycket- det kan vara att han höjer ögonbrynen som om han tänkte "jaha, skiter väl jag i" eller svarar på ett oförskämt sätt. Jag låter aldrig sådant passera, jag säger ifrån med ett tonfall som får honom att förstå att han inte kan komma undan med en sådan attityd- vid vartenda tillfälle, hur less jag än är på att ta itu med tjafs och "kaxighet". Han får dessutom lov att be om ursäkt när han svarat på ett oförskämt sätt.

Det är helt enkelt vanligt hyfs, jag själv ber mina barn om ursäkt om någon gång mindre genomtänkta ord råkat slinka ut, eller om jag varit trött och överreagerat genom att bli mer arg än vad som egentligen var befogat. Ingen är ju mer än människa, vare sig vi eller våra barn.

Men visst, det är urjobbigt, slitsamt och det tär på både ork och energi alla dygnets timmar ibland.

Vad gäller "gnällrösten" så läste jag två tips någonstans (minns ej var) som faktiskt verkade riktigt bra.

Det ena var att man skulle härma barnets gnällröst och göra det till något skojigt- inte förlöjliga, absolut inte! Men försöka skoja tillbaks med barnet för att få det att dra på mungiporna och dels faktiskt få höra hur löjligt det låter, dels få barnet att släppa gnällrösten för att det blir på bättre humör.

Det andra var att man med lugn röst skulle säga att "jag lyssnar inte på dig så länge du har den rösten, tala med mig med din vanliga röst så lyssnar jag". Och så lyssnar man helt enkelt inte och svarar inte så länge gnällrösten används.

Inte vet jag om detta är något du tycker är vettigt, men det kanske går att prova? Jag skickar dig lite virtuell styrka så länge, lycka till!!

Jag har en här med som ska bråka och få som han vill men jag ger mig inte. nu får jag börja med att godis och sådant kommer jag låsa in i källaren då han inte vill uppfatta ett nej. Sladden till datan kommer ja ta bort så att han inte kommer kunna använda den när han vill och göra det han vill. Kommer skaffa mig ett låst skåp vid behov där jag kan låsa in sådant han inte vill låta bli som han ska låta bli. Ja jag kan ha det riktigt jobbigt med han i mellan men kommer inte att ge mig och har ett öga på han hela tiden mer eller mindre, för helt enkelt så måste jag ha det.

Ja det gäller ju att stå på sig. Jag vet hur det är med barnen och de har sina perioder som sedan går över oftast, men ja man kan vara rejält slutkörd i mellan. Jag har mina två på heltid. Nu är min lille son ändå lugnare än min store som inte ger sig i första taget utan man får verkligen markera för han vad som gäller.

Kan ju skratta åt min kommentar här: "Bara kämpa på, någon gång blir dom lugnare". Hahahaha….

Min stora tös är exakt likadan som för ett år sen då tråden skrevs. Hon vägrar lägga sig utan kamp, hon slår sin lillasyster varje dag och är så högljudd hon kan här hemma. Slänga i dörrarna och stampa i golvet är uppenbarligen väldans kul tycker hon. Vägrade gå till skolan imorse med. Jag grät kan jag tala om när jag insåg att hon inte kommer att gå till skolan och när jag fick prata med fröken om detta. Jag får helt enkelt acceptera att jag kommer få kämpa med henne tills hon är utflyttad och myndig. Missförstå mig inte, hon är min dotter och jag älskar henne. Men jag älskar inte hennes beteende. Hon tar slut på mig flera ggr om.

Lilla tösen har blivit mycket lugnare. När storasyster är hos sin pappa om helgerna är det så lugnt och tyst här hemma. Lilla tösen gör inte ett väsen av sig. Men när stora tjejen kommer hem så är det som en bomb smäller och håller i sig i 1 veckor.

Oj vilket liv du har. Visst kan mina barn vara trotsiga men aldrig så där som du har det. Många kramar till dig.

#6 Tack. =)