Hur gammal är hon?

Kanske är det dags att ta ett snack med henne i lugn och ro, mellan fyra ögon, där hon får berätta vad det är som inte känns bra och vad hon själv tycker att ni ska göra åt saken. Sen måste ni ju också givetvis berätta för henne att ni alla tillhör familjen och ingen av er ska flytta därifrån. Man måste inte älska varandra, men man måste respektera varandra.

Hon är 8 år.

Ja jag har försökt att säga det till henne att ingen flyttar och att hon tyvärr måste stå ut med sin lillasyster som är 6 år och att man inte går omkring och säger såna saker för det sårar den personen.

Har du försökt få henne att berätta för dig hur hon känner, då? Vad det är som gör att hon känner så? Tycker hon att lillasyster får för mycket uppmärksamhet? Eller är det något annat som stör henne?

Nä det har jag inte. Tar det sen när pappa kommer hem på tisdag.

Om jag ska gå till mig själv, och försöka tänka hur jag skulle ha agerat så skulle jag nog ha försökt sätta mig in i denna åttaårings tankevärld. Och istället för att förvägra henne att få höra att mamma älskar henne, så skulle jag tvärtom ha försäkrat henne om att jag älskar henne jättemycket- samtidigt som jag mycket tydligt skulle ha visat och sagt att det är beteendet och inte personen som jag tycker illa om och inte accepterar.

Jag tycker det låter som om hon av någon anledning har det jobbigt just nu, och det låter hon gå ut över den enda som "inte kan" försvara sig- lillasyster. När det stormar i ett barnahjärta måste mamma och pappa vara som tända, trygga fyrar som kan leda rätt igen, och se bakom beteendet och hitta individen…

Håller med #5. Jag hade försäkrat henne om att jag älskar alla mina barn precis lika mycket vad som än händer! Och jag hade satt mig ner och pratat med henne och tagit mig tid och försöka förstå vad det hela handlar om. Kanske låtit dom sova i min säng var sin natt så dom slipper "dela på mamma". Och gjort andra saker med dom var för sig så dom hade fått lite mer egen tid med mamma. Det är ju när man tar sig extra tid till ett barn som dom verkligen känner sig uppskattade och älskade och då kan dom öppna sig mer och kanske dela med sig om det är något dom grunnar på.

Jag är övertygad om att din dotter inte är elak för att hon vill vara elak. Det beror nog på något annat!

Tack snälla ni för att ni svarat. Just nu är det en lugn period men jag skall tänka på det nästa gång hon blir så där.

#7 Börja redan nu för att förebygga att det händer igen. Det kommer säkert att hända fler gånger, men ju mer du försöker få bättre kontakt med dottern och visar att du älskar henne desto färre gånger kanske det blir!

Ja jag kan försöka att få en bättre kontakt med henne. Har en lugn helg framför oss.

Jag tycker din attityd och ditt sätt att beskriva henne är otrevligt… Så jag hoppas verkligen att ni tar tag i problemet, för det klart att ingen kan må bra av att ha det så och känna så som ni gör inför varandra. Det verkar vara ett lite större problem än med bara den här flickan…

Mvh Anna

Det kanske det finns men det tänker jag inte sitta här och berätta.

hon kanske tycker lillasyster får mer uppmärksamhet, har f´ått något som hon ville ha men som ghon ej fick.. osv, storasyster kanske önskar att hon var ensam barn så all tid var till henne, ni kanske ska göra något med bara henne och lilla syster vara hos farmor nån dag?

Hon kanske behöver göra något me bara mamma, eller båda föreldrarna. BARA hon får uppmärksamhet 1 dag i månaden eller något kanske kan funka… så kan ju era döttar turas om och ha ensam stund me sina föreldrar… . Hon kanske tycker lillasyster gör mer saker med er än vad hon gör osv.

Saken är den att hon får mycket mer uppmärksamhet än lillasyster. Positiv som negativ. Hon får mera kläder och saker av farmor än lillasyster. Farmor anser att dom andra kan ärva så dom får knappt nånting medan hon får massor. Hon är fler helger än lillasyster hos farmor och farfar. Ändå så hatar hon henne mer än minsta lillasyster.

Men nu har det varit lugnt i ca en vecka och lillasyster är hos farmor och farfar denna helg.

Jasså, ja hon är kanske bara ine i nån trots, dom kommer ju och går.

Men skönt att de har blivigt bättre! Hoppas det håller i sig, barn behöver höra ofta att mamma/pappa älskar dig. Jag säger de flera gånger om dagen till min dotter! Inte för jag menar att dom ska betesig hur som men känna kärlek är viktigt, är man som barn osäker på om mamma/pappa inte älskar en, kan man nog lätt bli jobbig och då kan de gå ut över de svagare i familjen då lilla systern, eller kanske hon känner/könde att ni älskar lilla syster mer eller HON kanske trudde de bara fast de inte är så (hoppas jag). Och då kanske hon kände lite hat äver lillasyster. Jag vet ej, men äör själv uppväxt bland 4syskon. Så de fanns ju vissa mer bråkiga perioder än andra jag var yngst och mest utsatt.. så blir de me yngre tycker jag.

#11 Okej…

# 13 Det kanske är din uppmärksamhet hon skriker efter, inte farmor eller farfars.

Det kan det vara men jag vet inte hur jag skall fixa mera tid med henne med två barn till och mannen borta varannan vecka.

Ta en dag när du har lite mer tid över till dig själv. Ex när du precis gått och lagt dig. Och skriv ner hur dagarna ser ut nu på ett ungefär. Var helt ärlig mot dig själv och se hur mycket tid du lägger på var och en av barnen. Sen kan du se var ifrån du kan ta tid till tösen om hon behöver det. Den veckan du inte är ensam med barnen får du helt enkelt TA tid. Du kanske kan ta lite extra tid för bara henne ett tag just den veckan ni är två. Det kanske inte behövs så mycket. En timme på stan, eller en pratstund om allt och inget i hennes rum bara ni två. Ni kan göra något som hon tycker om, ex åka och bada, rida eller vad det nu kan vara som hon tycker om.

Men att skriva ner lite hur dagarna ser ut i runda slängar kan vara en bra idé för att se vart du lägger mesta tiden.

# 17 Om du upplever att du inte har tillräckligt med tid för ditt ena barn så att det går ut över hur ditt barn mår och hur du bemöter barnet så skulle jag se det som prioett att diskutera med maken om hur ni ska lösa sitationen. Er 8 åriga dotter ska inte behöva lida och mår dåligt. Hon visar tydligt att något inte är som det ska. Barn "hatar" inte sina syskon bara för att. Det hon visar står för något, ta reda på vad det grundar sig i och försök hjälp henne att reda i dom tankarna. Om det behövs så ta hjälp av någon proffesionell.

NI har rätt, jag behöver lägga mera tid till henne. Vi vet sen innan att hon är känslig. Det har hon alltid varit. Hon frågade om att få åka till biblioteketet. Kanske är en idé. Bara hon och jag. Blir borta 1,5 timme minst.

#20 - förmodligen en kanonidé!

Passa på att ta lite snack tjejer emellan då, alltså alldeles vanligt snack utan att blanda in det som har hänt - det tycker jag kanske att du kan hålla tyst om ett tag, så länge det verkar gå åt rätt håll. Men uppmärksamhetstörst är nog en bra ledtråd.

Det är bara ett litet problem. Jag har jättesvårt att prata om känslor och vet inte hur jag skall förhålla mig till det. Skall jag bara låta barnen prata på själva? Ge dom lite ledtrådar om vad dom kan prata om så får jag bara lyssna.

#22 Där har vi kanske kärnan… Ni skulle behöva hjälp med detta…

Men från vem?

#24 Jag tror det bästa är att gå genom BUP eller om det finns något familjecentrum där ni bor?

Typiskt. När jag vill ha kontakt med både BUP och skolläkaren/psykologen så har dom inga tider att ringa på. Vet dessutom inte hur jag skall lägga fram det. Kan jag ta det med psykiatriker?

#22 Jag tror att dina barn kommer ha svårt att prata om kännslor om du har det. Så jag tror att du behöver öva på det med lite hjälp kanske. Tareda på orsaken till att du har svårt med det och försöka göra något åt den, om inte annat för barnens skull. Man brukar ju säga att man inte kan lära någon annat det man själv inte kan. Och jag tror faktiskt att det ligger en hel del i det. Växer man upp i en familj där det aldrig pratas "på djupet" så tror jag inte att man gör det som vuxen sen heller. Och det tror jag är viktigt att göra i en familj!

#27. Jag är en sån som har svårt. Har alltid varit. Pratade inte speceillt mycket med min mamma när jag var ung.

#28 Om du kontaktar någon för att få lite hjälp kanske du kan ta upp detta och se om du kan öva upp det. Nu menar jag INTE att du menar så. Men många anser att "jag är sån, that´s it" men man KAN faktiskt ändra på sig och finns det någon bättre anledning än sina barn?

Jo det är sant. Det finns ingen annan anledning än sin barn. Skall försöka få det gjort.

Hoppas ni får rätt på det hela! inerst inne älskar ni varandra oändligt mycket även om de finns bråk i blans osv. Och hon älskar säkerligen sin syster med.

Ja det tror jag med. :D

Du pratade inte mycket med din mamma om känslor när du var liten/yngre- och nu i vuxen ålder har du fortfarande svårt för det.

Det är ganska sannolikt att detta kommer föras vidare till dina barn, så att också de i vuxen ålder kommer ha svårt att dela med sig av sina känslor. Det blir som ett slags arv, ett som du fått med dig från din egen barndom. Men så länge du är medveten om det så är det möjligt att bryta mönstret, om bara viljan finns.

Jag tänkte lite på det också om att hon var den av barnen som var mest hos farmor. Kan det inte vara så att det snarare är mer tid hemma hos mamma och pappa hon behöver, att hon kanske känner sig bortlämnad från dig/familjen? Även om hon kanske verkar glad åt att få vara hos farmor?

Det verkar ju onekligen som att det finns en del svartsjuka i hennes utbrott mot lillasyster. Hoppas att ni kommer fram till ett tillvägagångssätt, du och barnens pappa får sätta er ner och försöka komma fram till hur ni ska agera. Lycka till!

Jo det är svårt att prata med henne nu med. Med min mamma allstå.

Hon har börjat vilja vara hemma mera så jag har stannat hemma med henne medan dom andra åkt iväg till farmor och farfar. Men inte pratar vi med varandra ändå. Eller jag stoppar inte henne om hon vill prata och det kan komma lite granna om skolan och kompisar men aldrig om lillasyster.

Jag och min man skall prata med henne sen när han kommer hem. Vi har ca en timme tillgodo utan dom andra så då kan vi passa på.

Hon var aldrig svartsjuk förut på lillasyster utan hon var väldigt mån om att systrarna skall vara med och om vi "lämnade" dom andra då dom inte ville följa med oss så blev hon genast ledsen och upprörd att vi skulle lämna dom.

Kan det ha och göra med kompisarna? Äldsta dottern vill gärna vara med och leka med syrrans kompisar när dom är här men samtidigt så blir hon arg och elak när hon själv har kompisar hos oss. Mellersta tjejen är ganska lugn av sig i det avseendet. Visst hon blir ledsen men det går över ganska snabbt och kan leka med minstingen eller hitta på något annat själv.

Men när hon inte får vara med och leka med sin syster och hennes kompisar. Kan inte du försöka umgås med henne i stället då? Eller ta en helg bara du och hon, när dom andra två är hos farmor och farfar? Hitta på lite roliga saker på dagarna och ha lite mysigt ihop på kvällen osv. Jag älskar att göra sånt med min dotter och hon är ju bara 2år så hon uppskattar det inte så som ett lite äldre barn kan göra.

Sen har vi infört fredagsmys i vår familj. Då är ALLA i familjen hemma, vi äter något extra gott tillsammans och kanske spelar lite spel eller leker ihop. Ingen tv! Bara umgås med varandra, pratar om hur dagen har varit osv. Kanske är ett tips ;-)

Ett bra tips. Tack!

Ett bra tips. Tack!

Du kan ta kontakt med socialtjänsten och fråga vad de kan erbjuda er för stöd. Såg att du bor på Åland kan inte svara för hur det är där, men i sverige börjar man mer och mer med "öppet intag" alltså att man kan få hjälp utan att gå via utredning. Det finns många bra profesionella som kan hjälpa dig att känna dig trygg i hur du ska bemöta din dotter. Finns det en vilja hos dig att få en bättre relation så är det goda förutsättningar att ni lyckas!

Jo det är klart att jag vill att det skall lyckas. Vill ju inte att det blir som mellan mig och min mamma.

Idag ringde jag till Bup. Hon som jag pratade med var jättetrevlig och rar. Vi föräldrar fick tid den 4 november pga att han jobbar borta varannan vecka och hon som jag pratade med hade semester och utbildning nu i oktober.

#40 - kanon, det blir nog jättebra i slutänden, eftersom ni är beredda att jobba med det!

Mannen blev inte så glad över detta. För han ansåg att vi skulle ha pratat om det först men det hade vi ju gjort.

Bra att du tog tag i det! När män svarar mmm och nä utan att engagera sig kan de bete sig som om de aldrig hört vad man sagt, men det är inget att bry sig om, hans problem som är nonchalant… :)

Kram och lycka till!

Tack Anna-helga