Mina två äldsta gick det bra medan minstingen här hemma på 3,5 år har svårt att somna själv. Nu kör vi stenhårt att hon skall somna själv efter att vi läst för henne.

Dom andra två var nog runt 3 år när dom lärde sig somna själv.

Min store son som är 11 år har näatan alldrig kunnat somna själv. När han var liten tog nattningen vissa gånger mellan 3-6 timmar. Nu har han ett bolltäcke som han somnar med efter ca 15 min. Lille sonen kan gå och lägga sig själv när han känner att han är trött, men i många fall så får man även natta han.

Har samma problem med min dotter 2år och 8 mån, Hon kunnde de ett tag men sen nja ne.. mamma ska helst "sova" med henne… tills hon sommnat.

Båda två har somnat själva ända från start- eller nästan ivarjefall, sedan de var ett par, tre månader. Grejen var att båda hade kolik och vi var tvungna att dra och dra på båda två i barnvagnen varenda kväll i ett par, tre månaders tid för att de skulle somna. Så de har aldrig fått in vanan att behöva någon hos sig/bredvid sig för att somna.

Sedan när de blev större och bättre i magen så somnade de lugnt i sängen- med äldsta sonen var det svårare men med dottern gick det riktigt lätt, bara att läsa, sjunga, säga godnatt och gå ut. Den ordningen kör vi fortfarande och hon somnar fortfarande på max fem minuter, hon är nu fem år.

#4 Låter riktigt smidigt!

Vi gjorde ju misstaget att låta ella somna vid bröstet tills hon var runt året. Hela den perioden somnade hon jätte snabbt och det var inga sömnproblem över huvudtaget. Men när jag slutade amma sov jag ute i husvagnen i en vecka när min man tog henne och han hade ett rent helvete. Men efter det fungerade det bättre. Men hon måste ha någon nära hos sig om hon ska kunna somna nu. Men när hon väl sover så är det lätt att lämna henne utan att hon vaknar.

Det här är inget större problem egentligen. Men vissa kvällar orkar man inte riktigt ligga där inne i 30min-2timmar och killa på henne och stryka henne över håret osv. Även om både jag och min man tycker att det normalt sett är väldigt mysigt!

Det jobbigaste är nätterna. Jag är sjukskriven och min man jobbar. Så jag tar henne 100% för att han ska få sova. Och jag är sjukskriven för en längre tids deppression, så detta frestar på ganska mycket vissa perioder. Men någon helg då och då så tar min man henne någon natt. Men hon är ju van vid att jag tar henne så det blir ramaskri när han kommer och då kan jag inte sova i alla fall…

Nej, självklart kan det kännas smått frustrerande att behöva ligga bredvid uppemot två timmar innan barnet somnar..!

Och inte att förglömma- att "lära" ett barn att det kan somna på egen hand, utan hjälp, det är en värdefull gåva som ger barnet kommer ha både glädje och nytta av under många år. Det är något positivt!

Hur gammal är Ella nu? Kanske du kan ta det sakta, i etapper? Kanske genom att börja med att ligga bredvid men utan att stryka, klappa och röra vid henne. Sedan, när det fungerar, så tar du nästa steg- att inte ligga ned alls, utan sitta bredvid sängen. Sedan sitta längre bort, kanske i dörröppningen, sedan utanför med öppen dörr osv.

Min son på 11 veckor somnar själv i sin säng, det har han gjort sen han var 6-7 veckor. Jag ammar honom en sista gång vid 21-22 tiden, sen lägger jag honom i hans säng, han somnar och han sover ända fram till fem, sex tiden på morgonen.

Här hemma så somnar min 2 åring själv i sin säng med sin flaska. spjälsäng fortfarande dock.. Hon vägrar sova i sin "stora" säng.

När jag har tagit upp henne i min säng när jag är ensam hemma me dhenne och vill ha sällskap så kan hon inte somna alls, ligga vaken i timmar tills man lägger in henne i sitt rum igen.

Jag har kunnat sitta vid henne en period. Men det "gick över"… Det svåra är ju att låta bli att killa henne när hon så gärna vill det och JAG tycker det är mysigt. Men jag får pilla henne i håret när hon är vaken i stället :-)

Min dotter på snart 5 månader somnar själv. Det är bara att lägga henne i sängen när hon är trött. Kanske kommer att ändras, vad vet jag, det är ju första barnet. Vissa dagar är hon lite orolig, då kan jag behöva ligga bredvid en liten stund.

Jag har gett henne så oerhört mycket närhet sedan hon föddes. Vet inte om det är därför hon är så trygg. Har ALDRIG (då menar jag ALDRIG) låtit henne ligga och gråta ens en minut. Vet inte om det är det som är metoden. Och så har jag altid väntat in ett bra tillfälle att natta henne när hon är trött men inte skriker.

#10 Jätte bra att inte låta henne ligga och vara ledsen. Men det har jag varit jätte noga med också. Hon har sovit mellan mig och min man sen hon var nyfödd tills hon var runt året. Hon har alltid hatat spjälsängen. Jag har aldrig låtit henne ligga och vara ledsen och hon har fått massor med närhet. Och hon är trygg. Men i mitt fall hjälper det inte. Hon vill inte somna ensam och vaknar hon ensam så blir hon jätte ledsen.

Bilden, i soffan med "bannini" (händige manny) på tvn händer det att hon somnar ensam ibland.

Jag tycker gott dom kan få skrika lite… annars böir de ju så bortskämda me o få komma upp med en gång nu menar nte jag att man ska typ "amen ligg du där o skrig så går jag och duschar" men nån kort stund skadar ej kan jag tycka.. går bra!  Sen hör man ju skilnad på skrik o skrik om de e alvarligt eller bara lite tycksynd om mig gnäll eller insömnings gnäll som med kan förrekomma.. ^^

Lite gnäll skadar väl inte men jag vill inte att hon ska förknippa vaggan med att ligga och gråta.

Nu har ju givetvis Ella gråtit också. Men när du #12 säger att dom blir bortskämda osv så kan jag nog inte hålla med. Sen beror det på hur gammalt barnet i fråga är. Pratar vi 3,4,5år så är det ju stor skillnad. Än om man pratar om 0-1 kanske 2år.

Föräldrar som låter sina spädbarn ligga och gråta kan jag inte förstå alls!

Att låta barnet ligga och gråta lite granna är bara nyttigt tycker jag, men inte så mycket så att dom skriker så att dom blir röda i ansiktet och svettiga.

Hur då nyttigt. Kan du förklara?

Det är inte alls nyttigt för ett spädbarn eller liten bebis att skrika. Det är bara en myt! Barn under 1 år är mycket hjälplösa och oskyddade. De får ren och skär dödsångest av att inte få gensvar när de ber om hjälp och närhet.

#17 Tack! Precis min tanke.

Det jag menar är att så fort barnet börjar låta så ska man inte springa och ta upp barnet bara för att man inte vill att barnet ska skrika.

#19 Om jag inte visar mig när Julia börjar gnälla så vet jag att det blir skrik…om hon inte kan sova vill säga. Om hon vaknar till på natten är det ju en annan sak. Klart att man inte ska störa dem i onödan om de inte skriker utan bara låter lite. Låta och skika är ju helt olika saker och det var ju skrik vi diskuterade.

jag har aldrig förstått vitsen med att låta barn skrika sig till sömns…

Alla våra fyra barn har fått somna i vår famn upp till ca 1 års ålder, sen har vi successivt infört att de får somna själva i spjälsängen, medan vi har suttit intill sängen tills de har somnat. Det har tagit sin lilla tid ibland, men faktum är att vi har fyra barn (15 månader-8½ år) där ingen har haft problem med att gå och lägga sig, någonsin!

Det har alltid funnits en trygghet för dem när de ska lägga sig och sova och den tryggheten har de tagit med sig. Visst har de haft perioder av trots, när de inte velat lägga sig. Men det har då mer varit trots och inte otrygghet.

Detta har funkat utmärkt för oss!

Jag har en 1,5årig liten skrikolle här hemma, han skriker och gråter för allt och inget, även i förskott om han kan tänkas kanske kanske göra illa sig, ifall-om-att. Så jag är så van vid gråt och att det knappt inte betyder något annat än att han vill kontrollera mamma/pappa. Han skriker så fort han inte får som han vill…

Så att han skriker när vi lägger honom är ofrånkomligt. Grejen är ju den att de flesta barn skriker mycket när de lägger sig första veckan/veckorna, för att sedan "fatta vinken" och sluta skrika/bara skrika en kort stund efter nån veckas träning. Man hör ju skillnad på skrik och skrik. Visst skrik är bara för uppmärksamhet, medans det andra skriket som är desperat och skräckslaget bör tas på allvar. Och inte blir vårt barn otryggt på något sätt för att han får skrika ibland. Tvärtom har han världens starkaste vilja och är modig och trygg som få, tror tvärtom att det är därför han skriker så mycket som han gör… fjuh…

Så ni som "kastar sten" på dem som låter sina barn skrika tycker jag ska coola ner er lite innan ni skudlbelägger de föräldrar som kör den metoden. ;-) Alla barn är olika och olika metoder funkar på dem och deras föräldrar utan att det är fel. Tvärtom tror jag man skapar otryggare barn genom att alltid finnas där och lyda minsta vink, plocka upp dem så fort de ser lite ledsna ut och gulligulla dem till sömn. Då lär ju sig barnet att mamma/pappa lyder minsta vink så fort de gråter. Passa er, mer lite otur får ni också en grinolle (även om vår grinolle blivit en sån utan att vi låtit honom få bestämma för mycket, hehehe)… och det är myyyyyycket ansträngande.

#22 Här är det ingen som "kastat sten" vad jag vet. Det jag reagerar på är "kalla" föräldrar som anser att "lite skrik är bara bra". Inte föräldrar som är konsekventa och låter arga barn skrika för att dom inte alltid ska få som dom vill.

Sen kan jag ibland tycka att det är väldigt svårt att höra om ett barn är arg i sängen eller desperat. Därför vill jag inte låta mina barn ligga och skrika i sängen alls. Sängen ska förbli en trygg plats där man ska somna gott.

Däremot skulle jag aldrig få för mig att ta upp ella från golvet och trösta henne när hon slängt sig där och skriker som en galning för att hon inte får godis eller liknande. Men där ser jag en stor skillnad.

Och JA, jag tycker att föräldrar som låter ledsna och desperata barn ligga och skrika i sängen är kalla. Allt från 0-1år sen kan jag ha viss förståelse. Men bara då det gäller arga barn som skriker för att "få" något.

#23 Håller med dig.

De är som sakt skillnad på skrik och skrik men en 0-1 åring har ju int nått en ålder av självständighet och då är det viktigt att visa att man finns till hands. Det stärker barnets självkänsla.

#22 - en så litet barn (under 2 år) är för litet för att lära sig att föräldern lyder minsta vink! Ett litet barn blir tryggt av att veta att föräldern finns där för dem. Att finnas för dem betyder inte att man lyder minsta vink, utan just att man finns för dem när det känns jobbigt.

Jag kastar inte sten på någon, men jag förstår inte hur man kan ha hjärta att låta ett barn gråta sig till sömns med t.ex femminutersmetoden - som ju innebär att man ska lämna barnet ensamt i sitt rum. MITT hjärta hade aldrig klarat av att göra så.

För oss föll det sig naturligt från början att låta det äldsta barnet somna i vår famn, vi gillade ju den närheten själva. Och det fick hon göra tills hon började kännas för stor rent kroppsligt för att sövas i famnen. Då övergick vi successivt till somna själv med oss sittande i närheten. Och det har, som sagt, funkat med alla fyra barnen hos oss.

Och tro det eller ej, inget av barnen har blivit någon grinolle för det!

#25 Jag förstår inte heller. Mitt hjärta brister när jag tänker på alla dessa små barn som tvingas ligga och skrika och känna sig ensamma och övergivna i sina sängar! Jag tycker det är konstigt att föräldrar som älskar sina barn kan utsätta dom för detta utan att blinka.

Ja. Jag skulle heller aldrig klara av att höra min dotter ligga och gråta. Jag följer mitt hjärta och de tror jag är den bästa metoden!

Jag får ibland mardrömmar om att typ råka låsa in lillan i bilen och inte kunna komma in till henne och att hon gråter. *ryser*

#26: Njaaaa…. Vad jag har läst när jag deltagit i diverse diskussioner kring detta, så bestämmer sig inte föräldrar för sådant som 5 minutersmetoden "utan att blinka". Snarare så är det något man tar till när inget annat hjälper, när läggningsproceduren blivit ett rent helvete som tar timmar och åter timmar- och föräldrarna vad mamma och pappa känner när barnet skriker är knappast kyla.

Jag har själv övervägt denna metod, med min son- sömnvägraren.

Jag har som sagt fått ett barn av varje sort- en dotter som kunde somna vid bröstet eller som man senare, när amningen var avslutad, kunde få att somna genom att stryka lite över ryggen- sedan sov hon.

Medan sonen kunde somna hos en, och så fort man lämnade honom så gick det max 5 minuter- sedan gallskrek han. Och inget vi gjorde hjälpte, vare sig det handlade om att ligga hos honom och sedan smyga upp, att ge honom välling, att sitta bredvid…

Ja, jag minns knappt allt vi försökte för den tiden är en dimma av grav sömnbrist och trötthet. Han vaknade dessutom vid 1-årsåldern under ett halvårs tid kl 1 på natten och skrek i två timmar, utan att vi vet varför. Då hjälpte inte mat, närhet, att vi lät honom vara ifred- ingenting! Jag fick insomningsproblem själv under den perioden som fortfarande kvarstår, jag låg ju med hjärtklappning och ångest i väntan på att klockan skulle bli ett när jag visste att han skulle vakna. Somnar fortfarande sällan innan ett på natten, och han är ändå åtta år nu!

Med detta i bagaget så jag skulle jag aldrig säga att "det är bara att göra så här som jag gjorde, mina barn somnade och sov så bra och det har gått så bra". Inte när jag i mitt hjärta vet, att den som säger så helt enkelt haft turen att få barn som är mer lätthanterligare, medan de som har problem har barn som är mer svåra att hantera. Det handlar inte om att barn är snällare eller mindre snälla, utan snarare lätta eller mindre lätta att ha att göra med! Mindre ofta är det man själv som vuxen som kan ta åt sig äran.

Men min dotter kan också vakna på natten och skrika lääänge. Jag sover då i hennes säng. Finns ingen tvekan här. Är hon ledsen ligger jag hos henne. Skulle aldrig komma på tanken att gå ifrån henne då! Är hon vaken två timmar och är ledsen så är hon. Jag försöker trösta, men låter det ta den tiden det tar. Hon kommer ju inte hålla på så varje natt tills hon är 15…

Dom kvällarna som dottern vaknat så fort jag lämnat henne har jag inte heller lämnat henne. Jag ger henne min tid. Betyder det att jag lägger mig för natten kl 19 så gör det. Behöver hon mig så finns jag där. För jag vet att det är en övergångsperiod.

Så för mig spelar det ingen roll om "inget annat hjälper". Det är inte en sista utväg att lämna dom gråtandes!

Självklart ligger man hos barnet då det är ledset! Men det handlade inte om att gå och lägga sig hos sonen och tro att allt var bra och somna ihop, utan att lägga sig hos honom och låta honom gallskrika i ens öra i två timmar.

Då det sker VARJE natt i närmare ett år- då fungerar man inte som människa på dagen längre och jag kan förstå de som måste ta till drastiska metoder om de lider av en sådan sömnbrist som jag fick. Jag tog aldrig till 5 minutersmetoden, men jag kan förstå varför en del gör det. Det jag protesterade mot var ditt uttryck att de som tar till 5 mm gör det "utan att blinka", för tror du det så vet du inte vad det handlar om.

Själv sov jag mellan 03-06 i många månader i sträck, för inte 17 sov sonen längre på mornarna för det. Nejdå, han vaknade senast 06, pigg som en lärka. Och det handlade inte om "ifall att" min son skulle vakna när man lämnade honom på kvällen när han somnat, utan att han gjorde det- varje gång. Och då var inte klockan 19, för då hade jag redan tillbringat flera timmar med att försöka söva en jättetrött son som ändå vägrade somna!

Han hade kolik från tre veckors ålder tills han var fyra månader, och en bieffekt av det kan vara att kolikbarn utvecklar sömnstörningar, så kanske det var orsaken till vårt elände- det kan jag inte svara på.

Som sagt, har man inte varit där så vet man inte.

Okej, jag var kanske otydlig i mitt inlägg. Vad jag menar är föräldrar med "lite skrik skadar inte" attityden. Att ta till 5minuters metoden för att man inte "orkar" ligga hos ett ledset barn när det vaknar stup i kvarten en period. Jag kan givetvis förstå att det finns dom som har ett mindre helvete på nätterna. Men långt i från alla som kör 5minuters metoden eller låter sina barn ligga ensamma och skrika har så stora bekymmer som du haft. Och du lyckades ju tydligen utan att ta till den metoden. Eller hur.

När jag gick i föräldragrupp för snart 2år sen så var det vissa föräldrar där som sa precis så… lite skrik skadar inte. Och jag verkligen hatade att prata med dom om sömn och tryggheten för barnen för dom fattade verkligen inte att en 3månaders bebis inte skriker för att vara dum eller elak. Vår bvc sköterska sa då att dom barnen som får ligga och skrika sig till sömns kan få separations ångest och bli otrygga längre fram i livet.

Många "skyller" också på att dom ska upp och jobba och "kan" inte vara vakna hela nätterna osv. Men vill man så kan man lösa det mesta. Det går att sjukskriva sig en period, be föräldrar/svärföräldrar/vänner om hjälp. Det går att dela på ansvaret på nätterna så att en får sova osv. Jag ger mig inte. Att låta små barn ligga ensamma och skrika sig till sömns är tortyr i min värld, hur jobbigt det än kan vara att ligga bredvid en vilt skrikande bebis.

Vet inte riktigt, lykades och lyckades. Jag fick betala med sömnrubbningar som jag fortfarande lider av, så sett i backspegeln så kan jag faktiskt inte svara på vad som hade varit bäst- egentligen. Att köra med 5mm i en vecka eller detta? Nu vet jag ju inte om en vecka hade räckt, men de som provat den säger ju att det ska räcka. Själv använde jag mig mer av "Anna Wahlgren-metoden", om det finns något som heter det:) Bumpade bebisen i rumpan, drog i barnvagnen osv- men det var ju när han var så liten att han fortfarande hade koliken kvar. Svårare att göra så när barnet är över året:)

I princip håller jag med dig, små barn ska inte behöva skrika sig till sömns och inte större heller för den delen.

Det kan ju faktiskt vara så att det finns rent fysiska orsaker till att barn inte kan sova ordentligt. Våra barns två kusiner (pappas sida) hade bådda stora problem med magen när de var små och de hade svårt att somna och sov inte hela nätter förrän de var flera år gamla. Nu några år senare vet de troligen varför - båda tjejerna är laktosintoleranta och efter att de plockat bort laktosprodukterna har tjejernas magar börjat fungera normalt och de sover mycket bättre.

#33 Julia sover dåligt när hon har magont. Det har hon ibland.

#33: Absolut, det har du rätt i. Vad gäller vår son Sömnvägraren, så fick han mjölkfri kost, alltså fri från både laktos och mjölkprotein under flera månader men det hade ingen inverkan.  Numera så somnar han riktigt bra, oftast tar det högst en timme innan han sover och för att vara han så är det väldigt bra:)

På vilken skala är barn under 2 för små för att lära sig att föräldrarna inte lyder minsta vink?

Barn börjar ju redan som nykläckta lära sig just detta, det är därför de ler (då ler föräldrarna tillbaka) och därför de skriker utan anledning för att få uppmärksamhet. En ettåring slänger sig på golvet i mataffären och skriker, för att få som den vill. Man blir ju "utnyttjad" dygnet runt som förälder. Och tro mig, mååååååånga barn använder sitt skrik på natten för att få sova hos sina föräldrar, inte för att de är rädda eller otrygga, utan för att det ju är mysigare. Och jag skulle gladeligen sova med barnet i sängen, om det inte vore så att han sprattlar som en tok och sparkar oss konstant, vilket gör att man inte sover mer än 5 min åt gången. Min son var tills nyligen dessutom amningstokig och skulle inte släppa min tutte för en minut om han fick som han ville under natten.

Vilken förälder är sämst, en förälder med sån sömnbrist att den inte funkar normalt dagitid och är en fara för sig själv och barnet (både i temperament och i tex bilkörning eller andra säkerhetsaspeketer som kräver uppmärksamhet som tex att inte lämna en platta på) ELLER en förälder som låter sitt barn skrika i de fall man vet (känner igen skriket) att barnet skriker för att få sin vilja fram på natten? Dvs skriker utan att vara rädd/otryggt? Jag förstår ärligt talat inte varför ni ens måste svartmåla föräldrar som kör denna metod och säga att de är känslokalla osv. Så taskigt att ge dessa föräldrar sämre samvete än de redan har, bara för att ni haft barn som funkat på andra metoder.

Håller helt och fullt med #28. Skrikmetoden är den metod man testar när man är desperat, när man provat allt från bumpning, konstant ammning natten igenom, konstant närhet och andra metoder. Vissa pratar om att man ska överleva dessa "kortare perioder" och tex sjukskriva sig. Men vad jag vet handlar inte barns rutiner om kortare perioder utan om långa omvänjningsmönster på ibland månader och år. Ett riktigt skrikigt barn slutar inte skrika på några dagar…  Har man vant det att sova i ens famn så kommer det fortsätta att skrika när man lägger ifrån sig det, om det har dessa tendenser… och en förälder med sjuklig sömnbrist är en farlig förälder.