Ni behöver verkligen hjälp och det är fort. Har du varit i kontakt med socialen om en stödfamilj? Om inte så gör det. Är en borta så kan det göra mycket i hushållet. jag vet för jag var likadan för ett tag sedan fast mina var inte lika vilda som dina. Nu när jag fått hjälp så har jag lugnat ner mig och barnen har gjort det med. Dock är mina barn mellan 3 och 8 år.

Jag tror inte att dom fått för mycket trygghet. Barn behöver det. Gör något med ett barn i taget och åka bort från resten. ta den tiden och bara prata med dom när du är ensam med ett barn. Dom kanske mår dåligt över något och visar sin ilska över resten av familjen.

Lycka till!

Det är klart att man (åtminstone vi) har det så i perioder, att man då ens ska få tala i telefon i fem minuter ifred kan man bara glömma.

Men ni går på knäna allihop! Och ingen mår bra, som det ser ut efter att ha haft det som du beskriver en lång tid. Tror råden i #1 är bra!

Jag vet inte om du vill ha synpunkter och ideér? Men jag kan ivarjefall kanske berätta om hur jag funderar kring det du skriver? Och hur vi har haft det och försökt lösa våra problem? Men jag varnar dig, detta blir nog långt- jag finner sådant här oerhört intressant!

Vi har haft det riktigt jobbigt i några år, men nu har det lättat markant. Sonen är nu 8 och vår dotter 5. Kanske kan du få några uppslag och nya infallsvinklar? Det är så lätt att hamna i ekorrhjulet, den onda cirkeln eller vad man nu vill kalla det.

Utan att egentligen veta så mycket om era liv, så är det ett par saker jag fastnade på när jag läste det du skrev.

"Även om man lägger all tid och alla pengar på dem är de aldrig glada. Eller så kan de vara glada under en aktivitet för att vara okontrollerat otrevliga och arga när man kommer hem"

Ärligt talat, barn struntar i sådant som pengar i termer som att det skulle vara värdefullt. Det jag försöker säga är att alla människor- och speciellt barn- behöver känna och veta att de har en viktig och oersättlig funktion i familjen.

När livet med barn blir jobbigt, då är det stor risk att man försöker göra dem (eller snarare problemen man känner att de orsakar) till små "projekt" som ska smörjas, aktiveras, motiveras, styras upp och helst fungera logiskt och gnisselfritt. 

Men det är då problemen tornar upp sig, och man målar in sig i ett hörn. Som det du beskriver vid måltiderna- numera äter ni inte tillsammans eftersom det blir bråk. Och barnen försöker ni sära på i olika delar av huset för att de bråkar. Den yngsta matar ni för att han inte äter själv. Gör tvärtom! Åk ut i skogen i en vecka och tälta och paddla kanot! Och sluta slå knut på er själva…

Livet fungerar ju så att man aldrig bara får saker i famnen utan motprestation? Och skulle så ske och det blir ett naturligt, återkommande inslag i ens liv, så känner man självklart ingen tacksamhet när man får det där roliga/den där grejen/upplevelsen igen! För varför skulle man inte få den?

Rimliga motprestationer är t.ex att måltiderna ska ske under lugn och ro. Annars får bråkmakaren/makarna gå från bordet och vänta tills nästa gång det blir mat. Den som inte äter, ja den kan heller inte få maten ner i magen.

Alla bör hjälpa till hemma, t.ex läxor görs innan man får sitta och spela TV-spel, chatta på datorn eller vad som nu brukar göras. Att man hänger upp sina kläder, ställer undan sina skor, tar undan sin tallrikar efter maten och säger tack för maten, lägger smutstvätt i tvättkorgen osv. Det ger både delaktighet, funktion och struktur. Jag får ju ingen lön om jag inte gör mitt jobb först? 

Självklart så gör man ju roliga saker ihop med sina barn också utan att de alltid måste motprestera först! 

Men fokus behöver ändå ligga på att livet består av man som individ fyller en viktig funktion, och att ens person inte är ett problem, ett projekt eller en knut som är till för att lösas.

Hur som helst så låter det som att du behöver en rejäl paus! Tid ihop med barnens pappa bara ni två, och tid för dig själv. Och positiv tid ihop både hela familjen och med ett barn i taget!

Alla familjer har nog denna typ av problem, men det verkar extra allvarligt hos er. Låter som ett fall för Nannyjouren eller Nannyakuten. (Båda programmen har var sin bok om man vill läsa mera.)

Det är svårt att ge råd utan att se mer av hur ni har det hemma, men jag ska i alla fall försöka spalta upp några punkter jag fösöker hålla som förälder och som eventuellt kan hjälpa. Vi har en son som snart är fyra (Hannes) och en som är två (David). Den äldsta kan vara ganska krävande.

• Jag tror inte på att på avstånd försöka få styr på barnen genom att skrika (som du beskriver "Bara medan jag sitter och skriver detta får jag skrika på barnen"). Skrik bara om det är så akut så att du inte hinner springa dit. Eller om det befogat att bli riktigt arg. Dvs endast i undantagsfall. Försök istället beskriva konsekvenser. Dvs vad som blir konsekvensen av barnens handlande och eventuell "bestraffning" eller "belöning". En varning, en konsekvens är en bra tumregel. Dvs dina eventuella "straff" måste vara förutsägbara (och upplevas som någorlunda rättvisa), och får inte komma för långt efter varningen.

• "När de leker, leker de alltid så hårt att blodet rinner från någon, jag får alltid vara där och styra upp lekarna (de är stora nu ju, ska väl inte behövas?!)." Nej, försök att lägga dig i så lite som möjligt om du inte var där. Det går inte att försöka vara lekdomare hela tiden. Barnen måste själva få utveckla något slags rättvisesystem (även om det kan tyckas primitivt). Även om de slår varandra blodiga så måste man nog ha lite is i magen. När vår äldsta tar något från den yngsta brukar han genast försvara sig med "jag hade den" (oavsett om det är sant eller inte). Istället för att ta den diskussionen (vilken vi aldrig skulle kunna vinna) så brukar vi säga "David blev ledsen. Vill du göra honom glad igen?" Ibland så fungerar det efter att han fått fundera ett tag. Dvs försök att ge barnen rättviseprinciper snarare än att peta i detaljer. Jag gissar att om något barn blir mer slaget än det tål så drar det sig till slut undan snarare än att bråka mera (det är inte ens fel att två träter).

  "Äldsta lägger sig gärna i bråken och försöker fostra småsyskonen, vilket bara eldar på hela situationen." Försök att vara en bra förebild och inte själv lägga dig i i onödan.

• "Det är väldigt tjaffsigt hemma. Det ska diskuteras och tjaffsas om ALLT." Försök att vara en förebild genom att själv försöka undvika onödigt tjafs.

  En sak som jag personligen tycker är väldigt onödigt att tjafsa om är mat: "De skriker alltid om maten, jag vägrar dock ge mig- de SKA äta nyttig mat. Men det är gap o skrik över maten 5 gånger om dagen. Minsta spottar maten på mattan eller ger den till hunden. Mellersta barnet får vi mata om han öht ska få någon mat i sig (!). Han svälter hellre än att äta mat."

  Ett barn klarar sig i ett par veckor helt utan mat utan att få någon som helst bestående skada (det är snarare så att många barn får för mycket mat här i I-världen.) Att servera mat fem gånger om dagen låter som att be om problem eftersom de då inte hinner bli hungriga mellan måltiderna  (undvik istället för mycket kolhydrater om du inte vill att barnens blodsocker ska åka berg-och-dalbana och ska stå sig länge på maten). Att sedan mata ett så stort barn tycker jag verkar "farligt", eftersom det är onödigt tvång. Sätt endast en övre gräns på hur mycket "onyttig" mat de får äta, aldrig en undre gräns för hur mycket mat de måste äta (dvs tvinga aldrig i dem mat).

Ja, nu får det nog räcka med råd/pekpinnar för idag.

Tack för råden, det behövs lite stöd kan jag säga.

Ni har naturligtvis helt rätt allihopa.

Jag ska försöka svara lite… vad nu det gör för skillnad

Magma: Du har helt rätt i det du säger, att alla måste få känna att de fyller en funktion. Jag ser vännernas barn när de hjälper till och skiner. Att hänga upp kläderna efter sig eller hålla någorlund rent på sitt rum… Jag är bara så trött på kampen. Våra barn gör INGET utan strid. De slänger jacka och skor precis innanför dörren. Jag har tålmodigt påminnt och förklarat, ändå gapar de och suckar och gör miner när de blir tvungna att göra självklara saker. Man ger liksom upp. Som det är nu så får saker bara ligga, vi orkar inte. Rummen får se ut som de gör och kompisarna får ge kommentarer (men våra barn bryr sig ändå inte, tyvärr). Att ha det städat och snyggt skiter jag i nu för tiden.

Bestraffningar…. Vi har varit 100% konsekvent från första början. Aldrig hotat med saker utan att verkställa. Vårt äldsta barn har vi fått vara stenhårda med. Henne får vi prata minimalt med, för hon kan gå in i en diskussion vilken sekund som helst, om vadsomhelst. Hon är utredd för ADHD och Aspergers men hade inte tillräckligt för att få en diagnos. De har pratat om trotssyndrom men hon har aldrig fått en diagnos.

Patrik: Vad gäller våra barn och deras fighter.. det slutar på akuten minst en gång varannan månad. Två gånger har de nästan haft ihjäl varandra. Hjärnskakning och skadat struphuvud…. man får lite svårt att släppa kontrollen efter sånna grejjer.

När det kommer till maten så har han som inte äter fått läggas in en omgång pga lätt näringsbrist och vätskebrist (vätskebristen var det som gjorde att han fick läggas in, då upptäckte de näringsbristen, då var han 4). Läkarna har tom trott att jag har gjort detta med flit eftersom "barn inte svälter sig själva". Han är helt otrolig på att inte känna hunger, han ber ALDRIG om mat!! Jag fick tipset på BVC att strunta i honom o hans matvägran. Han får väl helt enkelt bli tillräckligt hungrig… då gick det som det gick. De äter 5ggr om dagen för att de inte får i sig så mycket varje gång. Det är enda sättet att hålla deras humör någorlunda jämt.

Låter som att jag försöker försvara mig, kanske jag försöker det också… men saken är den att alla dessa "normala" tips har jag fått om och om igen. Det känns så orättvist att det inte fungerar. Att barn sedan inte är tacksamma, det är ju så, det vet jag. Men med allt som är så blir man så besviken. Efter att ha fått bada på Lalandia i 3 dagar, så skriker man för att "jag får aldrig göra något kul". Efter 3000 gånger vill man bara köra in i en bergvägg…. Jag orkar inte längre vara tålmodig. Jag får ofta utbrott på mina barn nuförtiden. Ska vi ut på aktiviteter, så är det bara så. Den som har tänkt att gnälla kan göra det tyst för sig själv inne i sitt huvud, för jag vägrar lyssna. Jag har redan hört orden och jag vet redan hur dum mamma jag är, jag vill inte lyssna på det längre.

Man har haft sånt tålamod, gått i terapi både med och utan barn. Vi har så mycket hjälp av mor och far föräldrar så folk tror vi är rent lata och inte orkar ha våra barn själva (kanske det är så). Jag klarar inte längre av att ha den lilla hemma på dagarna. De har så mycket energi och är aldrig stilla, tysta eller lugna. Dessutom sover två av dem inte på nätterna och det gör sitt.

Just nu har jag bara gett upp. Jag sitter på avstånd och gapar åt dem. Jag orkar inte längre resa mig upp och gå till dem och förklara, visa och ge en meningsfull uppfostran. Det är bara "sluta nu, sluta nu, sluta nu…" tills jag blir riktigt förbannad och hotar med att låsa in någon av dem på sitt rum för att få en lugn stund. Fan, känns definitivt inte bra!!! Det var inte en sådan mamma jag ville vara!! De sista månaderna har jag glidit i från mina barn rent känslomässigt. Jag ångrar att jag skaffade dem (känns fruktansvärt att ens skriva), jag gör ju inte det egentligen, men jag känner mig rent olämplig som mamma eftersom jag inte orkar hela vägen ut. Jag gör inte längre något på dagarna. Jag har fått hjälp med min depression och ett tag blev det bättre, men det svajar regält. Jag har samtal med psykolog och två av barnen går på BUP. Men vad hjälper det?!

När jag och min man har varit på egen minisemester (för det gör vi faktiskt lite då och då) kommer vi tillbaka till ett värre helvete än vi lämnade. Det är sjukt nog en tröst i allt detta, att ingen annan verkar få bättre pli på våra barn än vi. Deras farmor och farfar vägrar tom ha alla tre samtidigt. Min syster vill inte vara barnvakt alls och deras mormor (min mamma) säger att det krävs två veckors semester efter att ha passat dem i tre timmar. KUL- nej….

Överallt hör man "ja, det ÄR jobbigt att ha barn.. bla bla bla" och alla har ju det tufft, det har man förstått. Men nu börjar jag undra om detta verkligen är normalt?! Vart ska detta sluta?! Nu är det dessutom sommarlov och loven brukar vara ett totalt jävelskap. Jag har lite panik. Det ska vara roligt att umgås med sina barn.

Jag tackar för alla svar!! Fortsätt gärna ge tips, jag ska inte bortförklara mig mer jag lovar ;) Detta peppade mig faktiskt lite i rätt riktning ändå.

jag är medveten om att karusellen snurrar fortare om jag sätter fart på den… men när den väl är igång verkar den omöjlig att stoppa ju. Nu har jag dragit ut sladden, får se om det hjälper.

Kram

tack för ditt svar förresten, Ylva P. Jag funderar dagligen på att be om någon sorts hjälp från socialen, men det är riktigt svårt. Riktigt svårt…

Kram

Nej, det är inte normalt att ha det som ni har det.

Jag tykcer att mina träter mycket, men ni har det nog minst sju resor värre…

Kom ihåg att det är för att få möjlihet att bli en bättre förälder som du ska söka hjälp hos soc! Det är inte för att ni har misslyckats, utan för att ni fortfarande vill jobba på och göra allt ni kan för att orka vara bra föräldrar (igen)!

Vad gäller matsituationen så är det enda rådet jag kan ge just nu att kanske inte envisas med att maten ska vara nyttig, utan faktiskt kanske nöja sig med att de äter alls. Finns det någon mat som de gärna äter av? pasta brukar vara en klassiker, köttfärssås till kanske? Blanda i en extra pyts krossade tomater i köttfärssåsen så har du en stor andel grönsaker i den! (den äldsta av mina säner - nu 5 år - har inte velat äta grönsaker alls, ända sen hn var liten, hans äldre systrar vräker i sig… Men när grannen hade haft en flistugg hos sig, som vi var ner och kollade hur den matade sig med trädgrenar, så gick det plötsligt att äta massor med broccol-trädi, om man fick leka att man var en flistugg….) Det enda krav som gäller vid vårt matbord är att man måste smaka på allt, Är det något man inte har ätit förut så tar man bara lite av det, så att man inte behöver slänga så mycket om de inte tycker om.

Sen om jag hänger kvar vid matsituationen så tror jag att det blir en ond cirkel, med tjat, vill inte, mer tjat, har ingen lust, tycker inte det är gott, ännu mer tjat etc. Cirkeln måste ju brytas någonstans.

Några till frågor:

När ni hittar på saker med barnen, är det något de själva har fått välja eller har ni vuxna bestämt vad som ska göras?

Kan varnen var för sig få önska någon utflykt, kanske ensam emd en förälder till och med?  Sätt detta önskeutflyktsmål som "morot" - bädda sängen och plocka upp kläderna från golvet så åker vi dit. Man måste nog börja med de små kraven för att nå moroten".

Har barnen några egna aktiviteter tillsammans med er föräldrar eller gör ni allt tillsammans? egenti med förälder kan vara guld värt…. Och har de några intressen att odla? Vad skulle de vilja göra?

Nej, jag instämmer med AnnaLundin. Dey är inte normalt (eller normalt, "vanligt" skulle jag vilja säga) att ha det som ni har det.

Jag undrar vad som händer om barnen inte får använda vare sig TV, spelkonsoler eller dator om de struntar i att hänga upp kläder efter sig?

Undrar också om du/pappan någon gång tagit ett samtal mellan fyra ögon med barnen? Då menar jag inte ett samtal för att ge kritik, utan ett allvarligts amtal om situationen hemma, vad barnet självt tycker, och hur h*n skulle önska att det var- och om h*n har ideér om hur h*n kan bidra till att det blir så.

Kan ni införa ett familjemöte varje vecka? Där alla kan få komma med synpunkter om veckan som varit, och varje barn skulle kunna få bestämma en middagsmat/vecka. 

Skulle den lille matvägraren kunna vara intresserad av att vara med och laga til maten? Kanske han då blir mer nyfiken på att äta den?

Hej!

Jag känner igen mycket av det du skriver, men ändå verkar Ni ha det lite värre. Och det sorgliga i historien är att det är lätt att råda andra, men att följa sina råd är inte alltid så lätt, tyvärr.

Jag tror Ni måste börja med att ta Er ur den onda cirkeln med tjat.
Alla barn vill ha uppmärksamhet, hellre negativ än ingen alls. Dvs överrös barnen med beröm beröm och åter beröm för saker som är bra och kanske även sånt som borde vara självklart och försök ignorera det dåliga som går.

Hitta på saker som barnen själva gillar en och en är superbra. Använd belöningssystem (fungerar inte på alla barn, men de flesta) Använd en tavla/ ett häfte/ ett papper där Ni bestämmer saker för var och ett av barnen. DVS alla har egna uppgifter efter vad de klarar, egna häften och egna belöningar. Barn älskar att bli sedda, eller de gör vi ju allihop!
Tex första gången, sett Er ner med ett barn i taget, fråga vad den skulle vilja göra/få av er. Tex en utflykt ensam med picknick med en förälder. Sätt rimliga mål och krav. I början mindre saker, när de lärt sig systemet kan man ha längre mål. För att få gå på sin utflykt vill Ni att barnen låt oss säga får ihop 15 klistermärken i sitt häfte. Klistermärken får man när man klarar saker Ni bestämmer tillsammans. Kanske hänger upp sin jacka = ett klistermärke. Dukar bordet = 2, bädda sin säng 1, smakar maten 1 osv. Det finns inga gränser vad man vill sätta energin på. Men som sagt ha olika krav på olika barn efter ålder, och börja med mål de snabbt klarar så de kommer på att de är roligt att göra saker för då händer roliga saker tillbaka.
Hota inte ta tillbaka något de fått. försök se till depositiva.

Det är iaf det jag skulle börja med för att se. Varje positivt åt rätt håll kommer att leda till med ork hos Er föräldrar och det i slutändan mer harmoniska barn.

Hoppas de kan vara lite till hjälp
Lycka till

Kan du inte få lite mer avlastning genom att skicka barnen på fritids/dagis?

Soc kan ju hjälpa på fler sätt, tex genom stödfamilj som barnen kan besöka själva nån helg per månad kanske eller som avlastar er i ert eget hem?! Finns många lösningar som kan underlätta er i vardagen för att komma vidare, var inte rädd att be om hjälp, för jag tycker oxå ditt rop på hjälp låter allvarligt.

I övrigt låter Nannyakuten intressant, kan man inte som de gör på tv ta in en nanny som "reder upp" soppan? Fast göra det privat utan tvn? Måste ju finnas såna nanny-uppfostringsproffs som man kan anlita, testa googla! :)

oavsett, ge inte upp utan sök hjälp tills du finner den, den finns där ute. Jag lovar! Sitt ner med din familj o skriv ett kontrakt med handlingsplan på hur familjen ska skötas o vad som händer när den funkar/ inte funkar. Låt dem hjälpa till i planen men glöm inte att d e ni som bestämmer.

Jag o min äldre syster slogs vilt som små. Själv tror jag att hon hade svåra storasysterskomplex fär hon skulle vara duktig, bäst oförst. När hon inte vann utan lillasyster/jag vann så slog hon mig istället. O jag försvarade mig såklart o slogs tillbaka o tävlade ännu mer med henne. Så kanske hade våra slagsmål kunnat undvikas om vi inte konkurrerat så mycket. Kanske umgicks vi för tätt så att vi gick varann på nerverna. Kanske hade vi mått bättre o slagits mindre med mer enskilda aktiviteter o egna tävlingar att vinna. Bara några tankar från en som alltid undrat varför jag blev så spöad som barn av min ena syster men ej av mina andra… Hur tävlande är dina barn o varför? Kan ni få dem att sluta tävla/konkurrera?

Lycka till med allt o ta hand om dig! Kraaaam

Jag måste bara säga att Gud vad starkt av dig att skriva öppet om detta! Och jag önskar er verkligen all styrka och lycka! Jag hoppas ni hittar ett sätt som fungerar för er!

Jag tror att ni behöver hjälp utifrån för att bryta den onda cirkeln och ge dig och din man lite nya verktyg att använda.

Antingen kan du ta kontakt med Bup igen och se om de kan hjälpa på ngt mer sett.

Eller så tar du kontakt med socialtjänsten, gör du en egen ansökan om hjälp så blir det ingen massiv utredning utan de kommer att prata med er och höra vad ni vill ha för hjälp. Kanske kan ni få en familjepedagog som kan hjälpa er vuxna att hitta metoder som fungerar. De kan också hjälpa till hemma i att lära ut metoderna.

Även om det är jobbigt att söka hjälp så är det starten på att livet kommer bli lättare. Om du inte mår bra så påverkar det dina barn negativt och de stökar kanske ännu mer för att de är oroliga för dig. Det leder till att du mår ännu sämre.

Jag hoppas att du orkar ta hjälp för din och hela familjens skull.

Hej!

jag tror med ni behöver hjälp utifrån, familjerådgivningen är ett alternativ. barn är inte födda med dessa beteenden (nu säger jag inte att det är er det är fel på), men ett beteende kommer ifrån något.

Maria Montessori har en pedagogik som är sund och realistisk, barn gör inte som man säger och vill att de ska göra, utan de gör så som man själv gör.

Barn tänker och ser världen som barn gör inte som vuxna, se miljö, relationer osv ur dina barns perspektiv, lägg dig på deras nivå. Saker, äventyr och annat behöver inte vara så stort för barn. Att bygga upp tar tid men att rasera går fort, kämpa med tålamod, var konsekvent och ge de en chans ni båda. Var överrens och håll ihop ni 2 vuxna.

Läs på hur barn fungerar och tänker och ser på saker, jag lovar man får sig en tankeställare.

Jag har själv barn och det är ingen dans på rosor alltid, ibland är jag inte värd en penny, det tar otroligt på självkänslan att klara av och orka med. "va det så här det skulle bli?" kämpa på och var inte rädda för att ta hjälp, men gör det tillsammans!

//