Jag har fyra barn och visst är det en hel del pyssel med att ta hand om och hinna med alla fyra, men det funkar.

Har aldrig haft problem med att de har väckt varandra, trots att de har delat rum hela tiden. I övrigt får jag väl erkänna att jag inte minns hur skillnaden blev mellan 1-2 barn, har ju trillat in två till sen dess.

Det jag mest frågar mig i din sits är hur det kommer funka ihop med den diagnos du har, kanske behöver du komma ur depressionen först för att det ska vara idealiskt. För vissa dagar kan det givetvis bli tufft. (Antidepressiva - om du tar det - har väl dessutom ökad risk för fosterskador?)

Ja det är ju det här som blir lite knepigt då. Ang medicinen kan jag både trappa ner och byta. Så enligt läkaren skulle det fungera ändå. Men problemet är ju att jag mått dåligt sen förskolan och känner att det kan dröja 10år innan jag mår riktigt bra. Och så länge kommer jag inte vänta och då tänker jag… att jag lika gärna kan köra på nu så blir det inte så långt mellan dom och jag måste inte börja om från början igen. Ganska skönt att slippa blöjor osv någorlunda samtidigt. Känns motigt att börja om med blöjjor, inskolningar på dagis osv när man haft uppehåll på flera år.

Hm jag läser lite mellan raderna här och du använder ord som jobbigt motigt och så vidare på flera ställen…

Jag har fyra barn och jag ser det inte som jobbigt utan som en fantastisk förmån att få leva tillsammans med dessa små personer och dela vardagen med dem! klart det är pyssel att få allt att flyta smidigt, men det finns lösningar på allt!

Så fundera ett varv till eller två och känn efter om eller varför du vill ha fler barn eller om det kanske räcker som det är. För det är viktigt att tid och ork finns för alla…

Kram och lycka till!

Alla ser ju på saker och ting olika. Jag kanske använde lite fel ord. Jag ser det inte som jätte jobbigt att byta blöjor, men visst hade det varit skönt att slippa börja om med nummer två när man är helt klar med nummer ett. Perioden med blöjor (endast ett exempel) inskolningar osv blir ju så mycket längre om man har långt mellan barnen. Sen vill jag inte att det ska skilja för många år på barnen för deras egen skull.

Räcker som det är, visst skulle jag vara nöjd om det bara blev Ella. Men jag vill att hon ska ha syskon. Att inte behöva vara ensam om "allt". Tycker inte det är snält ärligt talat. Jag kan förklara mer om det är någon som undrar.

Jag har mina barn tätt fast i två omgångar så att säga, bara för att dra ut på det och ha småbarn så länge som bara möjligt! Som sagt, alla är olika…

Nu när jag läser ditt inlägg #3 så måste jag bara skriva att jag inte tycker att barn är jobbiga… Det är vissa stadier/situationer jag kan tycka är lite jobbiga men självklart värt det! Man kan ju inte tycka att allt är underbart hela tiden.

Fast det jobbigaste med att ha barn måste ändå vara den ständiga oro man känner att något ska hända dom… Det blir ju dubbel oro med två barn…

Vi har ganska precis två år mellan våra två barn - 2 år och 5 mån samt 4 mån. Den absolut största skillnaden från att ha ett barn är att det är mycket svårare att turas om att göra saker. Det blir snarare att man alltid har varsitt barn.

Innan så körde vi med att om den ena nattar så diskar den andra. En går ut och leker så kan den andra städa i lugn och ro. Turas om att få sova på nätter och mornar. Etc. Etc.

Nu har vi snarare varsitt barn. Disken är kvar när man är klar med nattning. En får ta amningsnätter och den andra gå upp tidigt med stora tjejen.

Det är plötsligt semester att bara ha hand om ett barn.

Men omställningen mellan ett till två barn är mycket mindre än att få första barnet. Vardagen är redan inställd på barn- och blöjliv, så att dubbla det är inte så stor omställning. Man har rutin på det mesta, man är inte lika nojig, nacke och armar går inte sönder varje gång man ska dra en tröja över huvudet, bäbisen överlever att ynka i babysittern mer än 2 sekunder, etc.

#7 Haha vad fint det låter :)