Det kanske är nån form av trots, det kommer och går i olika åldrar tycker jag.

Vi har liknande problem med vår numera 6åring. Och enligt vettiga personer  jag pratat med så verkar det någorlunda normalt..
Vår 6åring började med detta beteende i samband med att vi flyttade, så först så tolkade vi det som en reaktion på flytten. Att hon saknade sitt gammla rum, kompisar och dagis osv.

Men tiden gick och vi har börjat inse att det handlar om en sådan där härlig trotsålder. IGEN.

Höjdpunkten verkar vara när vi går i taket..
Man kan försöka kommunicera med henne men hon är inte helt kontaktbar utan vänder bort blicken och försöker korva sig ur våra armar.. Stoppar vi om henne och så är allt frid i 2 minuter innan hon är uppe igen.. Det beteendet har hon även börjat visa vid andra tillfällen, eller i princip jämt då hon inte får som hon vill..

Vi har testat det där med leksakerna också, men då hon vägrar att städa. Och det funkar inte alls. Hon säger bara "bra, då får jag mindre att städa" eller "Tack för att du hjälper mig att städa undan.."

Fungerar inte att hota med indraget lördagsgodis heller. För hon verkar inte bry sig alls..

Det har blivit många långa prommenader med hunden på senaste..

Det känns som om vi prövat allt med mer eller mindre ingen effekt, förutom att hålla fast henne tills hon blir ledsen. Och det känns hemskt..
Så om någon har något bra tips vore det underbart!

Det är det jag söker svar på, om det bara är en normal trots-period eller ngt annat.

Trotsperioder har han ju haft tidigare, det jag inte känner igen i denna, är att han helt stänger av. Låser in sig i sin lilla bubbla där han inte hör ngt utan bara hörs.

Normalt blir han ju ledsen när favoritleksaken går sönder/försvinner men i detta tillstånd så skrattar han bara åt det.

Det är just omvandlingen som är så skrämmande. Det är som att vända på en hand.

Jag känner inte igen mitt eget barn.

I morgon är en annan dag, säkert bättre, men dessa "förvandlingar" tycks komma allt tätare.

Det är svårt att förklara men han blir helt personlighetsförändrad, så till den grad att tom tankar om psykisk sjukdom flugit igenom mitt huvud, men slagits bort lika fort igen.

Vi förlorade ett barn när sonen var 2 år och sen ytterligare ett när han var 3½, det senare tog han mkt hårt. Varje kväll fick vi trösta och förklara att vi INTE skulle sluta älska honom och lämna "tillbaka" honom, för det var det han trodde vi gjort med lillebror. Nu är han större och har förstått att lillebrors död berodde på sjukdom, men ngt inom mig tror kanske att allt detta varit så traumatiskt för honom att han fått men för livet, att han känner osäkerhet, att han ngnstans måste få bekräftat hela tiden tt vi älskar och förlåter.

Jag talar om för honom dagligen att jag älskar honom och kramar och visar kärlek, så till den grad att han numer säger: Mamma, jag vet vad du tänker säga, Jag älskar dig mest av allt i hela världen

Så jag har svårt att tänka mig att han skulle behöva känna ngn osäkerhet, han vet ju uppenbarligen att han är väldigt älskad =)

kanske bäst att lossas som man inte bryr sig att man inte hör/ser honom/henne, svarar inte på frågor undertiden han/hon uppför sig så… låter dom vara helt enkelt, så kanske "utbrotten" eller vad man ska kalla det går över fortare och inte i nån timme.

#4 skulle jag göra så, skulle han vara uppe hela nätter. Eller åtminstonne tills både jag och pappan gått och lagt oss, då skulle han komma och sova.

Men ska det verkligen behöva vara så? Att vi, två vuxna människor ska behöva lägga oss och släcka lampan 19.00?

Mitt svar i #3 var för övrigt till #1 och inte till dig #2 =) Din dotter låter ungefär som min son. Jag tycker bara att denna trots hållt i sig så länge, men man kanske förtränger de tidigare trotsen?

Min son svarar också upp så där uppkäftigt om han inte totalt bara ignorerar allt jag säger.

Det klassiska är att försöka få mig att göra ngt för honom, för att han ska lyssna.

"Jag tänker inte lyssna, förrän du…" Osv

Nu får du ursäkta om detta låter hemskt, det är ju inte så att jag önskar andra samma sak, men gud vad glad jag blir att höra att andra har samma sorts problem, snarlika iaf =)

#5
Jag känner lika dant, att det är skönt att fler har samma problem, då är man inte ensam och man vet att det inte är något allvarligt fel på ungen ;)

Ja, hon försöker med samma knep. "Jag gör det här när du har gjort det här.." Eller som du skrev, "jag tänker inte …. förren du …"

Jag tror man förtränger det mesta negativa gällande barnen.
Vi har en yngre son också, som beteer sig ungefär lika dant som dottern gjort. Vi har flera gånger tänkt "var dottern verkligen så här?" Och efter lite tänkande så blir ju svaret att "ja, det var hon ju faktiskt".

Men någon lösning på nuvarande problem verkar vara svårt att hitta.

Flera tipsar om att "bara ignorera" men det hjälper ju inte för efter ett tags retande så sätter hon sig ju och leker eller hittar på hyss för att man ska bli tvungen att bry sig.

Jag känner igen problemet hos en bekants barn. De ignorerar pojken helt för att inte underblåsa hans trots. Det är trotsa han vill och när ingen bryr sig så tröttnar han. Det funkar ju naturligtvis inte alltid eftersom de MÅSTE ingripa när han gör något riktigt dumt, som att förstöra någonting eller hitta på något farligt.

När han trotsar "normalt" så har vi också ignorerat, vilket fungerar bra, han lessnar tillslut, det är därför jag inte känner igen detta beteende eftersom det inte liknar ngt annat.

Men det äär väl så att han vet att vi inte kan ignorera honom när det kommer till nattning.

Idag känns mitt utfall igår ganska onödigt, har ju haft ett dygn på mig att smälta detta. Men fakta kvarstår, detta är ett beteende jag inte alls känner igen.

#8 Det är säkert assvårt att hålla sig lugn i en sådan situation. Jag ska inte uttala mig om någonting eftersom jag själv inte har barn (mitt första är ju påväg). Jag kan dock tänka mig att det är otroligt viktigt att inte stressa upp sig. Svårt när det kokar över, det vet jag ju. Om man försöker hålla sig lugn, vänlig med bestämd och framför allt konsekvent i det så har ju barnet inget att bolla sin vrede mot på samma vis. Men…vad vet jag. Ingenting faktiskt :)

Jag får väl säkert uppleva den situationen någon gång, jag också. Då kanske jag har mer att tillföra.

5, aha okej… det var ju synd, med nån annan kaske de hade funkat på, alla är ju olika!

Har ni bra kontakt med BVC? Detta är en typisk grej som jag skulle prata med dem om. Om de har en psykolog på erat kanske ni kan be och få prata lite med henne/honom, annars har ju sköterskorna också mycket erfarenhet av barn :)

Jag tycker att det låter som en "vanlig" trotsperiod (jag har ju själv ingen 5-åring, men jag har varit en) men det kan ju vara skönt att få beskriva situationen för någon som är proffs. Jag tycker iaf att det funkar bättre när någon med mycket utbildning och erfarenhet säger att "det där är inget att oroa sig för, det går över" än när någon annan säger det :)

Kan ju vara skönt hur som helst att få diskutera saken med någon som har koll. Jag skulle tro att det inte rör sig om någon bokstavskombination eftersom han inte betett sig så innan. Antagligen är han väl inne i en period då han testar gränser och erat (mycket tålamodprövande) jobb är att visa var de går. Håll ut!

somturde så går ju allt sånt med ens barn över! ;)
det känns såklart jobbigt när det pågår, men sen när det väll tarslut och man tänker tillbacka till det tänker man "det var inte så farligt de varade ju bara i 6 månader, och nu när de gått 2 år sedan han slutade känns de som de aldrig hänt ens" men som sagt just när de händer den perioden är de ju jobbigt.

Har nu fått reda på att sonen tydligen haft det lite jobbigt på dagis, 2 av de andra pojkarna har tydligen varit hemskt elaka på honom. Tom slagit honom och förstört hans saker.

Dagispersonalen har nu haft samtal med både pojkarna och deras föräldrar så jag hoppas att det slutar.

Detta har nu fått in mig på ett annat spår, en ny sak att oroa sig för. Är han mobbad? Han har aldrig haft svårt att få kompisar det är bara dessa 2 pojkar som jag vet, är dum mot honom, men det gör ju så ont i mamma-hjärtat när ngn gör ens barn illa.

Men jag skulle tro att denna period av personlighetsförändring beror på just detta. Att han känner sig utanför och utsatt på dagis och väljer att ta ut det på oss istället.

aj då! :( synd de ska behöva va så, det är SÅ illa när till och ed så små barn gör andra barn illa!!!

förlåt, men man kan undra hur dm föreldrarna uppfostrar sina barn! :(

Samtidigt kan inte allt skyllas på föräldrars uppfostran, även barn är ju individer med en egen själ och är inte bara tomma kärl som det är upp till föräldrarna att fylla med sina egna värderingar och forma genom uppfostran. 

Det kan vara mycket som ligger bakom som utomstående inte har den blekaste aning om. Kanske ett älskat husdjur dött eller för den delen ett syskon eller en morfar, och barnet får en sorgereaktion som ser helt ologisk ut för en vuxen.

Kanske den som "mobbar" (vilket jag inte tycker man ska kalla det när det handlar om riktigt små barn) har en bokstavsdiagnos, Aspbergers eller andra problem.

När små barn gör varandra illa, så handlar det om att de inte har utvecklat empati och inlevelseförmåga ännu, vilket barn inte har inbyggt automatiskt utan det kommer genom ålder och mognad. Att de gör varandra illa kommer sig snarare av att de är tanklösa och impulsiva, och när sådant uppstår inom skola eller barnomsorg så är det ett pedagogiskt problem som kräver pedagogiska lösningar- självklart i samråd och samarbete med föräldrarna.

#15 jag håller helt med. Och jag skyller inte alls på varkän barn eller föräldrar, det kan jag ju inte, jag var ju inte där så egentligen vet jag inte vad som hände.

Men jag vet att det är första gången min son har blivit utanför ochhan håller antagligen på att ta in dessa känslor av utanförskap, vilket kanske resulterar i ett negativt beteende mot oss när han kommer hem.

Jag vet inte, kan bara spekulera, men det känns som att det kan vara orsaken till det problemet vi har just nu.

Han höll på på samma vis 2 kvällar, helt omöjlig och det slutar med att vi gråter både han och jag. Ikväll var en vändpunkt, liiite tjafs vid tandborstning men sen låg han snällt i sängen och somnade på ett ögonblick.

Kan tillägga att han kissade i sängen också, natten då vi haft vårt första krig, vilket jag också kan tro berodde på oroligheterna på dagis. Kan vara en ren oluckshändelse också naturligtvis.

Jag kanske var otydlig, mitt svar var i första hand till #14.

Har personalen på dagiset några ideér om hur de ska lösa situationen? Om INTE, så borde de (eller du själv) ta kontakt med specialpedagogen som är knuten till dagiset, för att få rådgivning och hjälp. Helst så fort som möjligt, innan det hinner bli "kroniskt"!

Och ni bör begära ett par möten med personalen, för att följa upp deras arbete med att lösa problemen, det hjälper kanske inte att bara komma med ideér om de inte följs upp och utvärderas, så att det är kristallklart hur effektiva de var, eller ineffektiva.

Ett annat förslag är om du eller pappan har möjlighet att vara med en dag på dagiset, bara för att vara en iakttagare. Kanske kan några bra ideér dyka upp då. Hoppas det löser sig snarast!!

#17 jag förstod att svaret inte var direkt riktat mot mig, jag ville bara delge att jag höll med i dina åsikter =)

Jag pratade med personalen i morse, tyckte det var konstigt att ingen därifrån har talat om ngt för mig. Allt jag hört har kommit från min son, samt en av föräldrrna till en av pojkarna. Jag har inte fått reda på någonting av personalen förrän idag när jag frågade hur det egentligen stod till.

Enligt dom så var det en dag som det uppstod problem, det hela började med att min son hade ritat en varsin teckning till de andra pojkarna, som dom tydligen hade haft sönder framför honom och sagt elaka saker som att dom var jättefula osv… Sen hade dom varit ute och av ngn anledning hade det blivit bråkigt mellan dom.

Som jag förstod det så ville min son vara med och leka, men den ena pojken hade sagt att han inte fick vara med och då hade den andra pojken (som tidigare lekt bra ihop med min son) hängt på och det hela hade eskalerat till knuffar och slag. Inget allvarligt, inga märken eller så.

Då hade fröknarna ryckt in och haft samtal med de båda pojkarna och sedan även med deras föräldrar.

Det är den ena pojken som tydligen har svårt att leka fler än 2 och den andra hänger liksom bara på.

Min son har ju andra kompisar men han blev klart överaskad av att den pojken han tidigare var vän med, helt plötsligt stod bakom ngn annan. Jag tror inte att han egentligen vill vara dum, mer osäker och hänger gärna med de tuffa grabbarna. Min kille är väl fortfarande ganska naiv (som väl barn ska vara) och tycker att man kan leka allihopa.

Skulle jag eller pappan vara med på dagis så skulle hn sitta fast i oss hela dagen.

så klart att det ka va så som ni säger.. att man inte ska skylla på föreldern, men jag tror att de finns en del barn/ungdumar som kan bli lite stökiga av sig pga föreldern inte tar sitt fulla ansvar elller, inte visar tillrekligt mycket kärlek ect ect, de finns spna fall med!

Jag tycker att när man får kläm på hur man ska hantera ett stadium/fas barnet är inne i, då börjar en annan.

Min son har alltid varit lite annorlunda, konstnärlig,intellegent, bra ordförråd, väluppfostrad dvs han kan uppföra sig bland folk. Han är på många områden " bättre " på vissa saker än "normala" barn……

vi har gått igenom sådana perioder som trådskaparen tar upp och mycket annat jobbigt med har ändå kärek mellan oss. Jag har inga fler barn så jag kan inte jämföra med dem, men jag har många vänner med barn som varit jämnåriga med honom så jag har ju även om föräldrarna tycker att det varit en jobbig tex trots period, så har våra varit "extra allt"

Har alltid fått höra det är normalt, det är en mognadssak, det går över, Alla barn är olika, en massa råd, från föräldrar lärare, kurator mm.

Kände igen så mycket i din historia, outröttlig, envis, i sin egen bubbla, mobbad. Det mesta blev något mer synligt när han var 5-6 år. Våra barn är som de är, boksäver eller inte. Att veta är ändå det sätt vi kan hjälpa barnen bäst. En del råd jag har använt mig av har tom varit förvärrande…

Nu är min son 17 år och vi har facit i hand, han har Add o Asberger, hade jag vetat det tidigare så hade jag gjort så mycket annorlunda. De flesta ryggar tillbaka för att deras barn skulle ha något nevrulogiskt handikapp. men man kan hjälpa sitt barn så mycket bättre om man har fakta. Det är så mycket som jag nu tänker aha det var därför han reagera si eller så.

Nu menar inte jag att ditt barn har samma som min son, men man kan vara öppen för att det finns olika sätt att se på "normalitet"

Lycka till!

#20 ja det är ju precis så jag tänker =) OM det skulle vara ngn bokstavs-grej så vill man ju veta det bara för att hjälpa.

Bokstäver eller inte, man älskar ju dom oavsett. Mig kvittar det om det är bokstäver eller trots som ligger till grund för hans beteende, men vet man vilket det är så kan man ju som förälder handla därefter.

Nu har lillkille varit sig själv i några dagar iaf, inga värstinggrejer.

Hur var din son när han var mindre? Beter sig bokstavsbarn som vilken annan unge som helst imellanåt? Eller är dom ständigt i en "period"?

Han har inga problem med koncentrationen, så länge han håller på med ngt han gillar. Kan sitta med en teckning i flera timmar osv.

Kan man kolla upp så små barn om dom har en bokstavskombination? Eller är det bara och vänta och se om det blir värre?

#21

För det mesta är han helt normal, i våra ögon. Koncentrationen är det inget fel på när motivation finns, min son kan också rita i timmar, har dålig tidsuppfattning. Han kan idag sitta vid datorn i timmar, som många andra tonårinar, men han har inte samma uppfattning som jag om tid.

Det är när skolan börjar,när man ska passa olika tider hela tiden, koncentera sig på något efter schema. Som det blir jobbigare för dem.

Ingen i min sons omgivning skulle någonsin tro att han var ett bokstavsbarn pga våra förutfattade meningar om vad det innebär.

Men nu när han kan förklara själv, känslor är svåra att förklara även för oss vuxna, så förstår jag hur jobbigt han har det. Hur mycket energi det tar för att göra det vi gör av ren reflex, ex spola på toaletten, olika för alla men ett ex för honom.

När jag läst böcker de senare åren så har jag många gånger tänkt hade jag läst denna bok för 10 år sen!!!jag kan se saker nu som han gjorde när han var 1-2 år, men svåra att sätta fingret på när man är mitt i det. Läste tex Är jag normal mamma av Malene Larssen. Killar har ju oftare ADHD och är utåtagerande. Så det är svårare att upptäcka ADD, där det är kaos innuti.

Gå på din känsla! jag har kämpat i år, allting tar sån tid. Möte i skolan om mobbning, vi snackar och situationen är exakt lika nästa dag för min son….år ut och år in…

Han fick sin diagnos ADD när han gick i 5:an. Sin Asberger förra året.

För min son öppnade sig mycket när han började på individuell undervisning och fick kontakt person. Då umgicks han med vuxna som hade speciell kunskap, som kunde se honom på ett nytt sätt(Han fick inte godkännt i grundämnena i högstadiet).

De sa att det är helt otroligt hur bra han fungerar med de handikapp han har……Då känner man att det är värt att kämpa. Han medecinerar nu och en ny värld har öppnats för honom. Tonåren är jobbigaste tiden för bokstavsbarn.

På BUP sa överläkaren att Han är för intelligent för sin känslomässiga mognad vilket ger en stor krock.

Fråga gärna mer. Läs gärna min tråd på Bokstavsfolk i fokus, Rasande 17 åring….Ibland går det upp och ibland ner, men vi ger aldrig upp våra barns bästa!!

Att barn går igenom olika perioder med vissa sorters uppvisande betteende, har jag hört om (och har ingen större aktuell erfarenhet av) att barn går igenom.

 Och det hela hanldar om att finna rätt sorts bemötande som bidrar till att få balans på den aktuella situationen, tex han kan behöva ett mera motsatt, men fortfarande ändå ett riktigt konsekvent, bemötande där eran vilja som föräldrar kommer fram på ett mindre "spektakulärt extrovert agerande", vilket annars triggar barnet till att komma "ur spåret" och inte se vad ni menar med det, hon/han vill ju ha action och stoj! Som dock urartar ju till att hon/han blir okontaktbar, pga han får leva ut sig överdrivet mycket och och får ett lätt "hysterisk" verklighets frånvarnade sätt till beteende.

 Barn är mer såna att de lever i nuet, och lär sig "rätt saker" om de får konkreta konsekvenser direkt, i form av avstämmt rätt bemötande. Vilket som kan nog ibland behöva förberedas mer eller mindre.

Mvh

Tips av en icke expert.

jag vet inte mycket om det som du skrev"bokstavsbarn"

men om det är tex adhd o sånt så dyker det inte bara upp.

då har man det mer eller mindre jämt o då lär ni ha anat något annat innan..

o man ska vara noga med att inte blanda ihop någon slags bokstavs diagnos med normal trots ålder..

6års åldern brukar kallas för tidiga tonåren o den är hemsk,

nu var väl ditt barn 5år men det kan ju vara någon trots vid 5års åldern..

jag brukar låta mitt barn vara när de blir så där arga o håller på..

o inte tjata på dem,utan de får komam när de har lugnat ner sig alternativt att jag känner av när jag kan komma o krama dem/prata..

tex när ilskan övergår till gråt..

/3barnsmor

#24 självklart ska man vara noga att inte blanda ihop det ena med det andra. Det var därför jag tog upp frågan =)

Min son blir inte arg, han blir okontaktbar… Retar gallfeber på oss, skrattar åt oss för att vi blir arga osv (läs mina tidigare inlägg i tråden)

När han blir sådan så går det inte att bara låta honom vara. Eftersom dessa incidenter sker vid nattning, så kan jag inte bara låta honom vara och göra vad han vill. Då kan han vara uppe hela natten, eller åtminstonne till vi går och lägger oss och släcker alla lampor.

Och att vara uppe till sent på kvällen för att nästa dag kliva upp och åka till dagis, fungerar ju inte riktigt i praktiken.

Hursomhelst, så verkar denna period vara över. Nattningen går bra igen och inget onormalt tjafs.

På dagis fungerar allt bättre också. Pojkarna är vänner och leker alla 3 numer. Lite tjafs blir det ju ibland, naturligtvis, men ingen som blir utstött och ingen som mobbar.

Jag har märkt att min pojke har vuxit en del efter denna hemska trotsperiod. Han är mer mogen i allt han gör och bättre självförtroende. Blir det bråk med ngn på dagis, så säger han ifrån, vilket han inte gjorde förut.

Så ngn bokstavskombination tror jag inte det är frågan om, utan bara vanlig trots.

Nu får vi samla kraft och invänta nästa period av trots

Jag är precis lika förvirrad som du TS och går igenom exakt samma sak som du med min son.

Att tillägga är också att han har svårt att hålla koncentration på det som ska göras, hör inte när man pratar med honom, går från en sak till en annan efter en kort stund, hyperaktiv. Kommer snart själv få antingen ADD eller ADHD-diagnos och troligtvis bipolär typ 2.

Mitt största problem i att utreda en sån här sak är att han bor varannan vecka hos sin pappa som aldrig skulle erkänna att sonen gör likadant hos honom som han gör hos mig.

Jag har gått in i väggen faktiskt pga det här. Min son har alltid gjort såhär mer eller mindre i perioder men det har alltid varit mot mig främst. jag har fått ta alla smällar eftersom pappa är en skrämmande typ och jag alltid varit så svag i psyket.

Var vänder man sig för att utreda om ett barn på snart 4 år har något neuropsykiatriskt fel?

Jag skulle tro att du iförsta hand vänder dig till BVC, de borde kunna hjälpa dig med vart du ska vända dig, med läkarkontakt osv.

Minns min dotter i 4 års åldern alltså -91 huu hon var hemsk skratta åt mig vid tillsägelser så man fick gå in i nästa rum o räkna till 10 o sen in igen o ta tag i problemet,lyssna inte på tilltal,men råka en säga godis på 50 m avstånd då fladdra öronen Min dotter har varit trotsig hela tiden,som ensamstånde mamma och själv dåligt mående så var det extremt tufft emellanåt,då fick jag be min mor om hjälp för en natts avlastning.I affärerna fick hon utbrott skrek och hade sig stod o hoppa framför kundvagnen slängde i saker hon skulle ha,jag plocka bort lika vänligt men bestämt och så fortsatte det,ibland fick jag bara lämna kundvagnen ta med dottern o gå ut ur affären.Hon är även varit väldigt orolig som barn kankse pga av att hon växt upp med mig som fick panikångest i unga år och jag var dock bara 16 år när jag fick henne.Förr fanns inte dessa bokstavs diagnoser,jag vet att fröken redan i 2:a klass prata på att hon hade ett sånt ovänligt bemötande i tonen,men det var ju och är sådan hon är,gick alltid in i andra människor,tålde inte vissa trosor som skavde eller strumpor som knöla sig nere vid tårna,allt sånt kunde göra henne arg,ursinnig för att i nästa sek slänga sig ner på marken.Kläderna klia och skavde tyckte hon.Ja listan är lång,jag vet att jag vände mig till bvc men ingen tog min oro på allvar.Idag tror jag at vi båda har något bokstavs handikapp,då jag själv har problem med fin motoriken och den visuella perceptionen.