Så fort som jag känner att ett barn kan fara illa så lägger jag mig i!!! Hade önskat att fler bryr sig om barnen och törs säja ifrån!!!

Tala om för din dotters man att man skriker inte och kastar saker framför barnen!

Mina föräldrar bråkade framför mig och jag har än idag svårt med konflikter tack vare det…

Tragiskt när barnen kommer i kläm. Jag håller med #1 om man ser barn fara illa så lägger man sig i! Det har man nästan skylldighet till tycker jag! Sen hur man ska göra det kan jag tyvärr inte råda om. Jag hade nog satt mig ner för att prata med honom enskillt, på allvar men utan att anklaga. Försökt på den snälla vägen först…"jag blir orolig när du skriker framför barnet" osv. I stället för att vara arg och säga "jag blir så förbannad när du håller på som du gör" osv.

Ang det här med konflikter. Mina föräldrar bråkade ALDRIG framför mig vilket jag tyckte var skönt när jag var liten. MEN detta har gjort att jag har svårt med konflikter, framför allt med icke anhöriga av någon anledning! Att vara osams hör till livet och är helt naturligt! Men i vår familj har det blivit "tabu" att bråka så när jag ryker ihop med min man känner jag mig misslyckad fast det rensar luften och sen är allt bra. Man får givetvis inte skrika/gapa/slåss eller kasta saker när barnen är med. Men att vara osams och diskutera "vilt" ser jag INTE som negativt. Jag tror barn behöver lära sig att man inte alltid kan tycka likadant och hur man framförallt LÖSER konflikter på rätt sätt.

Jag har lagt mig i o jag har tagit honom vid sidan om och talat om att han skadar sin son genom att bete sig på det sättet han gör,jag är också uppvuxen med bråk och klarar inte konflikter med bråk jag går undan när det gäller mig själv,men jag blir arg när jag ser att det drabbar mitt barnbarn,jag har t.o.m sagt åt dom att bo isär pga av pojken för pappan tycks inte förstå,Vad jag ockå mena med att hur mycket man ska lägga sig i sina barns liv är hur jag ser hur mycket plågad min dotter är över sin mans heta temperament,städningen är inte nog bra enligt honom,jag har sagt till honom att ta vid där han inte tycker att det duger.Men det passar inte herrn,när inte jag är där o hjälper till med pojken så har hon 90% ansvar för honom.Senast i fredags fick han ett utbrott igen vi hade en filmkväll med kompisar o barn,han reser sig o slår ut ett glas dom små börjar o gråta,jag reser på o det koka verkligen verkligen i mig,han flyr till sovrummet o jag efter o ber honom att lägga av med sitt barnsliga beteende,och säger återigen du skrämmer barnen,jag går ut tillbaka till filmen ,dom andra ser spaka ut o undra nog vad som hände.Då komemr han ut ur sovrummet skriker åt mig och säger att jag ska inte lägga mig och att jag ska respektera honom + att jag kan ta med mig min dotter hem.Det är så mycket annat som ligger bakom dessa konflikter och bråk o min dotter men det är petitesser dom bråkar om som blir till jätte stora gräl.Jag själv mår inte så bra o det gnager mig,jag har sagt åt dom att uppsöka familjerådgivning,men det kostar säger han,han vill inte betala för min dotters välbefinnande då hon i dagsläget behöver en psykolog,säger att då ska det skrivas ett pappaer på att han inte ka betala hennes psykolog kostnader osv.Inget får kosta..Jag är uppväxt med att man inte lägger sig i,men jag kan inte stå o se på,jag får ta skiten sen om jag har lagt mig i för mycket hellre än att inte ha reagerat alls..

Det är så svårt sånt där. Du har ju uppenbarligen redan försökt att prata med honom utan resultat. Kan man inte kontakta socialen? Det är ju oftast så att man kan inte ändra på andra. Och det är nog så med både din dotter och hennes man. Han måste själv upptäcka hur illa han beter sig och hon måste upptäcka att hon har det bättre utan honom. Jag har själv varit i ett sånt förhållande och det spelar ingen roll vad andra säger. Man måste komma till insikt själv.

Jag hoppas verkligen att det här löser sig på ett eller annat sätt för både dig och dottern och barnbarnet!

Vad säger din dotter om det här då? Vill hon verkligen bo med en man som beter sig så och skrämmer barnen? Det går ju tydligen inta att prata men honom men prata med din dotter istället. Något MÅSTE göras.

Jag säger som #5, försök att ta upp det med din dotter istället, du verkar ändå inte nå fram till hennes man. Få henne att inse att det inte är någon hållbar situation, varken för henne eller pojken! Fungerar inte det heller hade jag tagit kontakt med socialen för att få dom att inse allvaret. Jag tycker att det ligger på alla vuxnas ansvar att se till att barn inte far illa och vidta alla åtgärder som krävs för att det inte ska hända även om det kan kännas väldigt jobbigt. Det blir såklart en svårare situation när det gäller nära anhöriga men det måste ändå göras för pojkens skull.