Jag har funderat över samma sak, men jag tror inte att alla kan tycka att ens eget barn alltid är "sötast". Jag har sett sötar eungar än min egen. Fast nu så får jag höra att jag tydligen har väldigt söt unge.

Fast att det finns sötare barn är väl en sak, vissa är ju som små dockor…  Men tycker du att ditt barn är fult eller alldagligt?

Jag tror att det är svårt att vara 100% objektiv i fråga om sina egna barn, kärleken gör en nog lite blind. Dock tror jag att dom flesta ändå har ett litet hum om hur ens barn ser ut.

Jag tycker att min dotter är jättesöt och vacker men har sett en del andra barn som ändå är sötare.

Blevinte inte så lite stolt när jag efter förlossningen fick kommentaren av en bm att dottern "faktiskt är en jättesöt bebis". Sen la hon till att "det är ju inte alla som är det" och jag kan ju inget annat än att hålla med. Vissa bebisar är rent av fula, speciellt när dom precis kommit ut.

#2 jag tycker att min dotter är lite sötare än de flesta andra. men inte sötast i världen.

Vad är vackert egentligen? Ett barn med speciellt utseende kan ha nåt drag som är vackert på sitt vis. Jag tycker att alla människor är vackra men på olika vis. Ordet fult borde inte finnas tycker jag och hur vore det om alla såg likadana ut?

Jag blev till exempel kär i min blivande make pga att han har nåt jag dras till och är i mina ögon vacker men vem vet…någon annan kanske tycker han är ful. Men det var tur för mig, någons nitlott var min vinstlott. 

Jag lär mina barn att olikheter inte behöver vara något negativt. Och att alla människor är unika.

Lite av mina tankar.

#5 det är mycket sant :)

#5 Det är givetvis subjektivt, vad som är vackert och vad som är fult.

Men oavsett vilket så finns det barn som är mer eller mindra vackra till utseendet. Och det jag undrar är om man som förälder ser om ens barn inte är särskilt vackert eller om man blir blind för det för att det är ens eget barn som man älskar för att det blev som det blev.

Att de flesta har något att älska även om de inte är fotomodellvackra är liksom en helt annan historia. Detta handlade bara om förmågan att se ett mindre vackert utseende hos sitt eget barn.

Jag håller helt med om att det finns söta barn och fula barn, även om det tar emot att diskutera det .

Vår son har alltid sett ut som en "blöj-reklam-unge". Jag tror inte att det bara är vi som har sett honom som en otroligt vacker liten kille.

Nu som 5 åring, är han fortfarande väldigt söt, men lite mer alldagligt söt, än han var när han var riktigt liten =)

Jag känner barn som jag för allt i världen inte kan se något gulligt hos (hemska jag) jag och sambon pratade om just detta en kväll, vissa barn är faktiskt inte vackra, rent utseendemässigt.

Men jag tror att föräldrar blir ganska blinda när det kommer till egna barn.

Min son har gått i samma dagisgrupp som en flicka, från första stunden jag såg henne har jag tyckt att hon varit helt underbart vacker. Hon har kanske ett ganska alldagligt utseende, men hela hon har en sådan utstrålning så man blir aldeles varm i kroppen när man ser henne.

Hon ser ut som ett litet helgon =)

När jag fick min första, pojke, tyckte jag att han var jättefin. Visst det fanns ju ett par barn som var sötare, men inte mycket. Kommer däremot ihåg hur många andra barn jag tyckte var ganska fula, ansiktsdrag, för stort huvud osv.

När jag fick mitt andra barn blev jag jätte lycklig när barnmorskan sa att det var en tjej. En av varje var ju det jag ville ha, och jag nästan såg i mitt huvud hur söt hon skulle vara.
När jag fick se henne var hon det fulaste, gräsligaste jag sett!
Hon hade en ordentlig läppspalt (även käk-och gom spalt) vilket också gjorde att hon blev väldigt bred i ansiket.
Men efter någon månad hade jag blivit "blind" eller hur man nu ska uttrycka sig, för hon var det vackraste som fanns, trots sin spalt.
När den opererades ihop kände man lite sorg över att hon nu såg ut som alla andra, bara en i mängden,
Men det ändrade ju sig det också, och återigen
är hon vackrast i landet.

Jag tror att individen i sig gör att man som förälder bara ser det fina, medan man med andra barn bara ser och jämför utseendet.
Om jag bara går till mig själv så finns det ett fåtal barn som ligger i klass med mina, eller lite sötare, medan det är betydligt många fler jag tycker är lite åt det fula hållet.

#9 - tack för ett ärligt svar!

Jag förstår absolut och definitivt vad du menar!

Jag tycker helt ärligt att min lillebror inte såg klok ut när han var pytteliten och på sett och vis inte nu som 4-åring heller. Jag själv så riktigt weird ut som nyfödd, men det kanske beror på att jag är tvilling. Min storasyster tex. är och har varit det sötaste man kan tänka sig!

När jag tittar på klassfoton från när vi var små så ser jag och min tvillingsyster ut som två små blonda dockor. Assöta, men bredvid oss stog några barn som absolut inte var söta. Någon såg ut som en gris, men det är väl som med vuxna människor att alla inte är vackra på utsidan. Undrar just hur deras föräldrar tänker.

Jag älskar ju min lillebror och han är en gullunge på nästan alla vis, men jag kan inte förneka att han fått lite tokiga drag någonstans ifrån.

Ju mer man lär känna fula barn desto vackrare brukar de bli.

Alla andra människor också för den delen.

Det finns också tvärtom, att vackra människor blir fula, och det är nog inte bara det yttre skalet som gör det.

#12 Sant!

#13 Ja jag tycker det. Jag känner ett ganska "fult" barn. Vingligt och dant, det svarta spretiga håret på ända, underbett och kisande ögon, vispande rörelser, en riktig liten bortbyting, knappt proportionerlig, men hon är ett av de vackraste barn som jag har sett, för man faller totalt för hennes charm.

Sen såklart så är ju mina 3 tjejer vackraste i världen.

Jag kan säga - JA, föräldrar kan se sånt, vissa föräldrar.

Själv säger min mamma alltid skrattande att min bror var någon av de fulaste bebisar hon träffat haha! (Han blev vääääldigt väldigt väldigt söt när han blev runt 1 ungefär, vi är väääldigt noga med att poängtera det till honom xD)

Och ja asså… Jag var väldigt liten, mycket hår, söta små ögon, min syrra lika liten, mycket hår, söta stora ögon. Båda hade fin hud ända sen dag 1.

Sen kom min bror. Dubbelt så stor, var röd/lila hur länge som helst, flintis haha.

Men ja, min mamma är lite speciell;)

Jag kom till världen alldeles för tidigt, knallorange som en morot i huden och späd som en undernärd sparv. Inte såg jag ut som en söt bebis inte

Sen har jag allmänt svårt för det här klotformade som bebisar ofta har Sen finns det givetvis ursöta små gullungar också.

Men, spelar roll hur ens barn ser ut? Huvudsaken är väl att de mår bra? Ska man börja utseendehetsa redan när de är nyfödda? Inte så sunt, tycker jag.

#17 Naturligtvis ska man inte lägga något värde i om ens lilla barn har ett fördelaktigt utseénde eller inte. Det spelar ingen roll alls för hur älskvärt barnet är och det tro jag att alla som skrivit i denhär tråden håller md om. Däremot så är det ju ett faktum att barn kan vara både vackra, gulliga och lite mindre gulliga.

Jag tror att det också kan funka såhär. Vi är "programerade" att uppskatta drag och lyten vi känner igen och förknippar med något positivt. Våra barn ärver ansiktsdrag av oss, både mamma och pappa. Vi känner redan från början igen de dragen barnen fått och uppskattar dem, oavsett om det är drag som passar ett litet barn eller inte. Vackra eller mindre vackra, det kvittar. Vi känner igen dem och kanske utan att tänka på det så förknippar vi dem med något positivt. Kärleken är blind.

#17 - jag är övertygad om att alla föräldrar älskar sina barn oavsett hur de ser ut.

Men det går inte komma ifrån faktum att det finns barn som är rent ut sagt fula, eller kalla dem "mindre vackra" om du vill det. Och det jag undrar i min ursprungsfråga är om föräldrar som får mindre vackra barn har förmågan att "se" att de inte har så fördelaktigt utseende, eller om man är så förblindad av kärlek till sitt barn att man inte ser det.

Och ja, det ÄR ett känsligt ämne, men även såna måste kunna diskuteras.

Och vad gäller detta med vacker resp ful så är det ju givetvis också en bedömningsfråga, men inte enbart. Jag såg ett tvprogram för några år sedan - med John Cleese som programledare - där man pratade om bland annat gyllene snittet och hur vi påverkas av det. Där visade de till och med en mall på ett ansikte som var framtaget med gyllene snittets hjälp. Och det visade sig att de vi spontant tycker har vackra ansikten stämde bra överens med denna mall, medan den inte alls stämde överens med John Cleeses ansikte…

Alla är inte vackra, alla kan inte vara vackra. Men det finns ju grader åt alla håll…

Och, som sagt, är man som förälder kapabel att se att det egna barnet har ett avvikande utseende?

Absolut kan man tycka att detta är intressant att diskutera. Det som stör mig är inte din frågeställning utan de underliggande värderingar som genomsyrar diskussionen. Visst det är ett faktum att vissa är vackra andra är fula, men är det något som det är relevant att fästa sin uppmärksamhet vid och diskutera? Får man inte nog av utseendefixering ändå?

Jag har nyligen fått barn och han är sjukt söt, även enligt "objektiva bedömare" och folk påpekar detta ständigt. De lägger även gärna till att "det finns ju barn som verkligen inte är söta…" Då känner jag att "vad fan, skulle ni inte tycka om honom lika mycket då eller? Om han var ful istället?" eller är det menat som en komplimang till mig och min sambo: "Det gjorde ni bra, vilken ställning använde ni?"

Det är klart att jag fattar att de inte menar vare sig det ena eller andra. Det känns bara totalt irrelevant att säga så.

Men ni som tycker det är kul att diskutera detta ska ni förstås göra det. Antagligen är det jag som är avvikande. Jag var bara tvungen att svara när jag fick mothugg.

Sen kan jag tycka att man ska passa sig för att använda uttryck som: "man måste även kunna diskutera känsliga ämnen" i den här kontexten. Enda gången man "måste" kunna diskutera känsliga ämnen är när man genom diskussionen kan synliggöra ett problem och lindra lidande. Incest är ett sådant exempel. I det här sammanhanget blir uttrycket bara en tom kliché.

#20 Jag tror nog du känner så då du nyss har fått din lilla bebis.

Var det någon som sa att min dotter var ful när jag nyss fått henne, skulle jag blivit ledsen men hålla med. Var det någon som sa att hon var söt tänkte jag alltid (till en början) " Gud va du ljuger dåligt!"

Men då jag själv van mig vid hennes utseende, så sket jag fullständigt i vad andra tyckte och tänkte om henne! För mig var hon jättefin!
Nu är ju hon ett speciellt "fall" men känslorna är ju desamma.
Lägger in en bild på min dotter Robin som jag till en början tyckte var jätte ful, men som jag sedan kom att tycka var världens finaste med sitt x-tra breda leende.

Glömde lägga in det i tidigare inlägg, men jag tror detta ämne är lättare att diskutera när barnen vuxit upp lite….

En nytagen bild på Robin med brorsan Kim.

#22 Guudars vilket charmtroll!! Hon är ju jättesöt ju!!

#23 Tackar. Men så har det har blivit en viss förändring.

#22 En liten fråga bara för att jag är nyfiken, har du valt namnen på något särskilt sätt? Tänkte bara eftersom att båda namnen ''kan'' både en flicka och pojke heta, är det bara ett sammanträffande? Väldigt fina namn förresten =)

#25 när jag var gravid med första tyckte inte min man om de tjej/pojknamn som jag kom på och vise värsa. Så då tyckte jag att Kim var bra då det passade på bägge könen.
Och då blev det att vi valde Robin när jag hade henne i magen.
Så båda blev "döpta" i magen innan vi visste könen.

Min dotter är väldigt söt, men de finns perioder där jag tycker hon är mer söt än en annan ålder hon varigt i tex, sen finns de perioder där hon är lite mindre söt än en annan ålder osv osv, men hon är aldrig ful, inte i mina ögon, sen säger alla att hon är söt… men klart man säger ju iofs inte "oh så ful hon är" till npgons barn.

jag trude att jag skulle få ett fult barn, men så blev inte fallet, jag har sätt vissa som jag tycker är lika sött som mitt, och vissa som är liiite sötare, men vill ändå ha min lilla gumma precis som hon är! jag tänker ju inte "åhh varför kan inte min dotter se ut som de barnet där"

sen kan jag me tycka att vissa barn är fula, men de kanske blir söta sen när de är äldre det vet man ju aldrig, plus så kan nog ett barns personlighet göra så man tillsist tycker den är söt, hur ful den än är.

Jag tycker att de känns hårt att säga att någon är ful, spec.. ett barn, men tyvärr så inträffar ju det med..

Fult är inte ett ord att beskriva utseende med.

När jag och min fd man fick vårt första barn tyckte vi synd om de andra föräldrarna på BB eftersom vår bebis var så mycket finare än alla de andras… Det var så stor skillnad att även de måste se hur mycket finare hon var!

Nu när jag är mamma till fyra barn, som alla är de finaste i världen, fast de inte varit jättelika som bebisar så förstår jag att det nog är som så att de flesta tänker så om sina barn.

Det finns väl en poäng med det också att de ska vara söta och väcka alla föräldrainstinker på så sätt… :)

Själv är jag begåvad nog att göra vackra barn, knepet är att behålla sminket på när…;)

-Nejdå..men jag vet, det är ett svårt ämne..Har en vän som har en dotter som var riktigt "osöt" som bebis det var riktigt läskigt men som tur finns det fina bebis kläder att klä dem i;)

Skönhet kommer inifrån. Så är det bara…

Jag såg en tjej som jag tyckte såg ut att ha downs syndrom, jag tyckte inte att hon var fin på nåt sätt.. de enda som var fint på henne var hennes rosa hår, annars var hon .. ful :S sen blev vi bästa vänner, och jag började tycka att hon var fin, t.om. finare än mig själv.

nyfödda bebisar, men allt slem och allt, dom är inte söta, men sen finns det vissa som är så sjukt söta så man nästan får tårar i ögonen.. xD

jag tycker själv att jag var söt när jag var liten, i alla fall upp till tre års åldern. sen blev jag ful. när jag var sju var jag väl "som alla andra", inte ful men inte snygg heller, om man ska säga så..

nu skäms jag bara över att jag hade sån otroligt ful dialekt när jag var liten, det låter inte ens som jag på filmerna sen "förr i tiden."

när jag var 13-14 var jag rödhårig, och att se mig och min syster, som är typ tusen gånger snyggare än jag, på bilder fick mig att få typ komplex över mitt utseende. nu har jag typ kommit över det för, för mig var det länge sen, jag har förändrats så mycket sen dess ..

Vissa dagar kan jag kolla mig själv i spegeln och tycka att allt är sämst med mig, jag är ful, jag är tjock, jag är kort, jag har inte långt hår, allt med mig är bara fel.

Andra dagar kan jag tycka att jag är snyggare än andra. Jag kan färga håret 10 gånger per månad utan att tappa det, jag har mörka ögonfransar vilket gör att jag sällan behöver maskara, jag blir lätt omtyckt av vuxna, vilket blir ett plus när jag blir äldre ..

ibland kan jag till och med tycka att jag är snyggare än lady gaga. jag behöver åtminstone inte visa tuttarna för att bli omtyckt. :D

lite out of topic kanske .. menmen.

Jag är rädd för att få fula barn. Tänk om dom blir missbildade eller får downs syndrom eller nåt! kanske har bara 4 tår eller 3 armar eller någon missbildning någonstans.

DOCK så finns det en missbildning som är världens sötaste.. och det är någon sorts dvärgsymptom. Den skulle jag inte ha nånting emot om mitt barn fick, för det är fortfarande gulligt.

Här är världens sötaste lilla tjej som har "missbildningen" primordial dwarfism.. dock så tycker jag inte att hon ser missbildad ut, hon är ju faktiskt SÖT!

http://www.youtube.com/watch?v=_QBy8DFaLR4