Hur blir man av med gnället?
Hej,
Jag och min fru har två söner på 3,5 och knappt 2 år. Den äldsta har varit gnällig ända från födseln, och den yngsta har varit mera godmodig (men han kan istället bli arg/sur när han inte får som han vill - vilket jag tycker är mycket enklare att hantera).
3,5-åringen är väldigt intellektuell och kan tex redan skriva sitt namn (2-åringen är mera "normal"), men han flummar ofta runt i sin egen lilla värld, och han kan som sagt väldigt lätt att fastna i "gnäll-orgier". Han kan gnälla om allt möjligt.
Tex vill han upp ur sängen direkt när han väcks på morgonen, men gillar inte när det är ljust nere i vardagsrummet. Trots att det bara kommer ljus från angränsande rum kan han sitta och gnälla och skrika i soffan om att vi ska släcka (vilket vi inte brukar göra eftersom man måste ha lite ljus för att klara av morgonbestyren).
Min fru är mera tillåtande till hans gnäll, medan jag å andra sidan ofta tröttnar och bli arg på honom. Tex kan jag ta honom till badrummet när han gnäller om att det ljust. Men då börjar han givetvis gnälla om att han inte vill vara där (men ändå ligger han kvar på badrumsmattan istället för att gå ut därifrån).
En annan sak som han har kört mycket tidigare är "det blev fel/jag ångrar mig - ta om från början", när han först tvingas göra ett val och sedan efter ett tag kommer på att han vill göra det andra valet också.
Ibland på sommaren kan jag ställa ut honom utanför ytterdörren i en halv minut. Då brukar han faktiskt oftast lugna ned sig.
Har ni några tips på hur man minskar på gnället? Eller är det bara att härda ut tills han blir större?
Det är nog bara att dels inse att ban är olika och dels härda ut, för det går över. (och går in i andra faser i stället… 
)
Grattis, det kallas 3-års trots
.
Det är bara att stå ut, det går över, även om det känns som att man kan bli knäpp på alla påhitt de gör.
#2 Han har nog varit "trotsig" (dvs att han bestämt vill göra på sitt eget sätt) sedan han var 1,5 och även om det går lite upp och ned så känns det som just det har minskat på sistone. Han börjar förstå resonemang bättre.
Skillnaden mellan våra barn märktes tydligt redan på BB. När 3,5-åringen skulle amma så var han ofta ivrig - för ivrig - och när han inte lyckades direkt började han skrika istället. Man var tvungen att lugna ned honom (min uppgift) mellan varje försök, tills han lyckades. 2-åringen tog det istället lugnt och det blev aldrig något skrik eller andra problem när han skulle amma.
Det låter ju som min kille!
Han var likadan vad gällde amningen. Han kunde skrika ocu varva upp så han inte kunde amma!
När han blev större blev han en "huvud-dunkare". Så fort han inte fick som han ville eller det var något som inte gick som han ville, dunkade han alltid huvudet i väggen eller golvet, FLERA FLERA gånger.
Kändes som han alltid hade en bula i pannan ett tag.
Redan vid 2½ kom han in i 3-årstrotsen och lyssnade inget på vad jag sa, han gjorde bara sattyg för att få uppmärksamhet i alla dess former, bara för att jag råkade ägna lite tid åt lillasystern.
Och många gånger fick han stå utanför dörren till huset pga att annars hade jag gjort något man inte får göra ( kändes det som).
Men efter ett helt år nästan gick det över.
Nu är han 5 år om två veckor, och har nu börjat tappa öronen igen
, så det är nog bara inse att de små "monsterna" kommer och går.
Starta ny diskussion