Du kan kanske prata med din väninna när han inte är med och föreslå Kvinnojouren? Det låter ju hemskt för både henne och barnen. Hur kommer det inte att gå sen när bebisen skriker? Han kommer ju att bli arg då med.

#1 Jag ska föreslå det. Måste bara träffa henne utan honom och inte per telefon, för han kollar hennes sms och mail helatiden. Han är obehaglig. Åh, jag är så ledsen för deras skull. Alla mammor som väntar barn borde ha män som ställer upp. Man borde kastrera de män som slåss och hotar sina kvinnor och barn. *arg*

Ring socialkontoret och gör en anmälan. Även om de inget gör eller inget kan göra NU så finns där en anmälan om det skulle behövas i framtiden. Det är av yttersta vikt att det så snart som möjligt talas om för soc. att det finns problem som går ut över barnet. Alltför ofta vågar vi inte säga till och endera dagen kan det vara för sent, låt det inte bli för din väninna och hennes barn.
Usch, sådant här får mig verkligen att må riktigt illa (hans beteende).

Susanne

#3 Jag är bara så orolig att de flyttar barnet till hans stödfamilj. (Han är där ibland för att mamman mått dåligt, och det kan man ju förstå) Mamman älskar sin son över allt annat och vill ha honom hos sig. Jag vill inte att de ska ta honom ifrån henne för att mannen är dum i huvet. Kan de göra det?

#4 - Det är ju inte direkt så att de stormar in i bostaden och rycker åt sig barnet och springer, utan de försöker alltid lösa problemen inom familjen först. Men barnens bästa går före allt annat.

Jag vet inte vad mannen är kapabel till att göra. Han kanske skulle ge sig på både barnet och mamman om socialen la sig i.

#6 - det är väl så att mamman behöver hjälp att ta sig ifrån mannen en gång för alla, då får ju sonen ett tryggare hem igen. (kanske kan ett hot om tvångsflyttning av sonen få henne att våga vilja ta det steget?)

Du som är insatt i deras fruktansvärda situation MÅSTE göra det du kan,en anmälan till soc,och det omgående! Jag förstår till fullo hennes rädsla och att barnen är hennes allt,men just därför måste hon göra nått. Inga barn ska behöva leva under sådana omständigheter! Tror även du skulle må bra av att vara den som faktiskt se till att de fick hjälp istället för att se på. Har du inte modet att göra det…ja,se då til att någon annan gör en anmälan.

Det är sådana här familjesituationer som hamnar på löpsedlarna till slut…

Åh, jag mår så dåligt när jag läser sådant här, ser den lille grabben framför mig som rycker i mamma och inte får hjälp:(

#4:"Mamman älskar sin son över allt annat och vill ha honom hos sig. Jag vill inte att de ska ta honom ifrån henne för att mannen är dum i huvet."

Jag kan förstå om mamman är rädd för sin sambo/man och antagligen är mer eller mindre nedtryckt och hjärntvättad.

Men för att se krasst på situationen: Om hon älskar sin son över allt annat och vill göra allt för att skydda honom och för att kunna vara med sina barn… Då måste hon göra ett val. Antingen låta sonen flytta, för att han inte ska skadas fysiskt eller mentalt, eller också flytta tillsammans med sonen. Att välja att han eller de båda flyttar är att älska honom över allt annat- kärlek är inte att tvinga sonen att leva i skräck inför en övermäktig vuxen.

Om du kan vara ett stöd för henne så hon klarar av något av dessa val, så var det- om du inte kan det så lämna då ansvaret till de som kan! Hade jag varit med i det där köket är jag rädd att jag hade fått ett vansinnesutbrott och slagt karln med en stekpanna. Och om jag hade varit för rädd för att göra något då, så skulle jag fått kvinnan på tu man hand senare och fått henne att se klart på situationen.

För lever men med en förtryckare och misshandlare, då ser man inte klart- vare sig på livet man lever, vad man utsätter sina barn för eller vilka möjligheter man har att klara sig ur situationen. Jag tycker du ska tala med henne, berätta att du bryr dig om henne och hennes barn- och att du inte kan att blunda för vad han utsätter hennes son för, att du vill att ni ska samarbeta för att få henne ut ur förhållandet. Om hon inte vill eller kan, då måste du göra en anmälan och vittna om vad du sett. Allt annat är ett svek mot ett totalt försvarslöst barn.

*snyft* Jag och min väninna gick ut med min hund efter att detdär hänt. Vi pratade just om hur situationen såg ut och hur fel det var. Hon inser redan att det inte kommer att gå att ha det sådär. Hon vill ju ha lugn oc ro, och hon vet att hon skulle klara av vardagen utmärkt även utan hans hjälp. Jag ska hjäla henne att få ändan ur vagnen. Jag är rädd att råka illa ut själv, oc jag var nära att ingripa men hejdade mig eftersom jag inte vill bli slagen eller sparkad nu när jag har en liten i magen själv. Jag har ju ingen aning om vad han är kapabel till att göra. Jag ska höra av mig till soc. Jag måste nog förklara en extra gång att han är våldsam så att de tar allt försiktigt så att inget går fel.

När mannen skrek och gormade började båda våra bebisar att sparka och fara omkring. Kan bebisar uppfatta sånthär? Känner de är deras mamma är orolig och att någon utanför är arg?

Bra att hon inser det,hoppas för allas skull att hon inte backar…

Tycker du är en underbar vän som hjälper henne och barnen igenom detta =)

Vi här stöttar dig mer än gärna.Lycka till!

Mina väner är otroligt viktiga för mig. Jag har varit i ett förhållande med en våldsam man tidigare så jag känner med henne. Jag vet hur hemskt hon har det och det är inget jag önskar min värsta ovän. Att hon dessutom får se sin son bli illa behandlad är helt åt helvette. Jag ska göra det som står i min makt för att hjälp dem.

#11Tack!

Hoppas att hon kommer klara sig och sina barn ur detta med din hjälp, jag håller med #11 att du verkar vara en mycket god vän! Berätta gärna hur det utvecklar sig, jag hoppas för hennes och barnens skull att det inte drar ut på tiden. Lycka till!

Jag skriver hur det går. Ni får hålla tummarna.

Hua va jobbigt….

Ja, så klart håller vi tummarna!

fortsätt skriv här!

Ildiko

Jag började med att ringa Kvinnojouren själv och frågade dem om råd. Jag ska försöka få min väninna att kontakta dem så kan hon få stöd därifrån.

Åh, jag tänker på henne helatiden. Hon kämpar med sin stora mage och med att klara av allt. Snart är det ju dax för henne. Inte många veckor kvar innan det finns ett till barn att sköta om.

Men fyy så hemskt!!

Har själv varit utsatt för vådsamma män i mitt liv, den senaste var mitt barns pappa… Ingen av mina vänner trodde mig när jag sa att han hade alkohol problem och den dagen han börja gå på mig och min dotter handgripligen så fanns det itne en själ som hjälpte oss. Jag packa ihop allt efter han hade somnat och stack där ifrån med barn och hundar. Tyvärr behövs det ordentliga bevis för att få han fälld. Men att lämna honom var det bästa som hänt oss. Då var min dotter 1,5 år.

Att ha ett ofött barn i magen kan inte vara så skoj då han beteer sig så där. Som flera sagt, kontakta Kvinnojouren, dom brukar vara underbara att ha att göra med. Det finns möjlighet att ta in där för henne och hennes son å dom skyddar henne så hon slipper vara orolig.

Hon har tur som har dig som vän, som hjälper och stöttar.

Hoppas allt går vägen och att hon finner kraft att ta sig där ifrån, det tjänar hon på i längden.

Kram/ Jeanette

Ja, det går framåt. Jag ska träffa henne på söndag så ska vi snacka ordentligt om det igen. Mellan varven så tycker hon inte att det är något problem…men det är ju så tydligt ett jätteproblem. Jag antar att det är vanligt att slå ifrån sig och påstå att allt är fint i omgångar för att man varken vågar eller orkar.

# 18 Det kommer förmodligen att bli värre då barnet är fött, då känner han att han har henne fast och därför kan fördjupa misshandeln. Ofta börjar misshandel som psykisk misshandel och med tiden går den över i fysisk.

Jag har kämpat i 4-5 år för att ta mig ur ett destruktivt förhållande. Idag har vi gemensam vårdnad om vår gemensamme son, men situationen är ohållbar. Det sociala är nu inkopplat för att utreda sonens situation, jag känner såklart ångest för att kanske förlora en eventuell vårdnadstvist men känner ju också ångest över att min son nu far illa då han är hos sin far. Jag själv blir ständigt hotad och trakasserad och vi har inget fungerande samarbete kring barnet. Det verkar som om mardrömmen aldrig kan ta slut.

Det är väldigt svårt att ta sig ur ett förhållande där det förekommer misshandel i någon form. Din väninna behöver få stöd att våga se hur sjuk familjesystem hon lever i, men oftast kan man inte se klart på hur illa det är och varit, förrän man lämnat mannen och fått lite distans. Det tar år att "bygga upp" det självförtroende som raserats. Din väninna kan dock kanske finna styrka i att hon faktiskt vill skydda och "rädda" sin 4-årige son ur situationen. Någonstans borde det ta ett stopp för vad hon kan acceptera att denne man gör med hennes son.

Jag hoppas att det kommer att ordna sig till det bästa. Jag hoppas att hon snart "får nog", och väljer att lämna denne man, som annars kommer att förstöra livet för dem alla. Tyvärr.

Jag hoppa också att hon sätter ner foten snart, men jag tvivlar på att hon någonsin skulle våga det. Han är obehaglig, riktigt obehaglig.

# 20 Tyvärr har ju dessa män lagen på sin sida, för att få fortsätta vårda de gemensamma barnen. Detta gör att man aldrig blir riktigt fri om man lämnar en sådan man.

Jag vet att jag tänkte i 2 års tid, att ju längre jag stod ut, ju längre kunde min son ha mig hos sig på heltid. Så fort jag flyttade, visste jag att sonen också skulle få klara sig utan mig del av tiden, för exmannen drev väldigt hårt igenom växelvist boende. Den gemensamma vårdnaden har ju naturligtvis inte funkat bättre, vi kan inte enas om något och mannen ifråga gör konflikter av ingenting. Det är ju detta som din väninna kanske råkar hamna i om hon också lämnar denna man, men det är ändå bättre att lämna än att leva kvar i sådana förhållanden. Men det klart att det är hemskt att behöva "svika" sitt barn så att det utsätts för denna typ av fäder, och att man då inte kan finnas där för att skydda barnet. Jag stannade så länge att min exman övergick från psykisk till fysisk misshandel, och trots det stannade jag ytterligare några månader - för sonens skull.

Så hur hon än väljer, kommer det att bli tufft. När dessa män inte längre kan misshandla "bakom stängda dörrar" och man har lämnat dem, börjar ofta andra typer av trakasserier. Min exman har t ex missbrukat alla myndigheter han har kunnat, bara för att försöka hämnas på mig för att jag gick. Han har också drivit en helt vansinnig bodelning, där båda har förlorat stora summor pengar.

Du kanske kan prata med din väninna, och föreslå att hon kan lämna en väska med kläder, ombyten till barnen, blöjor, nappflaskor, bankkort etc hos dig, utifall att hon plötsligt måste fly snabbt? Det kan vara värt väldigt mycket när och om det händer något akut.

När min exman började slå hade jag inte förberett något sådant, och jag kom aldrig ut ur huset eftersom han trängde mig "inåt". Jag lyckades dock barrikadera mig i sovrummet och därifrån ringa polisen från min mobil, som jag hade lyckats rycka med mig, men då polisen kom, agerade min exman lugnt och sansat och menade att det var jag som hade fått ett hysteriskt anfall, att jag hittade på allt. Polisen kunde inget göra, och upplyste mig dessutom att jag inte kunde lämna huset med vår son, utan exmannens medgivande, för då skulle han annars kunna anmäla att jag hade rövat bort hans barn. Så jag fick åter barrikadera mig, sonen och min dåvarande hund i sovrummet resten av natten och långt in på förmiddagen, tills min exmans mor kom hem till oss.

Nu efteråt har jag fått veta från Kvinnofrid, att jag visst hade kunnat lämna bostaden med sonen, eftersom situationen var akut. Prata med din väninna om detta, så att hon vet att hon lagligt får ta med sig barnen därifrån om hon blir allvarligt hotad eller misshandlad.

"föreslå att hon kan lämna en väska med kläder, ombyten till barnen, blöjor, nappflaskor, bankkort etc hos dig, utifall att hon plötsligt måste fly snabbt? Det kan vara värt väldigt mycket när och om det händer något akut."

DET är nog ingen dum idé!
Jag plockade en gång upp en tjej med bilen efter att hon flytt hals över huvud ut ur huset, från sin sambo, med ett spädbarn på armen. Hon hade panik och rusade fram till min bil och bad om hjälp, när jag stod och väntade i korsningen där hon bodde. Hon fick lift med mig hem till en vän och hon mådde inget vidare när hon kom på att hon varken hade mat (till barnet), blöjor eller pengar med sig…

Naturligtvis ä hon alltid välkommen till mig, det vet hon. Det sa jag till henne en extra gång när jag träffade henne sist och jag tror att hon känner ett otroligt stöd i det. Jag ska be henne att smygpacka en väska med nödvändigheter och ställa hit. Det kan nog kännas bra.

# 23 Hade jag haft en väska med saker hos någon annan, hade jag kanskekunnat komma ut ur huset den kvällen, då allt hände för mig. Istället stannade jag i chocken kvar efter slaget för att få med mig välling, flaska, blöjor och ombyte, och då förstod min exman att jag tänkte lämna huset.

Det kan vara guld värt då det väl händer något, att veta att det finns en väska med det nödvändigaste hos någon annan. Och om hon inte kan smyga ut något själv, fråga henne vad som är viktigast för barnen (mjölkersättning/välling, flaska, blöjor etc), och köp hem det till dig så att det finns utifall att, som back-up.

Ja, det ska jag göra. Jag ska ju ändå köpa hem sånna grejer då jag själv väntar barn.

# 25 Jättebra!

Fundera också på vad fyraåringen kan behöva för något. Kanske att din väninna kan se till att han har exempelvis ett av sina kramdjur (om han tycker om sådana) hemma hos er? Kanske ett som han tidigare har tyckt om men inte använder så mycket nu, så att han inte direkt saknar det. Det viktiga är att 4-åringen inte vet om att din väninna "garderar sig", då kanske han av misstag avslöjar det i hemmet inför denne man. Fyraåringar är ju något av papegojor.

Skickar massor av styrkekramar till både dig och mamman, detta får ju inte fortgå…

Stackars barn och behöva stå ut med en sån elak vuxen!

Det är mammans ansvar i att få slut på det, och jag hoppas innerligt att hon tar tag i saken och tar hjälp. Du är en sann vän som vill hjälpa henne!

Kram!

Tack!

#28, hur har det gått? Hra du eller någon annan varit i kontakt med socialne? Tänker på den stackars fyraåriga pojken, Jag förstår om din kompis gärna vill ha sitt barn hos sig, men det är verkligen inte rätt att utsätta den stackarn för det här!

Kidnappa dem! När du har dem i tryggt förvar, berättar du att de inte ska gå tillbaka till honom, och så gör ni en gemensam anmälan mot mannen! Så länge hon är under samma tak som honom har han makt över henne. Jag vet, har själv varit i samma sits!

Min familj lurade med mig på en resa med barnen, och sen återvände jag aldrig. Eftersom deras far var våldsam, behövde jag aldrig kämpa med vårdnadstvisten..

Kram

Jodå, det går nog bra. Det har inte hänt så mycket än, men jag bearbetar henne att kontakta soc och kvinnojouren.

Hur har det gått nu? Så hemskt, förstår inte hur man kan göra något sånt. Vilket stöd du är, en vän att lita på är ju enormt viktigt i en sån situation!

Jag har för mig att Kvinnojouren ska kunna ge henne nytt bonde och ny identitets hjälp för att komma från han som skadar dom?

Är det inte dom som ska hjälpa dessa kvinnor att fly till en plats tills allt blivit klart och kvinnan själv kan skaffa eget bonde och ny start?

Du som vän måste stå på dig och stötta henne vara den som är där mer en han för att visa at hon kommer inte stå ensam med en nyfödd och ett barn till. Hon är rädd nu för att bli helt ensam och känner inte att hon kan klara detta och det är det som farligt för då kanske hon inte hinner ta sig bort från han innan han börjar bli mer aggressiv och göra större fysiska otäcka saker mot dom.

Leta på alla rättigheter man har och ha saker hemma förberett om hon själv lyckas fly. Ha även alla viktiga nummer och skriv upp det du fått upplevt hemma hos dom vilket datum och allt samt spar det på viktigt plats. Det hon kan göra är att försöka med mobilen i smyg (om hon vågar) filma in det som sker och direkt skicka det till dig så du spar det… Eller om du vågar när du där om det bli så fler gånger? (Man kan även ha en liten bandinspelare liknande i fickan för att fånga in hans hårda hotande ord mot barnet och henne.)

Vet inte så mycket mer en att jag lyckades ta mig ur men dom såren man fått kommer aldrig att läka helt tyvärr.

Hon har dock tur som har dig! Det starkt det du försöker göra oerhört.

Hoppas allt kan lösa sig snabbt!

(Såg nyss att det var tag sedan detta skrevs och jag hoppas det har gått att lösa? Eller att det på väg att lösas?)

Hur har det gått ts ? Hoppas dom har kommit därifrån

Allt i sin ordning. Har glömt att skriva att det hänt lite grejer. Mamma och barn mår fint och hon fick en liten pojk för två veckor sedan :)

#35, Bor dom kvar hos honom ?

Mamma och barn mår fint säger du- men det man ju undrar är om de fortfarande bor ihop med mannen du skrev om???

#36 #37 Ja, de bor kvar men han har "vaknat" ordentligt av att hon kontaktat kvinnojouren och jag ringde soc. och anmälde honom. Jag trodde först inte på det själv, men allt är lugnt just nu i alla fall och jag tror faktiskt at det kommer att fortsätta så.

# 38 Förlåt om jag låter pessimistiskt, men en man som en gång redan har utövat någon typ av våld, brukar ofta fortsätta såvida han inte är beredd att gå i terapi för att bryta sina mönster. Att han vaknat upp just nu, är nog tillfälligt beteende. Problemen kommer förmodligen att återkomma, när han återigen känner sig "säker".

#39 Hoppas att du inte har rätt, men jag vet också att det är vanligt. Jag har gjort det jag kunnat för stunden och hoppas att de får en lugn första tid med bebisen i allafall. Från mig så får han i allafall bara EN chans att ändra sig innan jag kommer dyka upp igen med de åtgärder jag kan bidraga med.

Det finns faktiskt exempel på killar som insett vad fan de håller på med och slutat utöva våld mot sin partner. Det händer kanske inte så ofta, men visst händer det!

Jag hoppas att det lyckas i detta fallet.

#41 Jag hoppas att ett eget barn har fått honom att vakna. Vet inte om han är ont i själen eller fått en trist uppfostran själv men allt man kan göa är att hoppas på att han har skärpt sig.

# 42 Har inte din väninna berättat något om honom tidigare, som skulle kunna förklara hans beteende? Vad var det att hon föll för just honom, t ex.

#43 Jo, det har hon berätat lite om men jag tror att hon är rädd. Hon har glömt sina rättigheter lite i allt dethär. Jag ska träffa henne på måndag och känna av stämningen lite. Hoppas att allt känns bra då också för hon behöver få vila och ta igen sig så mycket det går just nu. Det är nog inte så jättebra med några större strapatser för hennes del just nu. Om misshandeln kommer igång och fortsätter på nytt så ska jag se till att göra vad ja kan. Jag får snart bebis själv och det kommer bli mycket för mig ett tag, men jag mår bra av att kunna hjälpa till också.

Har verkligen inte läst allt, kom till #4 och sen lade mina ögon av.

Men vill bara säga att det finns ju stödfamiljer som tar emot både barnet OCH mamman?

Min förra fosterfamilj hade tagit emot flera mammor tillsammans med deras barn, när exempelvis mannen i huset varit våldsam etc.

Det kan ju vara en bra start kanske, ifall man försöker ta sig ut ur en jobbig situation (som kan vara väldigt svårt att ta sig ut ur. En utomstående kan tycka att hon är "puckad" som stannar hos honom, och inte förstå varför hon sticker, men man förstår inte hur svårt det är att lämna någon förrän man själv sitter i den situationen.), för de flesta som tar emot både vuxna och barn som stödfamilj är mycket erfarna och har hört det mesta, är ofta väldigt enkla att prata med just eftersom de har ERFARENHET av andra människors liknanade situatoner, men är ändå enklare att prata med än tex en psykolog eller psykiatriker.

Det blir som en lugn och tillfälig "fristad" där man kan koppla av, ha trevliga folk i närheten mm.

Trollhassel: vet du hur det har gått för mamman+ barn nu under julhelgen?

#46 Javisst! Träffade dem dagen innan jul. De har haft en kanonjul. Släkt och vänner har varit där. Käns väldigt lugnt just nu men jag håller ett öga öppet och mamman får ringa mig eller komma hit när hon vill.

Jag blir faktiskt riktigt mörkrädd när jag läser det här.

Skulle min sambo (som även är far till mina barn, men det är inte vesäntligt) kasta ngt efter vår son och hota med att slå honom, då skulle jag packa omedelbart!!!!

Kvinnor som stannar kvar hos misshandlande män är en sak, men går misshandeln ut över barnen, då är det en helt annan grej! Skulle ALDRIG acceptera ngt dyligt.

Att hon fortfarande är kvar hos idioten är nog det mest oansvarliga jag ngnsin hört.

Ni får ursäkta mina hårda ord, men jag tänker på hur det skulle vara om det var jag och min son. Min son är mitt ALLT och jag skulle göra vad om helst, för att få honom ifrån en man som hotar och skriker åt honom. Som sagt, det skulle jag aldrig acceptera!!

#48, Det är lätt att säga "jag skulle aldrig" när man inte suttit i situationen, det är nämligen inte så jävla lätt att bara packa sin väska o gå tyvärr, dom kan t.e.x. köra med hot o skyr inga medel alls o då VÅGAR man inte gå ÄVEN om man har barn.

#48 Håller med #49 där. Om det hade varit så lätt så hade hon ju flyttat för länge sedan.

Jag är ledsen, men jag håller inte med.

Om jag så skulle behöva packa mina saker mitt i natten, eller när karln är på jobbet (ngn gång måste ju någon av dom lämna hemmet) så skulle jag göra det om det handlade om mitt barns säkerhet!!

Alternativt, låta ngn ta handom barnet (mormor, morfar, syskon, vän) medans jag själv tar hoten och slagen.

Ja faktiskt, jag skulle kunna utstå en hel del för mitt barns skull, skulle jag behöva dö för honom så skulle jag göra det med!

#51, Hmhm lätt att säga som sagt.

Nu är det ju så att sånt här kommer oftast inte som en blixt från klar himmel, utan det smyger sig på sakta. Självkänslan undergrävs ord för ord tills den som är mottagaren är kuvad och hjärntvättad. Att då stå där utan självtillit, i värsta fall ävenutanvänner och utan tro på framtiden, utan att tro att man är värd bättre- då är det inte så lätt att vara handlingskraftig och det är heller inte lätt att se sin egen livssituation så glasklart som en utomstående ser den.

Det är därför det är så viktigt att ha någon utifrån som vågar se, säga ifrån, stötta och faktiskt ge perspektiv och valmöjligheter- och även klara av att ställa krav och pusha, att visa vad som är acceptabelt och vad som inte är det.

#52 ja, det är väldigt enkelt att säga!!

Visst, hade jag inte haft barn och suttit i ett förhållande med en våldsam man, då kanske jag också skulle ha svårt att ta mig därifrån.

Men skulle denna man gå på mitt barn, då skulle jag vakna upp, det kan jag lova dig.

Det kan kanske bero på att jag förlorat 2 barn och kanske därför är mer överbeskyddande mot den jag har kvar. Jag vet inte.

Men jag VET med all säkerhet, att jag ALDRIG skulle låta NGN hota min son eller säga att han hatar honom.

När det gäller min son är jag villig att offra ALLT för hans säkerhet och mående

#54 Ja, det förstår nog alla att du skulle göra. Du har säkert fått en viss styrka av det du gått igenom. Själv har jag också varit med om ett och annat och jag lovar dig, man kan bli väääldigt kuvad och världsfrånvänd. Nu när jag ser klart på det som hänt så kan jag inte begripa hur det kunde bli så.

# 51 Det är inte så himla lätt att lämna ett misshandelsförhållande. För mig tog det nästan 3 år.

Det du kanske glömmer, är att föräldrar per automatik har gemensam vårdnad och att misshandelsmän ofta kräver växelvist boende. Dvs om du som kvinna lyckas lämna en sådan man - och har gemensamma barn (ett gemensamt barn har ju just fötts) så innebär det att mannen kan kräva att barnet skall bo minst halvtid hos honom. Det innebär att du kvinna som lämnat tvingas leva med den ständiga ångesten att ditt barn kan komma att bli skadat - och att barnet inte har något som helst skydd mot sin far den tid barnet är hos honom.

Du skriver att du skulle kunna dö för ditt barn. Jaha, ja…. ursäkta mig, men vem tror du då tar hand om barnet när du dött? Jo… den misshandlanden mannen har då ensamrätt på barnet genom den enskilda vårdnad han per automatik får då du som mamma drar ditt sista andetag.

Förlåt om jag låter hård och ifrågasättande för det du skrivit, men jag har genomgått ett treårigt långt uppbrott och har därefter kämpat ytterligare 3 år på att komma fri ekonomiskt från den man som misshandlat mig. Och vårt gemensamma barn bor växelvist varannan vecka, något som misshandlande exet drivit igenom rättsligt. Och då har jag ändå haft uppbackning och stöd och kämpat så mycket jag kunnat för att skydda mitt barn. Men lagen är inte på de misshandlande kvinnornas sida utan på de misshandlande männens, tyvärr. Ofta räcker inte bevisföringen för att få bort barnen från sådana män.

#56 nu var ju just det drabbade barnet inte deras gemensamma.

Att jag skulle dö för mitt barn grundar jag på att den misshandlande mannen skulle slå ihjäl mig, vilket utesluter hans rätt att ngnsin få ta hand om sitt barn.

En man som misshandlar sin sambo behöver inte nödvändigtvis misshandla sina barn också. Skulle jag (endast jag) vara den i familjen som får ta skit, då kanske jag skulle tänka annorlunda. Men den dagen min sambo lägger en hand på mit barn, då kan jag fortfarande lova att jag inte skulle finnas kvar vid hans sida!!

Om jag så skulle behöva leva ett liv på flykt, så skulle jag inte stanna kvar och titta på när mitt barn blir utsatt för sådana saker.

#57 Nej, fyraåringen är inte hans, men hon väntade ju barn med honom.

Känns lite privat men jag har varit i samma sits som det fyraåriga barnet och jag dömer inte min mamma för det. Inte på något vis.

#58 jag har också varit i samma situation som 4-åringen, är nog kanske just därför jag lovat mig själv att mitt barn aldrig ska behöva uppleva samma helvete.

#59, Och det har jag oxå men det är ändå lätt att skriva "tänker aldrig".

Tror du inte dom flesta kvinnor har sagt som du o helt plötsligt så sitter dom där ändå ? INGEN kvinna vill uppleva detta o speciellt inte med barn inblandade, de kan jag lova dig o pågrund av att dom sakta bryts ner så e dom fast i alla fall.

#60 Jag har mina åsikter, du har dina =) jag kommer fortsättningsvis hålla mig till mina åsikter.

Far ett barn illa är det föräldrarnas ansvar att se till att det inte fortgår. I en familj där mannen misshandlar/hotar barnen, ser jag mamman som lika skyldig som inte tar barnen därifrån, på ett ellr annat vis.

#61, snacka kan man alltid som sagt. Du lär inte ha samma åsikt om du en vacker dag sitter i skiten men lycka till.

#62 vad vet du om det? Att jag inte skulle ha samma åsikter om jag en dag hamnade där själv? Ingenting!

Du har väl inte den blekaste om vem jag är som person och hur mkt skit jag kan stå ut med?

Jag har haft ihop det med en mkt störd man (i mina yngre dagar, innan jag blev mamma) men när jag väl fick känna på hur pass störd han var, så inte stannade jag kvar.

Denna fråga kan diskuteras i all oändlighet och vi har väl alla rätt till vår egen tro?

Men tala inte om för mig hur jag skulle göra, för det vet du väldigt lite om!

#63, Det som ts talar om har jag tydligen bättre erfarenhet av än du. Men tro vad du vill. Och den störda man du har upplevt har uppenbarligen inte knäckt dig bit för bit först, med tanke på din inställning. jag har jobbat på en kvinnojour och vet hur det fungerar så jag vet mycket väl vad jag pratar om. Det är minimal chans att man vidhåller samma åsikt när man sitter där för man VÅGAR inte gå. Men visst säkert är du den lilla % men det tror jag på först när/om det sker.

Nu slutar damerna att träta med varandra!

/sajtvärden

Jaja, vissa är väl starkare än andra men man ska inte behöva känna sig som en ond och hänsynslös person bara för att man inte pallar.

#65, Ja ska bli, förlåt !!