När vår äldsta dotter var liten jobbade min gubbe i Stockholm och veckopendlade, jag var själv hemma och tog hand om barnet och våra hästar. När tvåan föddes var han nog fortfarande kvar i Sth men började senare jobba ca 10 mil hemifrån och dagpendlade. Och det har varit på liknande sätt nästan hela tiden. Jag har varit hemmamamma på heltid sen den äldsta föddes för snart 8 år sedan - eller, sanning med modifikation, jag jobbar lite extra med att sälja kläder + att jag är hovslagare (även om jag jobbar väldigt lite med det numera).

Det som har varit viktigt för oss båda är attt han har tagit en stor del av lasset när han väl har varit hemma, inte bara s.k kvalitetstid, utann verkligen "vardag" med barnen. Han har t.ex kvällsmat och nattning av barnen på sin lott när han är hemma (reser numera en del och är borta 3-4 dagar/vecka 1-2 ggr/månad).

Detta ger barnen pappatid och jag själv kan jobba i lugn och ro eller gå ut i stallet och pyssla utan dåligt samvete och slippa vara mamma för en stund. Och det är kanske så du måste tänka, pappan är inte barnvakt utan du ser till att barnet får den pappatid som det så väl behöver! Du behöver nog snarast fixa MER saker att göra som tvingar fram pappatid…

Sen är gränstestaråldern en jobbig tid, den ska gås igenom och sen är det över. Kom ihåg att barnet bråkar mest med den det känner sig tryggast med…Det är en klen tröst när det är som värst men ändå värt att minnas!

(jag skickar dig ett PM med sysselsättningstips…)

Det ÄR jobbigt. Känner så igen mig i det du skriver.

Jag har två barn, 3 och 4½år gamla. Min man har alltid varit en arbetsnarkoman och det verkar som att han också kommer att förbli en sådan. Han åker mellan 5-6 på morgonen och kommer oftast hem ca 12 timmar senare ( murare). När han är klar på det anställda jobbet åker han och gör x-tra knäck någon annanstans.
Själv har jag varit hemma sedan den första kom och att försöka hinna med alla hästar har fått "mycket stryk".
Så fort jag vill åka till stallet är det suck och pust och "när kommer du hem, för jag måste åka och göra det och det".
Så även då är man stressad över att komma hem.

Vi har en väldigt bra ekonomi och han behöver inte jobba som han gör, men han gillar det.
Och även här hemma är det mycket "pappa jobbar".
Och även helger.
När han väl är med barnen "passar" han dem och kan integöra något annat då.

Har börjat inse att det är så här det är i vår familj. När ungarna är på dagis tar jag hand om hästarna, samt att barnen ofta är med där.
Tyvärr är det ju pappa som förlorar i det långa loppet.
Grabben som är äldst börjar vilja vara mer med pappa och göra det han gör. Så det är mycket pushning på att han ska ta med sig grabben om det går.
Känns ibland som att det är kul att vara pappa, bara man slipper ta hand om det också.

 Nu har han blivit "tvingad" att vara hemma med barnen då och då när det kan bli en del sena kvällar i månaden då jag går som lärling med min hovslagare . Men så fort jag kommer hem brukar han dra iväg.
Men det var så vårt liv såg ut innan barnen. Han jobbade efter jobbet, och jag var hos hästarna efter jobbet.

Vad jag tänker på är att din dotter kanske behöver ut och träffa andra jämngamla. Går hon på dagis? Annars kan det vara en lösning på det hela. Där träffar hon andra barn och kanske inte tänker så mycket på att pappa inte är hemma och så kan du få en stund för dig själv. Tror detta kunde vara bra för er alla, för då får ni en paus ifrån varandra. Ja jag kan förstå att du har det jobbigt. Jag hade en vän som sa att det var super jobbigt vara hemma med barnen när de var små och hennes sambo jobbade nästan jämt. Hon fick ta allt själv.

En annan sak som jag tänker på är att kan ni en helg kanske tex. lördag kväll ordna en barnvakt så att bara du och din man kan hitta på något som tex. gå på bio för ni behöver nog lite egen tid med för att erat förhållande ska förbli bra.