testa-gränsåldern kan vara tuff

jag ska klura lite på ett längre svar till dig…

Det blev ett litet missöde igår. Jag och sonen var hemma hos min mamma för att fira min son och hans kusin som fyller år med 13 dagars mellanrum snart, de är lika gamla förresten. Sen skulle vi även fira lillkusinens pappa och min storebrors fru då. Och så firade vi av min lillasyster som flyttar till Göteborg inatt för att plugga. Vi var 13 pers som åt tillsammans och så var det barnkalas på gång efter maten och så skulle jag blyta blöja på sonen innan kalaset och han börjar givetvis sparka och vägrar ligga ner och slänger med huvudet och skrattar. Jag gör som jag alltid gör. Försöker prata med honom snällt först och muta och funkar inte det så hotar jag med någonting och funkar inte det så håller jag honom och är tyst till han ger sig. Folk började bli stressade och lillkusinen hans stod och tittade på vår kamp och kommenterade vilket bara eggade upp sonen ännu mer och det slutade med att jag drog av honom blöjan ändå och oturligt nog så fastnade ena fliken i ljumsken på honom så det gjorde ont för honom. Han sprang ut sen och grinade och skrek "aj, aj, aj, aj…" och alla tittade på mig. Jag är så sjukt förstörd sen den här vårdnadstvisten och övervakade umgänget och är rädd att jag inte ska bli trodd så jag försökte förklara för alla att det bara var blöjan som fastnat i ljumsken. Sen bara bröt jag ihop och började gråta och hävde ur mig inför alla att: "Nu tror alla säkert att jag har slagit honom!" och så gick jag ut och satt i det blöta gräset ett tag och hyperventilerade tills kroppen domnade för mig och pojkvännen kom efter mig i bara sockarna. Sonen gick det ingen som helst nöd på.

Hjälp vad jag skäms. Alla stod med partyhattar och girlanger och presenter och tjoade och hade kul och där kom jag in alldeles rödgråten och förvirrad. Snacka om partypooper. Men pojkarna hade en rolig dag ändå. Huvudsaken det! =)

Har en del bitar att ta itu med. Som sagt, alla tips är av värde.

Jag ska skriva något längre när jag har lite mer tid, men jag vill att du ska veta att det inte alls behöver ha med dig att göra utan att 3-åringar faktisk är och gör sådär! De testar gränser i massor och jag envisas med att undvika att kalla det för trots, utan jag kallar det för gränstestning helt enkelt. För de gör det ju egentligen inte för att jävlas utan det är en lärande fas i livet.

Jag har själv en son, nu drygt 4 år, som jag flera gånger känt mig lockad att annonsera ut på blocket…  För han har verkligen haft bedrövligt beteende periodvis.

Det jag först och främst tror i ditt fall är att en stor del av beteendet beror på att han inte har en fast punkt i livet utan två, iom dubbelt boende. Sen kan du också vara medveten om att barn oftast bråkar mest med den/de som barnet känner sig tryggast med. DIn osäkerhet gör för,odligen också att du inte riktigt är beredd på att driva igenom konflikterna till hundra % utan kanske ger efter halvvägs, för att slippa alltför mycket bråk.

Mitt bästa tips så här långt är att du måste lära dig att vara dödskonsekvent, att verkligen löpa linan ut. Om du hotar med att ta bort hans leksaker så måste du göra det ifall det inte går din väg. (om du sen ställer dem i garderoben och tar fram dem 4 veckor senare så är det en helt annan sak)

Min son har ett par gånger tvärvägrat att samarbeta vid avklädning. Första gången jag drev igenom en sådan konflikt låg han på golvet i köket och tjurade i 2 timmar och 25 minuter…  
Jag hann både laga mat, servera syskonen och mig själv, fylla både disk- och tvättmaskin, hänga tvätten och röja köket innan han gav med sig. Konflikten då handlade om att han skulle ställa sig upp så att jag kunde hjälpa honom att ta av sig overallen… Det som löste konflikten då var att mormor dök upp och då frågade jag honom ifall jag eller mormor skulle hjälpa honom. Och eftersom han inte tyckte om mormor så svarade han "DU ska" och sen ställde han sig upp och jag kunde klä av honom.

Efter denna genomdrivning var han tämligen lätthanterlig i ett par månader.

Man måste bara våga driva igenom såna här konflikter för att komma vidare.

En sak till.
Det där med kan och vill själv. Dels bör du givetvis försöka ge sonen tid att försöka själv även om det blir tokigt. Men ibland har man liksom inte tid och möjlighet att göra det. Försök då att bekräfta sonen, tala om att Jag vet att du kan göra detta själv, men den här gången gör jag det, för att annars "missar vi bussen" (eller vad det nu är ni har för tid att passa).

Jag ska försöka utveckla mig mer en annan gång.

Lycka till så länge!

Tack för ditt fina svar! =)

Jag vet att det inte är trots egentligen och att det är helt naturligt. Försöker tänka som så att det bara kommer vara periodvis och något som alla barn går igenom, vissa mer än andra, men jag kan inte låta bli att bli frustrerad. Men det är nog oundvikligt antar jag.

Jag är konsekvent. Jag ger inte med mig men det tycks inte bita. Jag har sängt ut alla hans leksaker i trappuppgången och vägrat honom TV och sånt. Han satt på golvet med ett osedjur hela kvällen och vi pratade om det när han valde att lyssna och jag förklarade varför. Tyckte att det verkade gå in men ändå inte.

Jag hoppas att det är så att han testar mig extra mycket för att han känner sig mer avslappnad med mig.

Jo han brukar få försöka själv och för det mesta går det bra och går det dåligt så gör det ingenting. Det som är jobbigt är att det är ALLT som han ska göra. Okej om det handlade om att ta på sig skorna själv, smöra mackan, låsa upp dörren då och då. men det gäller ALLT. Jag får liksom smyga med disken för att han inte ska komma springandes och grina om att diska och skölja och plocka in i skåpen m.m själv. Vet inte riktigt vad jag ska göra förrutom säga nej och försöka avleda noch låta honom göra som han vill ibland.

Haha, din konflikt med din son, han låg alltså och grinade i 2 timmar och 25 minuter med overallen på? Haha, han måste ha varit rätt svettig då! =D

Ursäkta att jag skrattar men det var rätt komiskt. =)

Jag antar att jag kommer skratta åt våra egna konflikter sen också men nu skrattar jag inte. Är rädd att jag ska ge honom men för livet eller att soc ska komma flygandes om någon hör mig bråka med honom.

Går sonen på förskola? I så fall tycker jag att du ska prata med nån i personalen som du känner förtroende för och se om denne har något tips. Det är sällan barn är precis som natt- och dag utan man brukar få uppleva "trots-dragen" en smula där också, även om det kan vara i mycket mindre skala.

Jag förstår att du är nervös när du och sonen hamnar i situationer där det verkar som att du gjort honom illa. Trots att jag inte arbetat särskilt ofta i förskola har jag ändå varit med om att föräldrar anklagat personal för att göra illa deras barn. Och misstänker man som personal att ett barn far illa hemma är det lag på att man ska anmäla till soc, bara vid en misstanke. Men jag gissar ändå att människor runt omkring Dig ser flera drag hos din son och inte bara när han är lätthanterlig. Även om det är jobbigt så behöver pojken gränser och veta att det inte är han som bestämmer i alla situationer. Det kan leda till stora sociala problem för honom om han börjar bestämma över kompisar etc. Jag har bara ett förskoleperspektiv eftersom jag inte är förälder och jag har därifrån erfarenheten att sätta gränser för barn som inte har några gränser alls hemma. Det kan säkert se jättehemskt ut ibland om en utomstående förälder kommer in i situationen, men man får lita på sin intention - att det är för barnets bästa. De får inte slåss, bitas, säga dumma saker, ljuga etc och det främst för att det i slutändan är skadligt för dem själva. Slår man fel person kan man få en fet smäll tillbaka, säger man dumma saker vill ingen låta en vara med och leka och ljuger man kan ingen lita på vad man säger.

Tipsen från #3 om att inte ge med sig är jättebra och sådana ska man ta tillvara på när man har den tiden. Annars är det inte mycket annat att göra än att ta ett skrikande barn under armen och göra det man ska. Var tydlig med de situationer där sonen får vara med och hjälpa till och vilka sysslor som är mamma-sysslor. Försök att inte få honom att känna att han "vinner" om han skriker, gråter etc, men man kan inte alltid vara en supermänniska. Visst kan man muta eller ge med sig ibland, men då också veta att det kan få negativa konsekvenser. Det är verkligen tufft med små barn!

Hans farmor kom och hämtade honom häromdagen hos mig. Jag har lättare att prata med henne än med pappan hans och hon sa nu att han är lika trotsig hemma hos dom när dom har honom. Men dom gör så att så fort han krånglar så släpper dom honom därifrån och försöker senare. jag kanske har fel men jag tycker inte att det är okej. Visst, man ska ju inte bara agera efter vad man själv vill, barnet ska ju också få ta viss plats. Men måste man byta blöja så måste man. Han känner väl att det är dags egentligen för honom att vara utan blöja men pappan och de andra tycks inte ha förstånd att pott-träna honom. Och det lilla jag gör betyder ingenting om inte pappan och farmor och farfar också gör det, verkar det som.

Jag har egentligen nästan aldrig en tidspress på mig när sonen örjar tjorva om att han ska göra allting själv. Är sjukskriven och bara hemma på dagarna men jag känner ändå någonstans att det är viktigt att sätta gränser där ändå för när det väl blir dags för mig att börja jobba och får mer på schemat så måste han vara införstådd i att det ibland inte går alltjämt. Och vissa grejer måste jag nästan göra själv, sånt som kan kosta mycket pengar(lever på försörjningsstöd med lån att betala av) om det går fel eller om jag håller på med fiskarna och sånt. Det är en liten maktkamp mellan oss då och då, det är tråkigt att det är så men jag kan inte ge honom makten. Jag skriker inte åt honom, blir snarare tyst och bara håller fast honom. Så vi bråkar ju inte i den bemärkelsen, han är ju bara 3 år, men en kamp är det. Det jag stör mig mest på, tyvärr då jag bara är en människa, vilket jag dock inte visar, är hans flin när han testar mig. Det är samma hånflin som pappan hans har när man försöker få honom att lyssna. Det är så fjantigt men jag tål det inte och jag tror att han ser det, pojken alltså. Han säger att det är roligt att bråka om blöjbytet och roligt att sparkas.

Jag brukar inte ge med mig. Inte när det har kommit till den punkten att han är våldsam och stenvägrar med något som måste göras.

#6 Jag tycker att du låter väldigt redig som faktiskt reflekterar över en väldigt jobbig situation, där "ur-människan", våra impulser, ibland inte alls är så förståndig! Så bra att du i alla fall kan föra en dialog med pojkens farmor. Självklart har du rätt i att han inte själv kan få bestämma när det är dags att äta, byta blöja etc. Det kanske är en dum fråga, men hur agerar han när han blir påmind/tillsagd i förväg om något, likt "om en liten stund är det dags att äta" så att han har tid att mentalt förbereda sig och kanske leka färdigt/avsluta det han håller på med? Eller blir han arg bara av att du berättar vad som ska hända utan att det är han som tar initiativet?

Du har det tufft, med både pojken och pappan som trilskas.

Det är förmodligen också ungefär lika stor idé att försöka resonera med dem, alltså pojken resp pappan…  För det är ju ingen större idé att försöka resonera med en treåring mitt i ett utbrott.

Jag är för trött för någon lång utläggning just nu, men jag vill säja att av det du skriver låter det som att du är på rätt väg. Treårstiden ÄR tuff, även för oss med stabila familjeförhållanden och relativt enkla barn. Det blir ju inte direkt mindre tufft för dig. Perioden ska gås igenom och jag lovar, det är en lättnad när det är över!

Och kom ihåg, jag lovar att ingen kommer ta ifrån dig umgängesrätten ifall du behöver hålla fast pojken för att t.ex klä på honom. En "bensax" är guld värd ibland när man har med barn i den här åldern att göra. Man FÅR hålla fast dem och man får slänga dem över axeln och bära dem dit de ska, även om de vrålar som stuckna grisar!

Vad gäller "potträning" så tycker jag absolut att du kan köra ditt rejs när pojken är hos dig. Om inte annat så kommer ju den dagen när pappan upptäcker att han vägrar ta på sig blöjan för att han har lärt sig att det är skönare utan… Låt honom gå utan blöja, låt honom träna på att gå på toa/potta och låt det bli vad det blir.

Och när det blir jobbigt, vräk ur dig till någon som orkar lyssna, när barnet inte hör!

#7: Tack för det. Jag gör mitt bästa. För att svara på din fråga. Ibland så går det bra att säga till innan men då måste det nästan ingå någon sorts mutning, om än liten. Det som fungerar bäst är att t.ex. vid maten be honom att gå in i sitt hus(han har ett lekhus här) så ska jag knacka på. och när jag då knackar på så säger jag att det är mat. Han gillar sitt hus så jag får ju som försöka vända på det så att han får göra något som han gillar. och sen så är det han som bestämmer när han ska öppna dörren och ta emot beskedet men jag säger till honom när han ska gå in i huset. Men annars är det ingen idé att försöka förbereda honom. Han springer bara och gömmer sig och springer ifrån mig.

#8: Ja den där bensaxen ÄR verkligen guld värd ibland. Numera är det mer ofta än sällan som jag måste ta till den men det må väl vara.

Jag ska åtminstone försöka prata med pappan hans men jag misstänker att han är mer hos farmor och farfar än hos pappa. Så jag ska väl tala med dom alla tre om det och så får vi försöka hjälpas åt med potträningen.

Måste säga att det är skönt att höra att jag inte är galen och gör allt fel. Visst gör även jag fel till och från men allt som allt så verkar jag ju ha rätt inställning och handlingssätt. Tack för att ni bekräftar mina metoder och mitt tankesätt. Det som avviker är väl mitt tvivel på mig själv och min rädsla att bli dömd av omgivningen men det har ju sina anledningar. Vem reagerar inte på att inte få vara med pojken mer än att sitta och leka en halvtimme 2 ggr i veckan i en lekpark med pappan i bilen sin stirrandes på oss hela tiden och sen bli tvungen att ha en främmande människa med armarna korsade och övervakande blick hemma i sitt hem medan man umgås?! Ett helt år.

Jaja, känner mig lugnare nu när jag har fått höra vad ni tycker. Tack ska ni ha! =)

Skönt att övervakningsperioden är över nu! Försök bara få in i skallen din att den ÄR över också…

En liten idé bara, angående detta med blöjbytena. Kan du inte göra det till en vana att t.ex byta blöja innan ni ska göra något kul ihop eller äta t.ex frukt, fika med bulle osv? Förbered honom fem minuter inna blöjbytet att "nu gör jag iordning fika/mellis, när jag gjort det ska vi byta blöja och sedan fika".

När det sedan ska bytas säger du att han ska få en ny blöja, sätt dig på huk och titta honom i ögonen, håll honom så han ser dig i ansiktet.

Förklara att du vill att han byter blöjan lugnt och hjälper till, eftersom han måste vara ren och torr i rumpan för att få sätta sig vid matbordet och fika.

Säg också att du inte tänker slåss och bråka med honom, men det enda sättet för honom att få fika/äta mellis vid bordet är att byta blöjan utan bråk. Blir det bråk fikar du ensam, utan honom.

Håll sedan det du lovat, även om han ligger under bordet och grinar och skriker så tårarna sprutar, och låtsas som att du är helt nöjd med att sitta där i "lugn och ro". Du väljer sedan efter hur situationen utvecklas, om du vill ge honom ännu en chans att byta blöjan utan bråk så att han kan delta vid bordet. Men inget tjat eller argumenterande.

Han går ju inte miste om en måltid, det är inte hela världen om han missar en banan eller en bulle- däremot kanske han lär sig att hans agerande får en viss konsekvens, och att det inte är OK att sitta vid matbordet nedkissad eller nedbajsad.

Det kan vara annat också som du föreslår, du kan ju säga att "ska vi byta blöjan lugnt nu, så vi kan pussla/leka kurragömma/leka med playdoh-degen etc sedan? Men jag går inte med på att byta blöjan och sedan leka med dig, om du bråkar, skriker och slåss. Jag tycker det är roligt att leka om du är snäll mot mig."

Det var ett par förslag, inte vet jag om du tycker de låter bra eller ej men det var vad jag kunde komma på:) Lycka till!

Det är jättebra förslag! Tyvärr är det väl beprövade metoder redan och inga biter på honom.

Han väljer bort fikat och går och dolar med någonting annat.

Och om jag använder mig av någonting annat så väljer han bort det också. och ALLA leksaker är svårt att slänga ut i trappuppgången. Mutning fungerar inte och inte bestraffning heller. Det enda som har fungerat har varit den där långa kampen med att hålla fast tills han lyssnar och då pratar vi om det.

Jaja, det gr väl över. Vi får se hur länge det håller i sig.

Men tack för tipsen ändå.

Fungerar det inte, ren praktiskt, att faktiskt byta på honom trots att han gapar och bråkar? Utan att du ger dig in i den tysta maktkampen, bara pang på det menar jag? Eller är det ej genomförbart?

Han är rätt stark ändå och ger jag mig på något sånt så slutar det med att jag gör illa honom. Han gör givetvis illa mig först eftersom han sparkas och ska jag försöka med våld ta av honom blöjan och sätta på honom en ny så gör jag illa honom.

Han känner väl lite också att det är dags att sluta med blöja nu egentligen.

Har du prövat att låta honom gå utan blöja dagtid hemma hos dig?

När våra barn "tränade" så hade vi ett par, tre pottor utställda i huset och lite leksaker och böcker bredvid som de kunde sysselsätta sig med.

Du skulle kunna köpa ett par, tre små leksaker som enbart får lekas med då han sitter på pottan, "pottleksaker":)

Min son är i treårs åldern. Många fajer här med kan jag säga. Vid ett tillfälle så slängde ha en klubba i marken för han var sur och arg. Han satt i vagnen och när han kastade klubban forsatta jag bara att gå. Han kastade den enbart för han var sur och arg….och då ansåg jag att han kunde vara utan, då den även gick sönder. Ja han skrek en stund och lungnade ner sig sedan.

Ibland skriker han aj aj aj, bara för att jag håller i han….Brukar säga till han att det hjälper inte, för jag vet att jag inte gör något för att skada han, håller inte ens hårt, utan vill han att jag ska släppa han så får han lungna ner sig och göra som jag säger till han.

Jag tror att man får vara tydlig med att markera vad det är som gäller.

Håller med ovanstående.
Även om du skärskådats under lupp så har du rätt att ställa krav på lillkillen.
3års trotsen är inte kul på en enda fläck men tänk på att du inte är ensam att gå igenom perioden och att om du (som du gör) sätter gränser så får du det lite mindre slitigt med nästa trots period.

Din självkänsla behöver en "rejäl sup".
Ställ dig framför en spegel på morgonen och skratta åt dig själv. Svårt i början men du märker snart att du känner dig starkare.
När du gjort det och är "färdig" rätar du på ryggen, drar axlarna bakåt, näsan en aning i vädret. Le uppskattande mot dig själv och du är redo att möta dagen. Tänk med jämna mellanrum på din hållning (rak i ryggen, axlarna bakåt, litet smil).
Du kanske känner dig extra snygg en dag och varför inte berömma dig själv för hur snygg du är, för visst är du det och sanningen att säga så är du ju faktiskt det varenda dag. Det är bara du som har svårt att förstå det.
Du kommer själv att känna dig säkrare och omgivningen kommer att uppfatta dig som starkare och svårare att manipulera = mindre vardagstjafs från sonen och alla andra.

Om ni bara ska vara hemma en dag så kanske att det fungerar att fråga honom om han vill byta blöja. Vill han inte så nähä. Fråga igen om någon timme och vill han fortfarande inte så nähä.
Det handlar inte om att han ska FÅ gå med gammal blöja utan att han själv ska känna att - fasen det är nog dags att byta … men på hans vilkor.

Susanne

Tack för alla råd. Orkar inte ge något omfattande svar nu. Är så himla slut.

Kram

Hej hej! Vet precis hur det är …Har en otroligt envis 3-åring. Men det gäller att vara ännu envisare tillbaks. Det är du som förälder som bestämmer. Ska ni ta på skorna så är det det som gäller och inget annat. Låt honom prova själv i lugn och ro. Ibland kan "tvärtom metoden" fungera. Glöm inte att hela tiden ge beröm om han t ex tar på sig skorna själv.

Försök att göra vardagen lite roligare med lekar t ex när ni klipper naglarna. Min dotter tycker att det är hemskt att klippa naglarna. Men så fort vi förvandlar det till en lek (vi brukar göra olika djurljud för varje nagel) så blir det tom roligt.

Kan han inte vara med när du t ex diskar? Min dotter tycker att det är jättekul att hjälpa till att plocka i och ur diskmaskin t ex. Ni kan sjunga en sång under tiden kanske?

Ibland när det är som värst och ingenting hjälper får man tänka att det bara är under en period och att det är fler föräldrar som är i samma sits :) det har oftast ingenting med dig som förälder att göra. Dock kan t ex stress, nedstämdhet osv oroa barnet så att "trotsen" blir mer påtaglig. Har ni pratat med er son om varför ni skiljde er? Barn är smartare än man tror.

Lycka till! / Lisa