Hejhej, en bekanting:)

Jag tror det är ganska vanligt i den åldern, när sonen var runt sex så pratade han mycket kring döden, drömde en hel del mardrömmar osv.

Jag försökte avdramatisera det, och lät honom prata om han ville om det han var rädd för, han fick själv utveckla vad han trodde hände när man dog, han frågade vad jag trodde osv.

En sak du kan närma dig rädslorna på, är att försöka få henne (det kan en annan behöva tänka på själv ibland…) att förstå att om man är rädd för något som inte ännu har hänt, så mår man dåligt helt i onödan. För om inget händer, då har man ju varit rädd och mått dåligt utan orsak. Och OM något skulle hända, då har man ju mått dåligt och varit rädd för det två gånger! Både i förväg, och när det väl har hänt.

Om hon är rädd just när hon ska somna, så kanske det kan hjälpa om hon får lyssna på en saga på cd eller på band på låg volym? Sonen lyssnar just nu på Skattkammarplaneten, den står på repeat så den går om och om igen tills han somnat:)

Precis som pedagogerna på förskolan säger så är just 6-års åldern en ålder då barn börjar fundera mycket; döden, orättvisor i världen, krig… Det är nog bra att bara prata om saker och visa att man som vuxen, trots medvetenhet om omvärlden, inte går omkring och är rädd och orolig hela tiden. Var saklig och ärlig, svara inte på mer än barnet faktiskt frågar om, är mina tips. Så skulle jag agera om ett barn på förskolan hade frågor. (Är inte förälder, men arbetar då och då på förskola).

Hej! Ny på detta forum. Jag har en tjej som också är av den oroliga naturen, hon var också väldigt orolig och rädd i 6 års åldern,rädd för att bli lämnad ensam,orolig för att glömma och för att tappa bort saker, få baciller på sig osv.

Nu är min tjej  nio år och inne i en jobbig period igen, hon är väldigt orolig för att hon ska ha lämnat ut uppgifter på sig själv på någon lapp som hon tappat ute, om var hon bor och heter, så att någon ond människa ska hitta den och komma hem och döda henne. Detta kan hon älta flera gånger per dag. Och man  får hela tiden förklara för henne att det inte kommer att hända osv. Sedan är det fortfarande det här med baciller och för att tappa bort saker.

Har hört att åldrarna 6,9 och 12 år kallas för lilla tonåren och att det är mycket känslor och tankar och rädslor som kommer fram då, stämmer det? Eftersom jag själv som mamma är en väldigt orolig och tänkande person, mått mycket psykiskt dåligt i perioder och lider utav ångest, så vill jag inget hellre än att hon ska få slippa ha det som jag har det och har haft under min barndom och uppväxt. Jag och min man har pratat mycket om det här, hur vi bäst ska kunna hjälpa och stötta henne i det här. Vi försöker få henne att känna att det är okej att känna så här, avdramatisera det hela. Och att hon får prata om rädslorna och tankarna, hon säger själv att det lugnar henne när hon får prata om det som oroar henne och då är det ju viktigt att man tar sig den tiden och verkligen lyssnar

En del av det ni skriver låter som OCD (tvångssyndrom)
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Tvangssyndrom-hos-unga/

Ett OCD test för vuxna, kanske kan få er en inblick i vilka symptomen kan vara.
http://www.psykologitest.se/test/ocd.php

Jag har inga barn själv, men jag har en del av kriterierna för OCD och var mycket rädd när jag var liten för olika saker och ting. Jag har lätt att se detaljer och såg lätt skimringar i mörkret vilket gjorde mig livrädd. Idag och när jag var liten kan/kunde jag se syner hur det inträffar hemska händelser ofta med familjemedlemmar eller syner att jag skulle få för mig något otäckt, som att plötsligt göra illa någon (skulle aldrig göra det) men jag kan få sådana syner/hade också och detta skrämmer mig otroligt. Dessa grejor liksom att ha småritualer som jag kan ha. Och jag kommer särskilt ihåg när jag var liten och skulle vara ute och gå ensam, oftast hem från någon. Jag var livrädd att någon skulle komma och ta mig och jag hade märken som jag skulle nå som jag sprang till: "Om jag når det där gatlocket kan de inte ta mig" Jag sprang dit och känslan hann ikapp mig. Jag var tvungen att hitta ett nytt märke och göra om samma sak. Kunde vara ett märke i gatan, lyktstolpe etc.
Så kan det fortfarande vara.

 Ville bara skriva min erfarenhet. Men som ni säger, det kan ju också vara en vanlig fas i utvecklingen.