Jadu, det är ingen lätt situation.

Det första jag kommer att tänka på, som förmodligen inte ens är genomförbart, är att sätta upp filmkameror i ert hem för att dokumentera hur det verkligen går till. (tanken tagen från Dr.Phils program som jag såg för några år sedan) Men, det är nog inte ens genomförbart, som sagt.

Nej, jag vet faktiskt inte hur du ska komma ur detta. Den lätta vägen vore ju att bara dra därifrån och låta det skita sig för alla andra, men jag förstår av det du skriver att du är för ansvarstagande för att bara göra så. Och heder åt dig för det!!

Jag hoppas att någon annan kan ge dig några handfasta tips!

Vilken soppa.

Min första reaktion var att, DRA du har inget egentligt ansvar men vet av erfarenhet att det inte är en godtagbar väg.
Det första som du måste ta tag i är att få mamman att ta sitt ansvar. Gör vad som krävs för att få henne att orka ta tag i både ekonomi och sitt barn. Det kan kännas svårt att ställa krav men som jag förstått har du i nuläget inget val, den onda cirkeln måste brytas innan även du dras med i något som inte slutar lyckligt.
Jag fortsätter att fundera på hur du ska göra men det är lite problematiskt eftersom du inte skrivit varför mamman inte orkar ta ansvar och jag förstår om du inte vill berätta och du behöver det inte heller om du inte vill även om det skulle göra det lite enklare för oss härinne.
Som sagt, du behöver ställa ultimatum och få henne att orka så att ni tillsammans kan gå vidare med vad som än behövs.
Breefa oss gärna med hur det går.

Susanne

Varför går det inte att resonera med din sambo ? Har det funkat tidigare ? Hur länge har det pågått ? När du säger något till flickan vad säger sambon då ?

För att få detta att fungera överhuvudtaget så måste ni på något sätt kommunicera alltså du och sambon, sätt upp samma regler som flickan ska följa, har ni inte det så kommer det aldrig gå. Det verkar som att det mest är du som får ta allt ansvar och det är inte rätt. Jag är ledsen men tyvärr måste du nog sätta ett ultimatum på din sambo här för hon måste förstå att något är fel. Flickan beteende är inte acceptabelt någonstans, Låt dom inte köra över dig.

Har bara läst ts och upprepar jag något någon redan har skrivit så ber jag om ursäkt. Lycka till.

har bara skummläst kommentarerna men det jag säger är dra och rädda dig själv. det viktiga är att du mår bra. JAG tycker det är otroligt omoget av mamman att inte ens vilja disskutera problemet som hennes barn orsakar. så tänk inte på att det är din ekonomi som styr. det får hon faktiskt lösa själv då. du kan inte stanna kvar och må otroligt psykiskt dåligt resten av ditt liv för att hon inte har en inkomst. stå på dig.

#1 gjort det där med att filma in barnets beteende och fick av bode Sociala och Familjerådgivarna en massa kritiserande att det var ju personligt intigritets kränkande för barnet och rent av elakt! så vid frågan till desa hur tycker ni då att man ska göra? eftersom barnet vägrar att prata om händelser som redan skett? Då det enda man får till svar är - Det har jag glömt! eller -Nä.. Jag vill inte prata om det, för det har ju redan hänt och jag vill inte!

Sen prata med Sambon, ja.., hon är fullt införstådd men likt en struts stoppar huvudet i sanden och vägrar att inse..

#5, Då tycker jag som Ferretcrow, du är värd bättre än så och vägrar hon inse problematiken så är det bätre för dig att flytta. Din sambo verkar väldigt omogen som sagt.

Var i kontakt med familjerådgivningen igår!

Och dom är ju ena lustiga personer, sitter med två kärringar som tror att dom har svar men när man frågar efter dessa? så får man tillbaka, -Ja men hur länge tror du att du orkar? ORKAR vad säger jag? -Ja innan du gör något drastiskt? frågan vad hon menar med drastiskt? Det är så nära att jag skulle  kunna ge ungen en vinge för att få saker att ramla på plats! säger jag. Hon säger, Ja men det får man inte! SOM om jag inte vet det? Förstår ni inte varför jag är här? Jag är här för att jag känner maktlöshet och frustration och att om inget händer kommer jag att göra något som jag kan få ångra och betala med ett par månader eftersom man inte får göra så? Det fick inte min far heller göra, det var därför han slog av käken på mig, men HAN fick inte göra så, men??

Hon sitter och tittar storögt och frågar(med psykolog stämma) vad gjorde du då? -Tittar på henne, Frågar -Vad f-n tror du? Klart jag hoppade och dansade av glädje, för det är ju verkligen vad en 16åring vill ha ett avslaget käkben till fukost!

Dom fortsätter i samma stil i en timme och rundar av varje mening med att -Är det inte bättre att du flyttar då?

Så jag kunde inte låta bli att fråga -Vad är en familj i era ögon?
Är det så att ni har lättare att ta vara på när allt rasar för sambo och hennes barn när dom hamnar i en beroende ställning till er än som nu när jag betalar och behovet kan ni inte köpa? Är det så??

Får inget svar, utan dom skulle tänka på det och återkomma..

Men det är väl så, man ska leva i Skuld och Nedvärdering samt vara beroende av myndigheter för då kan dom ju hjälpa, men om man vill sköta sig själv och leva av egen plånbok, då har man ingen hjälp att få av myndigheterna, Så Kontentan av det besöket igår, är att jag ska börja Knarka igen(har varit ren i 24år) men för att samhället ska kunna hjälpa till så ska jag börja igen, missköta mig så vi blir vräkta, och helst slå ungen och min sambo, för då kan dom få hjälp och jag får fängels..

Å vilket underbart samhälls stöd vi har i det här landet!

Jag blir ledsen när jag läser hur du blir bemött. Har inga bra råd att komma med, utan kan bara hoppas att du orkar ett litet tag till. Det är verkligen ingen lätt situation du har hamnat i och du ska ha all heder över att du faktiskt vill kämpa och få det att fungera trots att barnet inte är ditt biologiska!  Använd gärna den här tråden till att skriva av dig din frustration om det behövs!

Skickar ett fång styrka och en stor virtuell korg med tålamod.

Jag hade testat med nått annat familjeråd. Men jag vet, samhället fungerar inte idag. Tycker det är strongt av dig att du trots allt försöker kämpa för familjen men hon måste oxå vara delaktig annars funkar det inte.

Har läst denna tråd flera gånger nu, och återkommer hela tiden till det du skrev i startinlägget:"Och det går inte att resonera med sambon, för hon orkar inte diskutera om vare sig ekonomi eller barnet?"

Resten av ditt första inlägg handlar- fullt naturligt- om dig och tioåringen och alla era konflikter Men jag tror faktiskt att det är nästan omöjligt för dig att lösa detta med tioåringen på egen hand. Det ÄR mammans jobb i första hand att ta ansvar för sin dotter. Och det är ert, vuxna, gemensamma ansvar att dra upp planer och riktlinjer för hur er vardag ska fungera och hur ni ska ta hand om olika konflikter som uppstår. Ni vet ju vilka situationer som brukar orsaka bråk? 

Din sambo har tyvärr att välja på att antingen kliver hon fram och uppbådar kraft till att diskutera och dra upp planer tillsammans med dig, eller också spricker familjer och hon kommer på sikt få klara sig på egen hand, utan dig. För att ta emot den där sista droppen och gå över gränsen till handgripligheter är inget alternativ, det du måste göra innan dess är att du flyttar om du känner att det kan ske vilken dag som helst.

Min uppfattning är att det inte i första hand handlar om att hon ska gripa in i konflikerna och reda ut på plats, utan om att sätta sig med dig efter att alla andra i familjen sover och det är lugnt och stilla. Ni bestämmer att ha ett eget familjeråd, utan barn till att börja med.

För hur förbannad du än är och hur mycket ett hår av hin tioåringen än verkar vara, så är hon de fakto en produkt av sin omgivning- hon är formad av de vuxna förebilder hon har omkring sig. Och även de vuxna som kanske bör vara hennes förebilder men inte är det, jag tänker på hennes biologiska pappa. Avsaknaden av en pappa/mamma är nog så starka faktorer som påverkar en växande liten människa- och om hennes mamma inte orkar ta itu med familjens/dotterns problem och relationer  så gissar jag att dottern faktiskt saknar en mamma.

Lycka till med familjen!

Ja nu var det väl då färdigt..

Hon beskyllde mig för otrohet, och annat..
Sen fick jag ett sms om att hon inte ville se mig i lgh:n när hon kom tillbaka efter att ha fixat naglarna.

Så när hon kom hem höll jag på att packa ihop mina saker och fick en massa skrik och gap, sen ett par slag och ett gäng sparkar..

Så var det bara att flytta.. ja vad ska man säga?? Nu får hon väl som hon vill..

Så alla som känner henne, lid ni med henne för jag gör det trots allt.. Annars skulle jag nog inte stått ut så länge som jag gjort..

För någonstans älska(r)/(de) jag henne och hennes dotter!!

Men hon tog av sig ringen först och jag får skulden för det?? Men det är väl så det ska va… Det är alltid synd om någon annan.. Och det gör alltid ondast på en själv..
Så till alla som känner oss… Stöd henne.. hjälp henne och kasta skiten på mig, har jag inte gjort något så kommer ajg säkert att göra något.. Så har det alltid varit, är det ingens fel så är det säkert Frekes.. har han inte kommer han säkert

Alltså ursäkta mig men hon har inte alla hästar hemma som beter sig sådär, hom måtte ha ett väldigt dåligt självförtroende. Om du inte varit otrogen eller nått annat har hon ingen orsak att säga så.

Förstår att du älskar/älskade henne men man kan inte bygga ett förhållande om bara den ena vill så jag tror det blir bäst för dig så här, du ska oxå må bra och ska du bara få en massa skit så är det inte värt att kämpa för, vill dom som känner henne offra tid på att snacka skit så låt dom göra det för DU vet ju vad som stämmer och inte, ta hand om dig och hoppas du har folk omkring dig som kan stötta dig nu.

#12 Tack.. för att inte bli helt idiot förklarad..

Men förstr inte logiken i hennes resonemang.. men men .. ska väl inte så? är ju bara en man, och vi ska inte förstå vissa tanke banor eller något?? vet inte längre..

#13 - jag kan bara beklaga. Det mest tragiska i detta är väl att det enbart finns förlorare, om det nu är som du beskriver det. Men för ditt samvetes och ansvarstagandes skull är det kanske bättre att mamman har fattat beslutet än att du hade gjort det. För hade du gått på eget bevåg hade det nog gnagt ett litet dåligt samvete för att du gav upp för lätt. Nu behövde du inte bestämma dig själv.

Hoppas det går bra för dig och de andra. För du får nog släppa detta nu och gå vidare i livet.

Freke När jag var 12 skiljdes mina föräldrar. Detta hände pang bom, men vi i familjen hade ju vetat om det länge, att allt inte var så idylliskt som det såg ut utfrån. Jag måste väl medge att jag saknade både mamma och pappa eftersom båda hade sina problem som gick före oss barn. Mamma åkte ut och in från sjukhuset (psyk) från vi var 6 och 8 år, och det resluterade naturligtvis separationsångest. Pappa hade sitt jobb. Han kom hem på kvällarna och var trött, orkade inget mer. Men…de älskade varandra någonstans. Sista tiden var besvärlig och vi barn började med allsköns dåliga betéenden som svar på tal. Vi var riktiga snorungar! Jag vet att min far hade samma problem som du hade, för att min mamma ville inte diskutera vare sig "oss" eller "dem". Hon hade inte energi till det. Nu när jag är vuxen, har tänkt på det som hände 100 gånger och har kommit över dethär så vet jag att det var bäst det som fick ske. Visst tog det ett tag innan de kom på fötter efter att de skiljts, men så bra som de mår nu sulle de inte mått om de hade kämpat vidare "för kärlekens skull".

#15.
Jo jag vet, jag är oxå ett skilsmässobarn, min föräldrar firade sin 41-åriga bröllopsdag med att skriva på papperna, har själv skilt mig, en gång i tiden. Och hur man än vrider och vänder på det så är det nya upplevelser och intryck som kommer över en, nya vanor som ska till och det är alltid jobbigt med nytt, okänt och ovant.. Är man van med skoskav så efter ett tag så känns det inte längre?! så att säga.

Men det blir väl bättre med tiden, men just nu känns det inge bra alls?? Även om hennes dotter och jag inte drog jämt någonstans så känns det att jag inte fått tagit adjö av henne, för hur som haver gillar jag ju ungen!

#16 Stackare! Hoppas att det käns bättre snart, men jag vet att det kan kännas hopplöst.

Absolute tråkigt att läsa detta nu och se att det inte gick att lösa. skickar många styrke kramar till dig. Men tids nog kommer du finna någon annan att älska och jag hoppas du hittar någon som ger dig verklig kärlek och respekt =) och så klart att du får egna barn =)

Hela historien är sorglig,lider verkligen med dig. Tycker det trots allt låter som att du gått med huvudet högt,du vet vad som är sant o falskt och det är huvudsaken. Om en familj har problem kan man inte kämpa ensam för en lösning vilket det låter som att du har gjort. Gå vidare,det är din f.d förlust.

Åhhhhh Vad trött jag blir på mitt liv??????

Vi pratade i Måndags.. Hade ett bra samtal.. tyckte jag och det sas en massa sanningar och en massa missförstånd blev klarheter… Trodde jag.

Efter Måndagen den 24:e när hon bokstavligen kastade ut mig.. Så slog hon och sparkade en hel del på mig fysiskt..
Så som gammal Ordningsvakt tänker man ju på vad som händer och fötter, jag värjade mig.. Tryckte bort henne men slog aldrig tillbaka, men som sagt puttade iväg henne..

Jag har hjälp henne efter detta! Och idag(läs igår) så upptäckter jag när jag letar efter min bakndosa som hon lagt någonstans i vrede.. Att hon polisanmält mig för misshandel!

Jag är glad att som gammal ordningsvakt tänkte till och skaffade ett rättsintyg med fotodokumentation på vad hon åsamkat mig, nu säger hon dock att hon ska dra tillbaka anmälan om det går???!!!!

Får väl se hur det blir med det…
Men jag blir så trött, värst är nog att efter samtalet vi hade så verkar det som om hon gått och skaffat ett rättsintyg på vad jag nu påstås ha gjort henne?? eller om hon gjorde det innan vi pratade vet jag inte..
Men jag orkar inte längre!! Fan jag tar straffet, Vsst gjorde jag fel… Som inte bara la mig ner och dog??!

Å värre blir det, i coh med att hennes barn saknar mig och jag saknar dom båda? Fan vad livet ska vara komplicerat? Vad ska man göra? Är det någon som kan ge mig ett råd?

När hon å ena sidan säger att hon saknar mig samtidigt som jag märker att hon sticker knivar i andra sidan på mig??
HJÄLP.. Vad ska jag göra? Ska jag lägga in en motanmälan? Är egentligen det enda rätta men jag vill inte utsätta vare sig henne eller hennes barn för det?

Fan vad jag hatar mitt liv just nu, å så ska jag hjälpa henne imorgon? Å jag har givit mitt ord på det och jag står för mitt ord?
Jag är fan slut som människa som tänker mer på dom än på mig själv.. Orkar snart inte mer?!!!!

Hatar min mänskliga sida…. Mer och mer för varje dag som går!!

Förstår att det är jobbigt men hade jag varit du hade jag fullkomligt struntat i henne även fast du lovat hjälpa henne, hon bara utnyttjar dig hela tiden och du får bara skit för att du visar din snälla sida. Hon är inte värd att ha kontakt med ens,hon är ju bara patetisk. Men jag förstår att det är svårt oxå men för din egen skull, klipp alla band.

En polisanmälan om misshandel går INTE att dra tillbaka. Hon kan däremot välja att inte gå vidare med anmälan.
Ring till polisen och fråga om du är anhållen i din frånvaro och om de vill att du ska komma in för förhör.
Om de vill att du kommer in så berättar du bara helt sakligt vad som hänt, dvs. både vad du gjort och vad hon gjort.
Gör ingen motanmälan i onödan, det är bara omoget och visar att man är ute efter att hämnas.

Hon verkar ha en mycket trasig själ och hon kommer inte att kunna ha ett förhållande så länge hon mår dåligt och en lång tid därefter. Helt krasst betyder det att du måste släppa henne och aldrig gå tillbaka, det kommer bara sluta med kaos.

Har du lovat att hjälpa henne så gör det men låt det bli sista gången. Jag förstår att det är jättesvårt men du är tvungen för din egen skull att stryka henne helt ur ditt liv. Visa klart och tydligt att nu räcker det, inga telefonsamtal, inga möten.

Alla människor förtjänar att bli älskade men när det hela tiden blir bråk finns inte kärleken där även om man tror det. Gränsen mellan att älska och behöva är hårfin och det händer att man inte ser skillnaden.

Susanne

Snälla du…som andra tidigare sagt,bryt all kontakt och gå vidare. Detta håller ju precis som du säger själv att bryta ner dig. Varför ska du ge henne rätten att göra det? Jag förstår att det är jobbigt när det är barn inblandade men de blir ju indragna i detta vare sig de vill eller inte. Dom kan omöjligt må bra av att se och höra hur du och mamman beter er mot varandra. Att du börjat tänka i självdestruktiva banor visar klart och tydligt att du inte mår bra…och ingen annan i familjen heller. Man har bara ett liv,ta hand om det.

Du kan!

Hon hjälper inte dig och då ska inte du hjälpa henne.

Skit i dem, de har inte gjort annat än förstört för dig - nu ska du bara rädda dig själv. Kapa alla band! Roten till ett oroligt barn tycks ligga hos en lika trasig mor. Man kan inte laga människor som inte inser sina brister.

Att gå och fixa naglarna men inte ha energi nog att ta tag i sina egna ekonomiska problem - Hallå!!

Gå därifrån med ryggen rak. Du har gjort vad de kunnat, barnet är moderns ansvar, inte ditt! Ingen kan klandra dig för att inte gre ut andras bekymmer.

Stå på dig.

Freke.
Hur är det med dig?

#25 Ja vad ska man säga??

Lever iallf, ett tag till, orkar lite till men ibland så känns det att gå i en uppförsbacke utan slut, med förstora lågskor i ösregn..

Men är ju av den där sorten som inte ger upp, inte lägger sig och dör självmant!

Utan tror att så länge man kan röra sig så går det att göra något..

Men fy fan vad mot arbetad man kan känna sig ibland, speciellt ifrån myndigheterna som verkligen tror att man inte är villig att göra en för ändring av sin situation?!

Jag vill inte sitta i en beroende ställning till någon speciellt inte till staten, men just nu måste jag det, mot min vilja.. Och det känns för jävligt rent ut sagt..

Men men det är en ny dag imorgon! Med nya chanser, nya möjligheter eller om man så vill(vilket jag inte vill) med nya hinder och problem..