Hej

Jag har en pojke som är precis över tre år nu som har haft nattskräck sen litet barn i perioder.

Nu var det länge sen jag upplevde någonting sådant men ikväll, alldeles nyss började han snyfta och det eskalerade snart till hysterisk gråt. om han sov eller var vaken vet jag inte men han reaerade på när jag rörde honom och viftade bort min hand och han grät ännu mer när jag pratade med honom. Tillslut så började han svara mitt i gråten och vi kom fram till att han drömt en mardröm och han liksom sörjde att det var en hemsk dröm och han var rädd att det skulle bli så igen. Han sa att han inte vill ha en sån dröm och så tokgrät han igen. Men han ville inte berätta vad han drömde.

Nu har han varit i en riktigt jobbig trots-period där han testat alla gränser på olika sätt. Han skrattar när man ryter ifrån och det blivit en enda stor maktkamp allt det här. Nu är han, som jag ser det i alla fall, på väg ut ur trotåldern. Det har släppt det här med att gå på pottan. Främst var det blöjbytena som var värst och kanske var det grunden till alltihop, jag vet inte.

Hur som helst är han påväg ur den där trotsen. Kan det göra så att han får mardrömmar igen?

Jag har själv haft nattskräck som litet barn och även i vuxen ålder och jag väntar på en neuropsykiatrisk utredning. Jag känner igen mig själv i hans nattskräcks-mönster. Kan han ha ärvt någonting av mig som påverkar känslolivet?

Hur ofta har /hade era barn mardrömmar? Har det varit värst i en viss ålder eller i samband med någonting annat? Hur ter sig deras mardrömmar, alltså gråter dom hysteriskt eller vaknar dom bara?

Kram