Finns ingen specifik sajt om just tonåringar. Men det passar väl in här på barn iFokus:)

det går bra med tonåringar här!

Det är nog bara så att det mest är småbarnsföräldrar som hittat hit hittills…

ok, då kanske man kan fråga lite här då? om just tonåringar!?

Det är så här att jag och min dotter  var  väldigt osams här för en bra tid sedan, men det är väl lite bättre nu iaf, men det känns inte som hundra för mig iaf. Det var ju så att hon och jag kunde liksom inte prata normalt med varandra, utan mest gapade istället för att få den andra att lyssna på ett vettigt sätt. Det hela blev så jobbigt för oss två att det ver heljobbigt ett bra tag framöver. Vi gick i olika samtalsterapi eller vad man ska kalla det, så efter det har det väl blivit lite bättre. Jag tyckte att hon inte lyssnade på mig, bara för att hon hade sin då nyfunna kille här hemma hos sig. Tyckte att hon snäste åt mig vad jag än frågade henne om :(  Precis som om hon inte  ville lyssna på mig då :(

Vid ngt tillfälle då, så nästan boxade hon till mig :( Vet inte vad jag hade gjort om hon hade slagit till mig med knytnävarna :(   Vad hade ni gjort?  Hennes kille var här när  hon boxade till mig. Då  frågade jag honom, om han gillar att hennes tjej slår sin mamma, och det gjorde han förståss inte.  Då skämdes hon.

Då kändes det för mig att hon INTE ville prata med mig när  hon hade sin kille hos sig :(  Precis som om hon skämdes på ngt sätt!   Är tonåringar så?    Hon blir 18 nu i höst, så det återstår att se vad som händer efter det. Hon har iaf inget sagt att hon tänker flytta hemifrån än iaf.

Hon är mitt enda "barn" så jag vill veta lite mer om hur tonåringar är när dom  bor hemma!

Jag har försökt att gå med i olika tonårsgrupper på  nätet men det är så tyst i dom grupperna så jag får knappast ngt svar :(   Sedan finns det dom som verkligen inte har problem med sina tonåringar, DÅ undrar jag om det bara är JAG som har haft problem med min tonåring :(    Är tonåringa ofta perfekta då, eller?   Dom gör väl fel saker dom oxå, kan jag föreställa mig.

Jag känner att jag vill prata med folk via nätet hur tonåringar kan vara mot sina föräldrar.  Jag är ensamstående förälder om henne sedan hon föddes.

Vore  bra om  ngn kunde svara mig om hur det kan vara att vara tonårsförälder!

MVH/

Sessan1

Jag har varit i din situation med mina pojkar. Det är en jobbig tid för en tonåring då mycket händer med dem. Ungdomarna har för mycket krav ibland i samhället som kan kännas för stora då dem inte är mogna för det och hon är snart 18 år, vilket betyder att hon går in i vuxenvärlden vilket ställer ännu mer krav på henne. Även om man är 18 år så är man inte alltid mogen för allt än och det blir jobbiga känslor att hantera samtidigt ska hon visa dig att hon inte är ett barn längre. Hon har mycket känslor som ger sig i uttryck på dessa sätt och du som står henne närmast får ta "smällarna" men jag är säker på att hon egentligen inte menar att göra så medvetet. Hon vill visa att hon nu är stor och kan stå på egna ben.  
När min ena son betedde sig som din dotter och vi hade ett samtal så ställdes frågan vad jag gjorde för fel. Min son svarade att jag var för snäll, han ville ha hårdare regler och att jag skulle vara mer bestämd!

Ok, då är jag inte helt ensam då att ha haft det så jobbigt! Känns nästan så ibland ;( Tack Elisabeth.j för att du svarade :) Jag får väl se hur det blir den dagen hon  flyttar hemifrån, hur vår relation ser ut då. Hoppas ju att det blir bättre. Jag har ju hört och läst att deras tonåringar blir trevligare mot sina  föräldrar. Det hoppas jag iaf att även jag får uppleva. Jag kanske är för snäll jag oxå, men det är ju inte så lätt när man är ensmstående  förälder att ta allt ansvar, vad det innebär. Jag hade det  ju jättejobbigt när jag var gravid oxå :( Jag var helt ensam då oxå. Jag kunde t.ex inte äta vad som helt utan att kräkas upp allt jag åt, det var heljobigt. Vad jag än åt, så kom det upp lika  fort som jag hade svalt det :(    Glass gick bra, men inget annat :(    Vissa säger att dom mår ganska bra när dom är gravida, men det gjorde inte jag.   Den tiden vill jag INTE ha tillbaka. Det går ju inte heller iofs :)   Alla är ju olika där oxå tydligen.

Tass/

Sessan1

Nej du är inte ensam, alla tonårsföräldrar går igenom liknande faser, men jag vet, det är tufft när man är ensam förälder med tonårsbarn. Ni kommer säkerligen att få en bättre relation snart, idag är mina äldsta grabbar 22 och 20 och det fungerar toppenbra nu =) Det viktiga nu är att du visar att du kan lita på henne, låter henne göra sina misstag osv för det är det som hon växer och lär sig av. Det kan vara tufft men jag lovar, det lönar sig! Jag har en till son som snart är 10 så en till tonåring snart här hemma ;)

ok, får hoppas det då, att det blir bättre mellan oss när hon blir mognare till sitt sätt. Nä det känns ju nästan som om man är själv om att ha haft det jobbigt ibland, men det är väl flera då, utan att man känner så många häromkring.  Vi bor ju här i närke sedan ngt år tillbaka så jag har inte hunnit lära känna så många än. Jag är inte sådan att jag "letar" kontakt precis. Är lite av en "enstöring" Har alltid varit det.       Det känns lite jobbigt fortfarande tycker jag, men det går väl över  senare i hennes liv. Så vi kan prata normalt med varandra utan att behöva "gapa" åt varandra eller missförstå. Så man kan prata istället. Jag har ju försökt några gånger att prata med henne om hur vi har haft det, så det har ju blivit lite bättre efter det iaf, men ändå känns det inte som hundra procent. Man får väl ta lite i taget.      Det är jobbigt så långe det pågår!

Tack snälla du för att du lyssnar!

Som jag skrev tidigare så har jag försökt att gå med i några tonårsgrupper men det är såååå svårt att få ngn att förstå att jag har haft det jättejobbigt med min tonåring :(      Det verkar som om dom tycker att jag klagar på ngt sätt  :( Då är det inte alls roligt att fortsätta i ngn sådan tonårsgrupp.    Dom har haft jättebra rellationer med sina tonåringar har det verkat, då har dom svårt att förstå mig har jag märkt.

Det kanske är olika oxå mellan dotter rellation/pappa, och son rellation/Mamma?

Har du ngn erfarenhet av det?

Min dotter och hennes pappa har  bra mycket bättre  rellationer än vad jag och vår dotter har :(

Jag är nu inte någon tonårsförälder men jag minns min tonårstid mycket väl. Jag och mamma bråkade jämt då menar jag jämt men hon hade tålamodet i alla lägen när jag slogs, skrek och gjorde uppror. Konstigt så här i efterhand när man tänker efter, men min pappa och jag har aldrig höjt rösten till varandra utan mamma fick ta all skit.

Vändningen för våran relation blev när jag som 16 åring flyttade 30 mil för att gå gymnasiet, jag kom bort från mycket som inte är bra för en tonåring (många kompisar åkte "in" senare) Och helt plötsligt behövde jag mamma på ett annat sätt, nu fick man längta efter henne istället. Visst kan vi disskutera saker fortfarande men vi respekterar varandra och varandras åsikter.

Hoppas det löser sig Sessan1

#7 Jag har ingen dotter men 3 söner. Jag tror att det är skillnad många gånger, det har jag märkt med syrrans flickor som har en bättre och lugnare relation med pappa. Jag tror att det beror på att vi mammor är lättare att "hoppa på" då man har mer respekt för pappa. Nu gäller det inte detta i alla fall men jag har sett det i olika familjer. Mamma vågar man svära och skrika till men pappa pratar man med i en annan ton. Kvinnor är mer sårbara, blir mer ledsna än arga, orkar inte alltid vara konsekventa osv. och barnen vet vilken knapp dem ska trycka på för att såra bl.a.
Sen tror jag att mammor ofta skriker medan pappor säger till mer bestämt och gör det en gång medan en mamma kan tjata och älta samma sak flera gånger.

Det du säger Elisabeth.j att kanske vi mammor tjatar och ältar samma saker flera  gånger om, är nog inte bra, men  det är ju inte så lätt när man inte vet om ens tonåring verkligen lyssnar eller hur hon gör. Det är nästan så hon skriker till mig än: JA JAG LYSSNAR, men då kan hon väl svara så, så man vet.?  Annars kan man ju inte veta. Om jag då ropar på henne, då säger hon inget :( Då undrar jag om hon hör att jag ropar på henne. Då blir hon genast nästan förnärmad. Nästan att jag måste BE om ursäkt för att jag ropade på henne:(     Det känns ju inte heller så bra.  Jag vet inte hur jag ska göra för att inte missuppfattas mot henne att jag INTE upprepar mig. Det är svårt ibland det där.   Man får ta en dag i taget som sagt. 

Det är nog så som du säger: Elisabet.j att fäder och döttrar har bättre kontakt än dotter/Mor.    Jag har hört det av andra oxå att det kan vara så.

Hej Tigrou!

Jag var INTE alls så när jag var i tonåren. Jag har hela tiden  varit En "enstöring" Varit för mig själv för det mesta, så min mamma och jag har för det mesta alltid haft bra rellation och aldrig varit osams.  Mina  föräldrar  skilde sig när vi barn var små, så jag har haft bättre kontakt med min mamma genom alla år  tills hon gick bort för ca 8 år sedan nu.   Så det är nog helt olika hur bra eller dålig rellation man har till sina föräldrar.  Ja, vet du Tigrou, att jag hoppas att det löser sig till det bättre iaf.   Det hoppas jag.

Tass på er.

Jag känner igen mig Sessan i dina berättelser men på annat vis.

Min dotter är idag 21 år, och jag har lärt mig en sak: flickor är mkt speciella i tonåren mot vad pojkar är.

Flickor fräser, nästan spottar på en för man yttrar sig, man får liksom tankarna ursäkta att jag finns.

Nu har jag ju haft styvdöttrar innan som idag är 33 och 26år, den yngsta styvdotter har bott hos oss, jag va 26 år då jag o min make flyttade samman med barnen, då va mina 3 o 5år, hans dotter va 11år, äldsta vägrade flytta med.

Jag har haft många nätter ute att jaga efter styvdotter som va helt hopplös, glömmer aldrig då jag va hämatde henne på en grillning i en skog full o eländig, då va min make på racingtävling, jag lovar det blev livat!

Jag har lärt mig en del på vägen med min styvdotters beteende som va mkt tufft, detta va en mkt jobbig tid, men idag är hon en go tjej som en dag sa till mig: Carina förlåt för jag varit så elak mot dig! Jag va ju ung och hon va nästan tonåring då vi flyttade samman, inget lätt, men idag har vi mysigt!

Min egen dotter upplever jag helt annorlunda, hon har tränat konståkning sen 3års ålder, är en prinsessa o vacker vilket hon är fullt medveten om. Hon har varit mkt jobbig med just sättet vara märkvärdig, jag själv är en mkt vanlig person, tar det som det kommer i livet. Anna är noga med kläder, helst ska nog hemmet va i lyxklass för det ska passa hennes stil, detta är jobbigt när man är hemma med sina barn, vi lever bra, rent o fint i nyare hus, men det räcker tydligen inte för denna damen.

Anna är en som fräst varit otrevlig, inte pratat så speciellt med mig, ibalnd har jag kännt som hon tycker jag är oduglig. Fanns då en tid när hon va runt 17 år som det kom fram att hon satt hemma hos min väninna o berättade allt, jag fick alltså ringa fråga min väninna om jag va orolig, hon hade direkt svaret vad min dotter hade bekymmer medJag kände mig ledsen, varför? jag fick reda på min dotter råkat illa ut av en kille tex, ja herregud! jag kunde ju inget säga för då skulle jag avslöja vad informationen kom ifrån.

Idag är hon 21 år, bor ihop med sin pojkvän 2km fr oss. Men jag kan inte säga vi kommit varandra närmare ännu, Anna är en person som skulle ha en förmögen man känns det som. Vi är inte dugliga vanliga arbetare, pojkvännens familj har gård o allt, det låter så bra. Jag va 20 då Anna föddes, min dröm va väl vi skulle kunna prata osv, men det går inte! Jag hoppas den dagen hon skaffar barn att jag inte blir bortstött för hans familj är så fin som hon anser. Men då får jag ta detta! Ibland är det inte lätt! jag vet jag inget fel gjort, kört henne alla år t träningar, tävlingar, danser mm som hon älskat, idag är hon själv tränare, hon älskar sin idrott. Nä vi har nog gjort vad vi kunnat.

Pojkarna är helt annorlunda, kärleksfulla o goa. Hittar 18 åringen ny flickvän så måste han visa hur fint hans mamma minsann har det, visa alla katterna(har uppfödning) och tjejerna är ju saliga då de kommer.

9åringen är jag ju hemma då han har utvecklingsstörning, men han anser mamma är hans största kärlek :)

Tänks å olika barnen kan vara!

Det där som du säger: kittentotts, känner jag mycket  väl igen, att man inte är ngt värd för sin tonåroing :(   Jag känner oxå som  du att man kanske skulle BE om ursäkt för att man finns till :( Förlåt att man frågade om det eller det andra :(    Inte alls så roligt alla gånger :(      Man får väl ta en dag i taget på ngt sätt ändå.    Jag har ju inga söner så jag vet ju inte hur dom kan vara mot sina föräldrar, men jag har ju hört att det är bättre rellationer mellan söner och mödrar, respektive döttrar och fäder.    Min dotter har ju en kille sedan ca 2 år tillbaka och hittills verkar det ju bra, men jag undrar om hon vet vad SOM kan hända om ngt år eller så, det får hon väl själv se då. Hon får själv göra sina misstag. Killen verkar iofs trevlig, men det kan ju hända mycket än. Undrar om hon har tänkt på det. Det återstår att se den dagen.          Jag själv var ju ALDRIG sådan när jag var ung. Höll mig mest hemma-omkring. Hade inte så många vänner heller för den delen. 

Ja du kittentotts, visst verkar  det vara olika på hur ungdommar/barn är nu för tiden!    Inte alls som när vi vara i den åldern.   Inte jag iaf.

TACK för att ni finns och vill lysna och disskutera om tonåringar :)  

KRAM/

Sessan1

Vi föräldrar är mer värda för våra barn och ungdomar oavsett vad dem använder för uttryck. En dag ska du få se att hon kommer att tacka dig istället =)  Ibland tror jag att ungdomar kan ha svårt att säga hur mycket vi betyder för dem. Att göra misstag är bra - det är det vi lär oss och växer av men det kan vara jobbigt att se på ibland, men det viktiga är att inte lägga sig i och inte säga: Vad var det jag sa! Ur allt negativt sker något positivt!

Jag har också tänkt tanken om inte förhållandet håller med min dotters pojkvän, de här 2 bråkar dagligen, då kan hon klagamen jag brukar inte säga så mkt om det, min dotter är mkt enveten, en som ha svårt att förstå andras känslor alla ggr, hon är viktigast(tycker hon). Många ggr har jag tänkt: tänk om det spricker, och jag blir inte förvånad i så fall, för han är med en som har egenheter :) Jag tror ju inte man ska stötta dem i bråk el så, heller hålla med, jag är neutral, försöker då prata lugnt att det är strul ibalnd i allas förhållanden liksom.

Jag kan nog säga jag ingen kontakt hade med min mamma så, de va helgalkisar, ständiga bråk, jag flydde. så jag kan inte gå tillbaks för se hur jag va, fanns ingen för mig liksom att ty sig till.

Jag hoppas naturligtvis att min dotter en dag kan se tillbaka hur mkt vi ställt upp och  se hur mkt vi älskar om henne. Hon utvecklades sent pga en försening i utvecklingen, så hon ligger ca 2 år efter hela tiden, tror inte hon är ikapp detta ännu. Man märker hon är omogen i mkt.

Ja det är väl det man hoppas att ens tonåringar en dag ska  förstå hur dom har varit mot sina  föräldrar/mamma. Det vart ngt litet tjafs nu igen.

Hon går ju en djurutbildning på gymnasiet. Då har hon till uppgift till hösten att göra ngt mer till katterna i deras rastgård som dom har. Det hade blivit ngt missförstånd att hon skulle komma hem i tid för att vara med och bygga till katterna, men när hon inte kom hem så fortsatte jag och hennes pappa en bit på "bygget" Då blev hon lite ledsen för det. Men vi har pratat om att OM  hon vill fortsätta med "bygget" så får hon ju vara hemma och vara med och hjälpa till med det då. Så katterna hinner få ngn glädje av den i sommar!  Hon vill ju själv att det ska bli klart så fort som möjligt och då får hon ju stanna hemma och inte flänga runt till killen jämt och ständigt! Dom träffas ju ganska ofta ändå.   Ibland verkar det som om hon inte orkar vara med på det, men det är ju hennes skoluppgift oxå, då vill hon ju vara med så klart. Hon ska redovisa det för klassen sedan i höst, så därför är det viktigt att hon oxå är med på '"bygget"    

Sessan1

Svårt! inte lätt låta bli träffa pojkvännen, gud va jag kommer ihåg detta själv, han va mitt allt då jag va 15-18år. Kärlek Om jag tänker in i detta så hade nog pojkvännen vunnit stort över kattgården.

Kan ni inte be henne ta med pojkvännen? han kan ju hjälpa henne. Jag vet ju min dotter tyckt detta va jobbigt ifall vi också va med i så fall, men ett försök är det värt.

Jag satt o fikade med min dotter och hennes pojkvännen igår, ja maken o lillebror va med också, vi hade så mysigt! bara man inte pratar om något som är pinsamt så går det kanonbra en stund.

Jo Kittentotts, vi har frågat henne om inte killen oxå kan vara med under "bygget" men det verkar som om hon inte vill det. Det är ju upp till henne isf. Kanske han inte är så bra på att "hållas" med sådant? Inte vet jag. Hon vill nog vara utan honom under den tiden, verkar det som. Då har hon ju inget som distraherar henne heller., eller vad man ska kalla det.

Trevligt det låter när  ni satt och fikade alla  fem då :)  Hoppas att jag en gång får uppleva det med min dotter oxå. Återstår att se den dagen.

Jag kan väll dela med mig av mina egna erfarenheter som tonårsdotter. Jag känner igen mig sååå mkt om hur du beskriver din dotter. Jag vet att jag själv alltid ville visa mig cool inför mina vänner och gick då direkt på min mamma så fort hon visade sig. Men det är ofta så, så vitt jag vet, att man vill visa att man skämms på nått sett över sin mamma när hon kommer in och vill bjuda på bullar och så vidare :) Fast man egentligen tycker att hon är så söt och bjuder vännerna på fika, man vill bara inte visa det för man är så rädd för vad vännerna ska tro. Bjöd jag hem killar blev jag nästan ännu värre, och då vart allt mamma sa plötsligt ännu mer pinsamt. Vet inte om det kan ha med att göra att man är så nervös över vad killen i fråga ska tycka om en och ens familj. Jag tror iallafall att jag på nått sätt ville visa att det var jag som bestämde i hemmet och hade all kontroll över alla familjemedlemmar för att få respekt av mina vänner. Jag var nog aldrig snäll mot min mamma när vi bodde tillsammans men jag har antagligen växt ifrån det för nu skulle jag aldrig kunna vara elak mot min mamma. Hedra mamman!

kram

Jo att man är pinsam det vet jagAllra roligast är ju då det pratas om då jag får barn, jaha säger jag! och när kommer de? men mamma SLUTA! hahaha! men annars så håller jag masken med dumheterna. Nä jag vet inte vad som är mest pinsamt i detta hemmet för vår dotter. Iallafall ska min dotter o hennes pojkvän ta med lillebror i huset till High Chaparall i helgen, ett plus i kanten.Hon älskar sin lillebror, men så är det ju att Niclas henens pojkvän också gillar leka Cowboy, nu får han ju cahnsen leka.

Nu har jag iaf gått ur den där mailinglistan som handlade om tonåringar eftersom jag ändå inte fick så bra "respons (heter det så) Tycker jag får bättre svar härifrån  :) Så här kommer jag att skriva mer vart efter. Känns som inte hundra procent att det är helt bra mellan mig och "dotra" :(     Ibland ser hon såååå SUR ut när jag försöker prata med henne :(      Inte alls roligt!

#20. Det är nog åldern. Jag var rätt besvärlig som tonåring, men det har min mor förträngt ;)

# 21.  jo det gissar jag oxå att det är nog åldern som gör det?  Hoppas iaf att det blir bättre när hon blir mer vuxen så att säga! När hon får mer livserfarenhet, vilket hon inte alls har.  Jag var inte alls så när jag var tonåring.  Alla är ju olika, även dagens ungdommar iofs, men ändå.

Hej Sessan..du är VERKLIGEN inte ensam om dina problem…

Härhemma har jag just nu kommit över värsta perioden med min sambos äldsta dotter för att upptäcka att det nu är min egna dotter som är helt crazy…mycket skrik och gap och gräl…ofta helt osammanhängande och man fattar ofta inte vad som hände och hur det blev som det blev…

Jag fick efter tips från en arbetskamrat nys om rosenrot. JAg köpte det till min dotter och har bett henne ta ½ tablett om dagen. Detta gör underverk! Det går att umgås normalt med henne så länge hon tar tabletterna. Finns i hälsokosthyllan i mataffären. cirka 100 kr för 30 tabletter.

L

#23 Tror knappast min dotter skulle ta ngn tablett om hon INTE var rekomenderad av läkare att ta det. Skulle inte köpa den tabletten för att testa, för att sedan se att jag köpt ngt  i onödan för henne :(

Kan ta ett exempel på ngt liknande:

Det var för ngt år sedan, när hon skulle till tandläkaren för kontroll för sina tänder. Då hade hennes tandläkare sagt att  hon skulle behöva ngt extra till sina tänder, minns inte  vad det var, men iaf så skulle det köpas, och det gjorde jag, OCH det hela kostade ca 400 KR, hon använde det bara en gång! :(:( Tyckte smaken var för  bedrövlig sa hon, så där kastade jag 400 kr i sjön :(:(:(  Inte så roligt precis. Det var en ganska stor tub oxå.     Så det går ju inte att tvinga ngn till ngt. Så det gör jag ALDRIG om igen, isf får  hon betala det själv nästa gång!

/Sessan1

Men din dotter måste märka själv att ni inte kan prata med varandra? Hon måste ju vara medveten om problemen?

 Min dotter var som dr jekyll och mr hyde, 1 vecka trevlig 3 veckor otrevlig. Om din dotter har en trevlig dag så kan du ju passa på att ta upp det och säga att det har hjälpt någon annan.

Jag var på G att skaffa p-piller till min dotter för att få bukt på dessa "humörsvängningar" som man får benämna det som. Kanske gick hon med på detta eftersom det inte enbart var relationen med mig som gick på kollitionskurs, även med skolan och med kompisar och med alla omkring henne var det likadant.

Nu… håller hon upp några dagar med rosenroten så märks det direkt med okontrollerabara gräl utan större orsak.

Det enda negativa är att hon blivit tröttare med dem men det kanske beror på att hon är mera avstressad.

Jag önskar dig i alla fall lycka till och hoppas att du inte ger upp hoppet.. I vilket fall som helst så är du inte ensam..

kram

#Loove, jag gissar att det har med att hon  sedan ngt år tillbaka (1½-2 år ca) har en kille i "hasorna" därför hon betér sig som hon gör mot mig :(:(   Vill verka lite märkvärdig mot mig liksom :(   Inte alls roligt. 

Det är nästan så hon inte törs öppna munnen heller  när  hon pratar med mig iaf, för  hon mumlar så man tror att man hör dåligt, vilket jag INTE gör. Ibland får jag fråga om, då verkar hon lite irreterad  ::(  Precis som att "är du döv mamma :( det säger hon inte, men det ser ut som om hon tänker så :(      Jag törs inte heller prata med henne så mycket, när killen är här och hälsar på henne för då verkar hon sååå förnärmad :(    Inte heller så trevligt. 

Trevligt att det finns några här att disskutera med :) Det var det inte på den tonårslistan jag var med på tidigare :( Nu har jag gått ur där iaf, lika  bra det.

Kram

Ahhh….som när min sambos döttrar kommer hit och jag säger "hej"…efter 30 sekunder säger min sambo…"hälsar du inte"….och svaret är alltid…"Jo jag sa ju hej".. Men det är alltid såpass tyst att det är ohörbart.. :( Samma om de skall svara på frågor.

L

konstigt det där, att dom inte kan prata så man HÖR! :(

Har läst alla era inlägg. Intressant diskussion. Har själv tre tonårspojkar.jag tycker tonåringar kan vara riktigt elaka ibland.

Någon skrev att dem har det tufft,jag skulle vilja påstå att dem inte har det tuffare än vad vi hade på den tiden.

Kan tilläga också att jag ville öppna en tonårs-sajt men då jag tyvärr skrev till Stefan(han som har fokus) råkade jag snubbla på tangentbordet och missade en stor bokstav.han ville inte ha någon som inte kunde skriva rätt sa han. Så tyvärr blev det ingen sådan sajt.Kanske någon annan som vill.Jag ställer gärna upp och hjälper till om jag får för han.

Mvh Susann

SChamuels, jasså Stefan ville inte ha ngn tonårs saijt om det var ngn som inte kunde skriva rätt?  Hur då inte kunna skriva rätt? Det är en här på iFokus som INTE heller kan skriva rätt jämt, som har en sait  här på iFokus, så det var ju konstigt svar du fick av honom :( :(  Konstigt! Jag tycker det borde finnas en sådan oxå. Jag är gärna med på den sajten isf! Jag vet inte hur man gör isf, kanske ngn annan vet hur man startar en sådan sajt?

Jag är med på så många andra saiter, som på msn kattgrupper med mera och en grafikgrupp,  så jag är gärna med på en tonårsgrupp oxå isf om det blir ngn tonårs sajt!?? Vore bra tycker jag.

Jag var med i  en mailinglista angående tonåringar, men där var det ingen som man kunde prata med tyckte jag. Kändes som om jag var i vägen på den listan ;( Inte alls roligt :(   Så jag hoppas att denna, eventullet en tonårsgrupp kommer att kännas bättre.   Tycker att denna sajt känns bättre än den tonårslista jag var med i. Den har jag gått ur sedan ngn vecka tillbaka.

Som jag har sagt tidigare så känns det jobbigt med min "dotra" då och då, det går inte att prata med henne på  ett bra och avkopplande sätt när killen hennes är här :( Hon nästan känner sig förnärmad :(   Känns som om hon tycker det är såååååå häftigt med en kille i "hasorna" Det är så nytt än detta  för henne, eftersom han är den första kille hon är ihop med.  Fast dom varit ihop i lite mer än 1-1½ år ca.

Hoppas att det blir bättre framöver  när hon får lite mer livserfarenhet och även arbets-erfarenhet.

Tass

Barnsajten har ju just startats upp. Visst ryms väl tonåringar här också, inte behövs det väl en sajt till inom samma område. 
Det finns ju faktiskt en rubrik i forumet som heter Tonåring.

Staffan är det rätta namnet.

ok, då fortsätter vi här då, om det går bra som tidigare :)

Jaha var det Staffan han hette, skrev det som  SChamuels skrev, visste inte riktigt rätta namnet så jag ber om ursäkt för felaktigt namn :(

klart det går bra att prata tonåringar här.

starta en ny tråd för varje problem ni har! ;)

Kittentotts, jag kan ta ännu ett exempel på att min dotter nästan blev rosenrasnade för ett bra tag sedan, ca 1 år  tillbaka när jag ville prata med hennes kille om ngt särskilt. Det hände ju förrut att killen kom hit varje dag, varje dag, varje dag,  varje dag, åter varje dag. Det tyckte jag var liiiite jobbigt, efter som Jag ingen kontakt får av "dotra" när han är här. Så jag sa till honom ATT: Han får visst komma hit och hälsa på henne hur ofta han vill, men INTE varje dag, det accepterade han som tur var. Då ROPADE DOTRA Då behöver han INTE komma hit alls då :( DÅ sa jag till henne att hålla tyst medans jag pratar med killen. Hon fattar inte hur jag vill ha det. Jag får INGFEN KONTAKT med "dotra" om killen ska springa här vareviga dag och tro att han bor här :( ELLER?   Så han förstog mina tankar iaf, vilket inte HON GJORDE :(:(    Det tyckte jag var väldigt omoget gjort av "dotra" Som sagt hon har INGEN som helst livserfarenhet av sådant.   Nu är det väl lite bättre iaf, men som sagt inte helt till hundra procent :(

Har du eller ngn annan ngn erfarnet av detta jag har beskrivit härovanför??

Tack på förhand att ni vill disskutera!

Kram/

Sessan1

Har messat dig privat Sessan.

Jo jag tycker visst att det kunde finnas en tonårs-sajt.

Men som sagt då jag skriver för fort och missar stor bokstav ibland så fick jag inte för Staffan(inte Stefan)

Nån annan som törs fråga honom

Ärligt talat, är det så mycket att diskutera runt tonåringars liv och leverne att det behöver en egen sajt? Ryms det inte här? tonåringar är ju också barn, om än på väg mot vuxenvärlden…

#36. Jag tror inte det. Trådarna under rubriken tonåringar trängs inte precis ; Risken är väl att sajterna skulle ta ut varann.

Låt Barn iFokus komma igång ordentligt istället och diskutera tonårsproblemen här i stället. Bättre med en levande sajt än två halvdöda.

Mina åsikter.

Hmm jag är inte mamma, men jag har haft bråk med mina flöräldrar förra året, när jag va 18 ,nu 19. Anledningen är att dem förbjöd saker som man inte bör, att jag inte fick ha kille trots jag va 18 år, innan det var det inte ens ett ämne att tala om! hade en kille,men fick dölja det då jag va 15,för dem sa jag fick aldrig mer se honom om vi va mer. Men effekten på att säga NEJ gör att jag kände mig mer peppad att göra det. Så aa dolde mitt förhållande i 3 år för dem! och aa som sagt dem tkte jag va omogen osv. Jag tkr det är inget mamma och pappa kan bestämma åt mig. Nu idag har dem insett dem gjorde fel och om dem fortsatte bråka med att jag inte fick ha kille så förlorade dem mig..

är sååå emot att förbjuda kärlek…så här anser jag att jag hade rättighter att bråka,dem sa jag inte hade ett privatliv. Ibland kan vi ha rätt..

#36,37 jag håller med er (konstigt va?).

det ör ju bättre att det startas nya trådar under kategorien "tonåringar" än en ny sajt.

SChamuels, vart har du tagit vägen? Har inte  hört av dig på jättelänge nu. Jag skickade ett mail till dig, som du inte har svarat på :(

Sessan1 jag har tonåringar här hemma nu. Och en av dem är en dotter. Kan bara säga att ha en dotter är sju reser värre än att ha grabbarna.
Min dotter är på väg att driva mig till självmord. Så visst kan döttrar vara jobbiga.

Förstår din frustration. Hojta till om du vill prata.
Mvh Åsa

Jag har 3 tonåringar men de är nog väldigt lungna. Det är inte ofta som de inte lyssnar.Men alla är ju olika.

Hej Åsa!       Jaha du har oxå en dotter som kan vara jättejobbig :(   Det är fortfarande inte helt bra mellan mig och "dotra" :(:( Det händer fortfarande att hon ser väääääääääldigt sur ut ibland :((  USCH det är så jag nästan tycker det ska bli sååååååååå skönt den dag hon flyttar hemifrån. Så man får det lugnt ett tag, Brake eller vad man ska kalla det?   Hon har ju nu för ett par veckor sedan fyllt 18, så  nu får hon göra precis vad hon vill.  Ja inte är det lätt med tonårstjejer, det har jag ju fått erfara nu :( 

Tycker vi kan fortsätta här att prata om tonåringar!

Kram på er!

Sessan1

Jag är 20 år och jag har bråkat oerhört mycket med min mor i mina dar. Hon tyckte att jag inte lyssnade på henne och jag tyckte inte att hon lyssnade på mig.
Det kan vara himla svårt att komma överens med mamma ibland. Det är så stor åldersskillnad. Vi lever i olika generationer och tycker olika om så mycket därför blir det lätt bråk tror jag.
Hon tycker att hon har rätt och jag tycker att jag har rätt. Det är så svårt. Vi kan nog inte riktigt förstå varandra eftersom vi växt upp på lite olika sätt. Det är ju lite jobbigt. Men båda har lika mycket rätt och lika mycket fel. Man måste lära sig kompromissa helt enkelt. Inte det lättaste kanske.

Om du nu inte kommer överenns så bra med din dotter så kanske du ska försöka få kontakt med henne på något nytt sätt. Prata med henne annorlunda eller bara hitta på något tillsammans så ni kommer närmare varnadra.

#43: Japp vi pratar vidare. Lite skönt att inte vara ensam.

#44: Fast i mitt fall är det inte så mycket ett nytt sätt att prata som behövs. Här behövs det proffs hjälp.

Mvh Åsa

#45: Jaså?
Jag kan faktiskt erkänna att jag inte var världens snällaste mot min mamma när jag runt 15-16. Det förstår man ju nu. Förstår att det inte alls är lätt att vara mamma. Men det är faktiskt inte speciellt lätt att vara tonåring heller faktiskt. Det är riktigt jobbigt vissa stunder. Mitt tips till alla mammor är att försöka att uppmuntra mer än att skälla på sina döttrar och försök hitta på roliga saker tillsammans så man kommer närmare varndra. Sitt och prata bara om vad som helst. ofta. Så man kan känna förtroende för sin mamma. då blir det mkt lättare tror jag.

men, man ska inte heller tränga sig på sina barn. jag har själv velat välja vad jag berättat för min mamma. har aldrig varit speciellt öppen av mig om vissa saker, men andra är inga problem.

det kan vara farligt att vara tjatig o tränga sig på sina barn.

#46: Tvivlar starkt på att du ljög ihop att din mamma slog dig för att få uppmärksamhet. Tvivlar starkt på att du stal flera tusen av henne och blåste dem på pizzerian med halva skolan en dag. Tvivlar på att du länsade din lillasysters spargris och ljög om allt från stort till smått.
Den här tjejen har fått 90% av mig medans resten av barnen får dela på resten. Det äcker inte ändå. Hon har fått börjat på sina fritidsintressen med det hjälper inte ändå.
Hon ljuger och stjäl kostant. Och lögnerna kommer inte bara hemma utan överallt. Ljuger för sina kompisar så att hon mister dem, för vem vill vara kompis med någon som ljuger jämt. Men hon sätter det inte ens i samband med sina lögner.

#48: Ursdå. Det där lät riktigt jobbigt ju. Låter som att den där tjejen har rätt stora problem :(
Jag tycker det låter som att hon mår rätt dåligt. Hon lär ju inte göra allt det där bara för att jävlas..
Jag kände en tjej som slogs rätt mycket och som stal en hel. Snattade och stal pengar från klasskamrater och så. Hon mådde ju jättedåligt psykiskt..

#49: Jobbigt är bara förnamnet. Vi får se hur det löser sig med henne i alla fall. Jag har kopplat in hela vits teamet på henne nu så får vi se när de kan börja utreda henne riktigt så hon får den hjälp hon behöver.

Vad är vits team?

#34 Oj vad jag hade blivit GALEN om min mamma hade sagt till min kille att han inte behövde vara hos oss varje dag. Klart att han tyckte det var okej, skulle han sagt annat till sin tjejs mamma? Nää hade jag vart killen hade jag faktiskt blivit ledsen och även om det inte var menat så hade jag inte känt mig speciellt välkommen… Hade min mamma velat något sådant (som tur är har det aldrig vart så, mamma avgudar min föredetta pojkvän och gör det fortfarande) hade jag velat att hon pratade med mig om det!!

#51: VITS är en samverkan mellan olika inom komunen. Varför de kallar det vits har jag inte klurat ut :-)
Men det är i alla fall skolsköterskan, en psykolog, en barnläkare, en logoped och ja så var det en till läkare som mer har det här med kroppen och rörelserna att göra. Tappat ordet nu.

Men ett rejält team av kunniga är de i alla fall.

sait? du menar sajt eller site va?