Jag tror det är en reaktion på att du är borta för mycket, han är frustrerad över det och vet inte hur han ska få utlopp för frustrationen.

Min gubbe jobbar i huvudstaden några dagar i veckan och vår son har länge haft problem med det, blivit extra stökig när han varit borta och sånt. Först nu, när sonen snart är 4 år, har det börjat ge med sig.

Nej, du är mänsklig.

Min sons pappa, är visserligen delaktig, men jobbar borta mycket, och i perioder är han borta mer än vad han är hemma.

Vår son blev också "dryg" i perioder, och arg på sin pappa, ville inte träffa honom när han var hemma och så.

Nu när han är fyra, kan ha uttrycka sig på ett helt annat sätt, och kan även förstå att pappa måste jobba osv.

Nu kan han säga själv att han saknar pappa när han är borta, men det var ju svårare att få ut dessa känslor i ord när han var mindre.

Tack för era svar. Emellant blir ag så ledsen och tappar stinget men efter en kort gråtpaus på toaletten så hämtar jag mig igen. Han hade självfallet varit hur go som helst med sin pappa idag men började direkt när han kom hem. Men kvällen gick något bättre och det blev mycket mys nu innan han somnade. Jag vet att det varit svårt för honom eftersom jag var tvungen att börja jobba när han var 8 månader för hans pappa lämnade mig, men nu har jag tagit tjänstledigt 6 månader för att bara vara med honom nu så vi kan flytta och landa tillsammans i lung och ro.

Kramar Madde

skickar en massa kramar till dig Madde, du är verkligen ingen dålig mamma och jag tror att det är jättebra att du tagit tjänstledigt nu och du och sonen kan hitta tryggheten tillsammans!

Tack Magda, kram

Du är inte en dålig mamma!
Alla förändringar känner barnen på sig även om man inte berättat för dem så det kan vara reaktioner på det.

Men det är på en plats barnet är tryggt de vågar ta ut sina aggressioner alltså är det hos dig.

Sen är 1-1½ års åldern en känd trotsålder. Det är då barnen börjar frigöra sig från "navelsträngen" att inse att det är en egen kropp de har. Det är kul att testa hur mamma reagerar för honom.
Om du inte provat innan så testa att låtsas börja gråta när han slagit/bitit dig. Det rådet fick jag när min stora flicka precis börjat på dagis i 1-års åldern, och var precis omöjlig mot mig men "snäll" mot alla andra inklusive pappa.

Jag tycker heller inte att du är någon dålig mamma, vi är inte mer än människor och ibland rinner det över. Jag är så otroligt imponerad av ensamstående mammor. Själv är jag gift, men har en man som reser mycket i sitt arbete och då är jag själv med barnen. Att man orkar med det jämt går över mitt förstånd! Men såklart klarar man det om man måste.

Det känns som hans beteende är för att han söker uppmärksamhet, kan det vara så? Jag hade sagt NEJ med bestämd röst, satt/ställt honom på golvet och gått och gjort något annat, ignorerat honom en liten stund. Så fort han beter sig illa igen gör du på samma sätt. Då markerar du klart och tydligt för honom att hans beteende inte är OK och han vinner inget på sitt beteende. Samtidigt får du själv lite andrum och kan ta några djupa andetag.

Ibland kan det vara idé att bara ta barnet under armen och gå, och strunta i att han spratlar (ex om han inte vill åka till förskolan eller något sådant, eller vill ha något i butiken som han inte får).

Det viktigaste är att vara konsekvent (ack så svårt…).

Lycka till!

ojojoj vad jag känner igen det du skriver och känslan av att vara en dålig mamma.

Nej nej nej! Så klart att du inte är en dålig mor!

Jag är av den åsikten att du har säkert lagt om ditt liv och offrat mycket för din son som du älskar. Jobba måste man ju göra för att kunna leva  och jag tror säkert att han har det jätte bra hos sin mormor  Du är skit tuff som klarar det här ensam! Jag beundrar dig! Hade jag inte haft min sambo hade jag blivit knäpp stundtals.

Som du säkert identifierat själv så kanske det just handlar om trots? Så klart känner han väl av om du är stressad också…

När min son som är 2 år sätter igång och är på sitt gnälligaste humör brukar det hjälpa med en längre promenad där han får knalla och gå själv. Nu vet jag ju inte om din son går än..

Prova fysisk aktivitet eller annan lek när du märker att det börjar spåra ur kanske…?

Kramar till dej,jag vet hur du har det. Tror det är viktigt att känna att man inte är ensam!

Du är inte dålig mamma. Min son är 7 år snart 8år han kan bli väldigt arg då han inte får som han vill. Kasta saker omkring sig går lättare att prata med honom nu. Men ibland känner jag mig helt värdelös.Bara gråter

Jag har märkt mycket på min son att så fort jag inte haft tid för att leka och umgås så har han blivit sådär aggressiv och surig och slåss utan anledning.

Nu är ju han snart 2 år så han lyssnar ju mer än innan. Förr kunde jag säga åt honom men han fortsatte slåss, säger jag åt honom nu vänder han bort blicken med en sur min.

Men inte är du en dålig mamma inte, barn gör så av någon anledning. Kanske för att få uppmärksamhet för dom vet att mamma reagerar på sådant dom inte får göra.

Jag var mest rädd att min son skulle slåss på dagis men där verkar han vara värsta ängeln jämt.