Känns så svårt..
hej!
När ja var 6 år fick min mamma en son, men pga av komplicationer var hon tvungen att lämna bort honom till hans far just efter födseln. Mamma och pojkens pappa var inte ihop då för han lämnade sverige innan han fick veta. När jag var 14 år fick ja veta att ja hade en lillebror, då var han 9 år.
Problemet är att hans pappa bor i norge, och likså han. Men just nu bor han hos sin farbror och hans familj. Min mamma har träffat han 1 gång i sitt liv, de var för 2 år sen. Sen har hans farbror skickat ett brev och lite kort. Men mamma tycker de här är så jobbigt att hon inte klarar av att svara på brevet. I måndags fyllde han 13 år. Ja ville så gärna skicka ett kort men vågade inte fråga efter adressen.
De här är jätte jobbigt för mig och ja tänker på honom varje dag. vill ju så gärna träffa honom men vet inte hur de ska gå till då min mamma inte klarar av att prata om de och tycker de gått för lång tid.. Jag har till å me erbjudit henne hjälp att svara på brevet men hon ignorerar mig bara och byter samtalsämne. Vad kan ja göra ? Ja vill ju lära känna min lillebror innan han blir vuxen, men vill heller inte såra min mamma genom att söka upp honom själv.
Svårt läge…
Jag har inget riktigt bra råd att ge, men ett förslag.
Prova att skriva ett litet brev till din mamma, där du berättar att du förstår att detta är jobbigt för henne att prata om, men att du så gärna skulle vilja få kontakt med din bror. Be henne om adressen så att du själv kan ta kontakt.
Ibland är det lättare att nå fram med vad man vill genom skrivna ord än genom att prata om det.
Varför skulle din mamma bli sårad. Sårad tycker jag låter lite som fel känsla. Förstår att din mamma uppenbarligen har någon sorts spärr som gör det jobbigt för henne att ta kontakten, men saken är ju den att det inte är HON utan DU som vill skapa kontakten. Tror hennes spärr kommer mjukas upp när hon inser detta, även om det tar år.
Tycker du ska sätta hårt mot hårt och pressa din mamma på hans adress. Ni (din bror och du) har antagligen mer att tjäna på detta svåra med att pressa din mamma på adressen, än vad hon får ut av att stoppa er kontakt. Ursäkta om jag låter lite hård, men det är ju lite svårt att skriva när det gäller såna här komplicerade saker.
Hur som helst, jag har lite liknande situation som du med 2 syskon i annat land (England) som jag först fick kontakt med då jag var vuxen (18 år). Mina syskon var typ 6 (bror) och 14 år (syster) då jag första gången träffade dem. I min brors fall åkte jag dit för att träffa honom och eftersom han var så liten då så var det då svårt att hålla någon annan sorts kontakt då man inte direkt ringer till england dagligen. Min syster (som inte heller vuxit upp med min bror utan på annan ort i england) så reste hon hit första gången helt själv. Innan detta hade vi knappt haft någon kontakt alls, men byggde snabbt upp en syskonrelation trots att vi fråntagits den relationen som barn. Numer hälsar vi på varann minst en gång per år och har god kontakt via internet.
Så här i vuxen ålder kan jag inte låta bli att klandra min pappa (som flyttade hem till england när vi var bäbisar) som inte skött vår relation så pass att jag fått en riktig relation med mina syskon som liten. Skiter i min pappa, men just med mina syskon tycker jag det hade varit viktigt. Men som "vuxen" har jag själv kunnat reda upp denna härva och numer känner jag en stark relation till mins engelska syskon. Så känner man att det är viktigt, så tycker jag man såa göra det som krävs för att få träffa sina syskon, oavsett hur ens föräldrar beter sig. Deras "issues" är inte dina "issues".
Lycka till med din bror, han blir säkerligen glad över att du tar initiativet. :-)
Starta ny diskussion