Här handlar det om att ni bör vara konsekventa, bestämma att man sitter vid bordet och äter annars blir det inget. Det kan bli jobbigt ett par dagar men han kommer att sitta där sen när ni visar att det är det som gäller. Så gör han på dagis just för att där sitter man vid bordet, man ger inte efter och försöker med annat eller tillåter barnet att gå runt att äta. Försök att tillsammans i familjen jobba på det så ska u se att det snart blir glada och mysiga matstunder tillsammans. Det han gör är en trots och testar er nu, är ni inte bestämda så blir det värre sen, ni vuxna måste ge barnet regler för annars känner han sig förvirrad och det uppstår en ond cirkel som blir ännu jobbigare att bryta.

ja, jag försöker med det, konsekvens.. Och han vaggar ilsken och hungrig omkring bordet i slutet. Jag hoppas att de jobbiga dagarna är över snart isåfall - för det krossar mitt hjärta när han är hungrig trots att maten står vackert uppdukad på bordet.

all slags måltidskonstellation är helfel tycker han..

även dagens middag gick åt pipan, gjorde sallad med tzatziki och hemgjord falafel.. lagade mat länge, hoppades att han skulle glömma bort aversionen mot stolen och bordet ifall man verkligen gjorde middagsstämning, så att det skulle lukta gott av mat osv, vem blir inte hungrig då och tänker att 'snart blir det mat, det ska bli trevligt' men han stod upp i stolen och vägrade äta, hällde ut mjölken på bordet, det var en jäkla fight och jag tappade själv all ork och lust till att äta på fyra sekunders bråk, trots att jag själv var hungrig..

blä, jag är så trött på detta :( orolig och trött.. skönt att skriva av sig.

ojdå..detta låter inte som nåt roligt! Hade en av barnen här hemma gjort så, så hade jag jag gett två alternativ. 1. Sätta sig ner och äta 2. Gå från bordet/köket. Den hade det barnet fått gå hungrigt till nästa planerat måltid! Skulle ena barnet börja dumma sig och förstöra från oss andra hade barnet fått gå upp på sitt rum, vägrar det gå upp hade jag burit upp det…
Jag är väldigt "hård" o konsekvent när det gäller…däremot har jag annat som sätter käppar i hjulen för mig.
Min syster har en dotter på 2 år och det ända hon kör med är konsekvens och det svider många gånger i hjärtat, men det ÄR för en god sak…men jag vet själv som mamma hur hemskt det är ibland…Många lyckokramar och lycka till nu!!

Hoppas verkligen att det löser sig för dig snart. För det är jobbigt när de är så. Annas gör jag som #3.

Ja, det är så jag gör nu - alltså vill han inte sitta vid bordet säger jag att nej, nu räcker det. Och så lyfter jag ner honom. Men han får en varning först. Lyfter inte in honom i rummet, det skulle han inte förstå utan bara känna sig grymt utanför..Det är illa nog att bli nekad plats vid bordet.

Jag är noga också med att äta mellan måltiderna.. han får inga snacks emellan när han håller på och knepar sig såhär nu. Vanligtvis kan han få lite äpple eller liknande, men nu vill jag vara måltids-gestapo.. (fast en trevlig sån förstås så att jag inte ger honom mattrauman för livet)

hoppas att han äter ikväll.. :( några tuggor på dagis blev det ju så han lär ju inte DÖ iallafall..

#5 Kämpa på för det ger gott resultat och det kan ske fort så vem vet, kanske han sitter och äter idag :)

Skickar en stärkande kram!

*#3 men det är ju ganska svårt att sätta en tvååring på rummet. skulle aldrig sätta loke på sitt rum, han hade inte förstått varför han hamnade där.

Jag sätter min (iof 3-åring) i trappan (upp till övervåningen) i köket där han inte kan hitta på något "sattyg" när han varit dum. Förklarar för honom både innan och efter varför han får/fick sitta där.

Vad gäller maten…Är han intresserad av att vara me dvid matlagningen? Det kanske blir roligare att äta den då han fått vara med och hjälpt till?

ja, jag föredrar att han är i köket med mig när jag lagar mat, på så sätt så har man koll på honom också - och han är ju sådan att han vill vara med överallt.

Jag kan bära iväg honom, men jag stänger inte in honom i något rum. förutom när han krossat glas och jag inte vill att han ska hoppa omkring på splittret.. förstås.

Inte heller denna middag gick ner förresten, idag hade pappa lagat mat, hemgjorda pannbiffar med ost, sallad, dressing.. den ratades.

Han har varit VÄLDIGT känslig och bråkig på sistone, det handlar nog inte om stolen, utan om allting i hans liv nu. Han bökar och är ledsen på nätterna, får stora temperamentsutbrott där han vrålar på golvet i en timme eller två och vägrar låta en plocka upp honom.. (plockar man upp honom och försöker hålla honom still och trösta vispar han iväg som en ilsken fisk i famnen) vad är det som händer egentligen?

#7 men lisette.,..jag skrev inte att man skulle sätta en 2 åring på sitt rum. JAG gör det men de två barnen är 11 resp 8 år!!!! De förstår. Min syster som har en på 2 år har inte behövt ta till jättehårt utan hon har förstått när hon har blivit tillsagd och när de varit konsekventa. Men det är ju att man är konsekvent som är det viktiga! Det gäller ju på allt och inte bara barn…

En två-åring som inte lyssnar hade jag kanske tagit ifrån plats vid bordet och satt i rummet bredvid där jag hela tiden kan se barnet… sen beror ju allt på hur man har det hemma och så vidare med…jag har väldigt öppet här hemma och kan sätta My var jag vill i stort sätt på nedervåningen och ändå se henne

Nu har jag inte läst de andra svaren… men kan det kanske vara så att det är nya gaddar på väg? Då kan det ju bli lite kinkigt att äta. Norma var sån ett tag när det kom nya tänder sen gick det över och hon började äta ordentligt igen.

#11 har inte tänderna kommit klart vid 2 år??

nja, dom får ju 20 mjölktänder och dom kan titta fram upp till 3 års ålder.

hm, jag gör tvärtom, när det kommer till att dissa maten.

Min son får snällt sitta kvar tills han åtminstonne har smakat av maten. Han får inte lämna bordet förrän han har smakat.

2-års-matvägran är bara början min är 4 och han har börjat med: Tycker inte om, usch vad äckligt… Därav regeln att man sitter kvar tills man åtminstonne har smakat. När han tagit den där smak-tuggan brukar hungern ta vid och resten går av sig själv.

Ett barn svälter inte ihjäl, blir han tillräckligt hungrig så äter han.

Det behöver inte alltid handla om just maten heller.

Hur är han i magen? Barn som är hård i magen kan förknippa mat med att man måste bajsa, vilket inte är så behagligt om man är hård i magen.

När vi började med potta/toa - "träning" så började min son att kinka med maten. Just för att han inte ville bajsa på toaletten/pottan. När vi sen lät honom ha blöjan på vid matbordet och efter (tills han var klar) så försvann besvären nästan direkt.

Glöm allt om konsekvens, om att du vill sitta och äta i lugn och ro osv. Jag skulle inte bry mig om barnet går upp i vikt och växer på längden enligt någon vettig kurva. Eftersom han äter på dagis verkar det ju inte vara någon fara.

När min nummer två skulle börja äta annat än bröstmjölk ville han inte ha något alls och skar både vikt- och längdkurvor. Så fortsatte det tills han var kanske 14, 15 år innan beteendet helt var borta. När jag frågar honom nunär han är 30 år fyllda säger han sig inte komma ihåg något av detta.

Egentligen tyckte han om den mat som sattes på bordet men han verkade tycka att det här med mat inte var så viktigt. Om jag blandade i smör eller grädde i maten åt han mindre än annars. De sagor och de sånger som jag improviserade under dessa år är oräkneliga. Eftersom han låg på -3 i viktkurvorna var hela tiden risken stor att han skulle få så låga blodsockerhalter så att han inte kände hunger alls och därmed skulle vara nära att dö. Därför måste vi få i honom mat till varje pris. I fall som detta håller inte resonemanget att barn äter bara de blir hungriga bara det finns mat. Man måste få i dem mat.

Att äta på restaurant gick bättre än hemma så minst en gång i veckan gick barnen, 4 st, och jag och åt på någon restaurant.

En gång när han var fyra år blev han magsjuk måste få dropp och då föreslog läkarna att han var så liten antingen för att jag var elak mot honom eller för att jag inte gav honom något att äta.

Småsyskonen växte förbi denne lille man som inte var intresserad av mat.

Men jag kan trösta alla som har liknande problem att det går över men baranvårdscentraler, skolan m fl har stressat hela familjen på ett bedrövligt sätt under dessa år. Jag har ju facit i hand och nu när alla är vuxna så har han växt förbi sin storebror och han äter som en häst men han är fortfarande extremt smal.

När det gäller barn som inte vill äta finns det en studie som gjorts av en barnläkare: "Early feeding problems in an affluent society" av Margareta Dahl som när studien gjordes fanns på Uppsala Universitet, medicinska fakuteten. Studien borde kunna httas på universitetsbiblioteket. Jag hittade den genom en google-sökning.

TS: Usch, stor kram till dig!

Har själv en 2-åring som matvägrade. Vi gick från 5 mål mat med 2,5 timmars mellanrum till 4 mål mat med 3 timmars mellanrum (samma mängd mat/dag bara längre mellanrum) och inget småätande mellan måltiderna - bara vatten. Hitintills har det fungerat bättre.

Lycka till, hoppas det ordnar sig snart för er!