My började krypa för ett par veckor sedan.
Hon kryper som pappa gjorde, händerna och en fot i golvet och sedan hasar hon med rekordfart på det andra smalbenet och rumpan.
Överallt där det går ska hon häva sig upp och stå.
CD hyllorna ska få dörrar i veckan och trappan en grind.
Dörrarna till badrummen måste ständigt stängas och inga sladdar får ligga ifred. Själv måste man kolla var man sätter fötterna så man inte trampar eller ramlar omkull på henne.
Saker ligger inte där man lagt dem och hundarnas mat och vattenskålar måste övervakas minutiöst.
Än en gång har våra liv förändrats av detta lilla knytte. Visst, det har sina avigsidor men ack så roligt det är att berätta för Peter när han kommer hem vilka hyss hon gjort idag.
I morse startades frukosten med hundarnas torrisar, smarrigt som bara den. Vidare in i badrummet för att se om mamma glömt ställa undan toaborsten (tjii fick hon) och sedan hjälpa mig att tömma tvättmaskinen trots att jag febrilt försökte lassa i den.
Nu sover hon äntligen och jag skulle behöva göra något åt mig, håret, naglarna, sova, vad som helst men jag hamnar utmattad i soffan med datorn i knäet och tänker…*hahaha* vad hon är underbar, vilken tur att vi skaffade ett barn till.

Susanne