Jag förstår att det känns skit :(

Har han varit föräldrarledig något? Antagligen så kör han bara på som han är van vid och tror att han inte behöver ta något ansvar. Det kunde vara si och så med engagemanget hemma hos mig med, tills min man var föräldrarledig - nu är det absolut jämlikt vad gäller barnumgänget.

Man måste ju lära sig att vara en förälder, knyta an och skapa en relation tillsammans. Pga kultur så är det ju itutat många män att de inte behöver vara lika mycket föräldrar som mammorna, inte ta lika mycket ansvar hemma, osv. Visst är det något som man inte säger rätt ut, men ofta talar ju handlingarna (eller icke-handlignarna) sitt tydliga språk..

Pratar ni mycket om det? Ofta så går det sådär att prata, om det inte funkar att prata så får han helt enkelt tvingas till umgänge eller ledighet, så han förstår själv..

Jag kan på ett sätt förstå honom. Jag är pappaledig halva veckan och jobbar andra halvan. Jag har större behov av att få komma hem och varva ned ostört när jag varit på jobbet än jag har att få vara i fred efter en dag med Meja.

För mig tror jag det handlar mycket om fokus. När jag är på jobbet går jag in i jobbzonen och jag kan iaf inte bara hänga av mig den vid dörren när jag kommer hem och gå rakt i barnzonen.

Första halvåret när jag jobbade heltid var det ännu svårare. Inte minst kanske för att Meja var mer mammig när hon ammade. 

Men varje gång det känns motigt att busa så brukar jag påminna mig om att ju mer jag är med Meja desto lättare och roligare är det att vara med henne. Varje gång Mejas mamma varit sjuk t ex och jag tagit hand om Meja 100%, nästan dygnet runt, så har vi alltid fått en så underbar relation och man verkligen är i meja-bubblan. Det kommer inte av sig själv, det måste man söka upp. Men innan man varit där är det svårt att veta att det är värt "besväret".

#1 det är jag som har varit hemma, så han har väl inte fått chansen att ha ensamt ansvar.

#2 Åh Johan, tack för ditt svar, det är skönt att få en killes syn på saken och som kan förklara lite bättre än vad sambon kan =)

Om han är föräldrarledig ett tag så kommer det nog bli mycket bättre, föräldrarledigheten gör jättemycket för relationen mellan barn och föräldrar - som johan skriver, man måste få chansen att komma in i bubblan i barnvärlden, när man fått ansvaret på det sättet blir det lättare och naturligare sedan att umgås och  ta hand om barnet.

För honom är det naturliga att du tar hand om barnet, för det har du ju alltid gjort.

#0 exakt samma sak här!

hihi samma har jag här hemma med min gubbe :) tror det är lite svårt för gubbarna då de inte kan göra så mycket!

#6 fast våran son är ju faktiskt 4½ år, så visst skulle pappa kunna hitta på saker med honom.

Skönt att man inte är ensam iaf =)

Kan ju ta ett exempel här då.

Inte EN ENDA julklapp har pappa verit med och valt ut. Jag har handlat alla.

Likadant till hans syskonbarn iof. Skulle inte jag handla julklappar, klä granen, pynta mm då skulle det inte bli ngn jul på våran adress…

#7: Sedan kan jag tycka att det viktiga inte är att man som vuxen "hittar på" saker att göra med sina barn. Det som är kittet i alla förhållanden vare sig det gäller mellan partners eller mellan föräldrar/barn är det som händer vareviga dag, i vardagen. T.ex att snubbla upp mitt i natten när barnet gråter och har drömt, vaknat till och vill kissa eller dricka vatten. Att plocka fram kläder till barnen kvällen innan så man på morgonen enkelt kan underlätta för barnen att klä sig själva, att klä dem, bada dem och att äta mat med dem, läsa sagor på kvällen osv. 

Helt enkelt att man engagerar sig och förberedar dagen mentalt så att man får vardagliga rutiner som underlättar för möten- det kan vara så enkelt att bordet dukas med tallrikar och glas redan på kvällen, så att alla hinner sitta samtidigt vid frukostbordet. Att man inte tar den enklaste vägen och gör allt själv, utan kanske ser till att barnen kan hjälpa till på deras egen nivå- uppdrag som de kan lyckas med.

Eller att man har som regel att man försöker natta barnen varannan kväll så att inte samma förälder bli självklar som badare/nattare/matare etc, utan att man badar/duschar dem varannan gång, att man åtminstone vid ett tillfälle/dag sitter samtidigt runt bordet vid mat eller fika utan att någon ser på TV eller läser en tidning.

Vi har som regel att en eller båda vi vuxna alltid sitter tillsammans med barnen då de ser på Bolibompa.

Visst är det kanske ibland svårt att komma in  i "barnzonen".

Personligen så har jag dock inga direkta "zoner". Snarare så består mitt liv av många olika delar, men tillsammans så bildar de ju en enhet- mitt liv, min dag. Ibland är jag helt fokuserad på barnen, ibland är det min man, mitt jobb, mina hobbies eller vad det nu kan vara. Om man inte kan inse att barnens behov av en som förälder- när man varit borta en hel dag- har högre prioritet än mitt behov av en "omställningstid" från arbete till familjetid, så kanske man får tänka om? Och försöka ställa om sig innan man kliver in genom ytterdörren hemma? Eller att man gör denna omställning snabbast möjligt?

För min del skulle det vara Ok att den som jobbat och kommer hem kan få en dryg halvtimmes lugn och ro, men inte hela kvällen när barnen väntat och längtat. Man är två om ansvaret för barnen och ansvaret för att både leka, ta fighter och förstärka det sociala samspelet inom familjen. Barnen lägger sig förhoppningsvis i rimlig tid vilket ger utrymme för vuxen egentid efter att de lagt sig.

Jag vill ha lite "egentid" på kvällarna när maken kommer hem från jobbet. Men det jag framförallt vill är faktiskt att barnen får pappatid, våra barn verkligen längtar efter pappa när han kommer hem. Och ser man det ur barnens perspektiv så är det lättare att argumentera med pappan, om han inte riktigt förstår vad man menar.

#7 hahha du o jag har exakt samma sorts karl!

#8 Det är ju så också, att pappa inte kommer hem förrän vid 6 på kvällen, då vill han naturligtvis äta mat när han kommer hem. Så nattningen skulle han kunna se som en chans att få vara med sonen. Läsa saga och mysa lite.

I stället för att han kommer hem och äter och så nattar jag, vilket ju innebär att sonen inte får träffa pappa någonting på hela dagen.

Att natta är ju också ett sätt att umgås, tycker jag iaf.

Det som stör mig är att pappa alltid försöker komma undan denna stund av umgänge med sin son. Han jobbar, kommer hem och sen vill han bara slappa och ta det lugnt. Han ser nattningen som ett ont måste.

Skulle jag jobba hela dagen så skulle jag längta efter sonen och vilja natta för att få umgås med honom.

#10 fniss… Kul (eller synd) att det finns fler.

#8 - men försök då föra in detta med att "sonen behöver pappatid". DÅ vinklar du det från dig själv och får förhoppningsvis en pappa som engagerar sig åtmninstone litegrann mer…. Det måste börja någonstans.

Min gubbe är sällan hemma före kl 6 och han brukar då äta med barnen och sen ta nattningen av dem, med sagoläsning. Och jag kan gå ut till stallet och pyssla i lugn och ro.

#12 kan vi byta karl? Jag har pratat med pppan och förklarat hur jag menar att sonen verkligen har längtat efter honom under dagen och behöver pappa-tid, han håller med, men det går inte IN .

Det är enkelt att hålla med tills det är dags att genomföra, tydligen.

#13 - hehe, nädu, jag håller hårt i min…

Nej, jag har inga bra förslag, bara att hitta bättre pappamaterial till nästa försök ….

#11: Visst är nattning och sådant bra sätt att umgås, det var lite det jag ville få fram med #8:)

Kan du inte se till att åka hemifrån vid läggdags?

Män mognar sent . Endel kanske inte riktigt är mogna för papparollen?

Jag hade det som du

Men för ca 1 år eller lite mer än 1år så började jag märka min sons behov av sin pappa, min sambo fick inte in det förren jag en dag berättade att det är sonen som vill att det blir pappa som nattar , vilket det verkligen var. Så vi fick fram ett shemma, baserat på hur vi jobbar och vad som passar oss bäst. Jag nattar sonen som snart är 4år Söndag till Torsdag, pappan nattar Fredag och Lördag, jag får sovmorgon Lördag och Söndag.

Personligen så märker jag att relationen till pappan har förbättrats enormt och min sambo har kunnat hitta sig själv i sin pappa roll. Första ca 6 månader så hade de båda svårt att komunicera med varandra dagarna jag hade sovmorgon, det slutade med att sonen kommer springande och gråtande för att något gick fel mellan de.

Mitt råd är att lägga uppp ett shema för nattningen och vem ska vara med sonen under dagen (när det är helg), "tvinga" mannen till att vara själv med sonen några timmar per vecka så kommer de båda att förstå sig på varandra, deras komunikation kan skilja sig enormt från ditt.

Lycka till

#17 - klokt, det där med att göra ett schema.

Och även detta med att pappans sätt att kommunicera med barnet inte är samma som mammans. Det är viktigt att pappan inser att det han gör är tillräckligt bra! Att mamman inte är där och lägger sig i och berättar hur han ska göra, utan verkligen låter honom göra på sitt sätt - även om mamman tycker det ser komplett bakvänt ut!

(jag har - nästan  - lyckats sluta kommentera hur maken klär på barnen, även om färgkombinationerna blir gräsliga ibland… Jag får försöka stå ut med att äldsta dottern går till skolan och ser ut som om vi alla vore färgblinda….)

#18: Håller med dig! Tänkte fråga om man har låtit pappan vara engagerad från början. Tycker ibland det verkar som att mamman gärna tar över showen helt och hållet, speciellt  i början, och sedan börjar man undra varför pappan håller sig vid sidan om.

Sedan tror jag, men kan förståss inte veta säkert, att mamman har en rätt stor fördel vad gäller att ha en bra och naturlig relation med sitt barn. Amningen gör att man kommer varandra närmare och det gör också att pappan oundvikligen sitter och ser på vid sidan om. Jag tror detta lätt blir en vana även efter man slutat amma.

Jag tycker man får kämpa ganska mycket för att få samma "status" som mamma i barnets ögon. Men det känns också helt självklart och värt att kämpa för det. 

Men jag ville verkligen(!) ha barn när vi fick barn. Om man mer skaffade barn för att "det var dags" eller för att ens tjej verkligen ville det kanske det är svårare att motivera sig till det. 

Oavsett anledning är det tragiskt att papporna till era barn är ointresserade barnen. Inte minst för deras egen skull.

Tyvärr är det nog så att jag tog över mkt när sonen var mindre.

Jag kände honom bättre och visste hur jag lättast tröstade honom osv.

Pappan gjorde ju saken inte bättre heller genom att låta mig ta honom när han var ledsen, för det var ju enklare.

Usch, jag bara klagar och klagar nu tycker jag.

Jag vet att pappan älskar både mig och sonen. Och jag skulle inte vilja ha ngn annan pappa till mitt barn. Men lite mer engagemang och lite mindre ego, skulle sitta fint =)

#20 - Då har du nog facit där på varför det har blivit som det har blivit. Och nu måste du nog hitta en lösning som i princip tvingar pappan att ta hand om sonen på egen hand och lär sig att hitta lösningar på de eventuella problem som uppstår.

Kanske ett extraknäck på kvällstid?
(själv säljer jag barnkläder via hemförsäljning och det behövs fler säljare…)

#21: Håller helt med dig igen!

Det som gjorde att jag verkligen fick superkontakt med vår dotter var att hennes mamma blev sjuk och jag tog hand om Meja hela tiden. För att mamma-och-tutte-avprogrammeringen skulle fungera allra bäst sov mamman till och med i ett eget rum. Första natten var jobbig, sedan gick det hur bra som helst.

Jag fick mycket bättre pappasjälvförtroende efter de 3-4 dagarna det handlade om. Men jag tror det var jätteviktigt för oss alla tre att se att mamma och pappa kan allt precis lika bra. Även om man gör på lite olika sätt.

#22 -

Grejen är ju också att barnen lär sig väldigt snabbt att föräldrarna gör på olika sätt och att det är helt okej att föräldrarna gör olika.

Det man också vinner på att pappan kommer närmare barnet/barnen är att det blir så himla mycket enklare att göra saker på egen hand. Jag tycker det är underbart att kunna möta pappan i dörren en fredag kväll, när han kommer hem från jobbet och jag ska åka iväg på någon helgaktivitet (jobb- eller fritidsrelaterad), att vi bara kan lämna över med några snabba ord innan jag sticker. Att jag inte behöver skriva en lång lista med förhållningsorder för att pappan ska klara av att ta hand om sina egna barn över en helg…

 (sen kan jag väl erkänna att jag hade lite dåligt samvete den gång jag var iväg på utflykt över en helg, när vi väntade "trean" och båda tjejerna åkte på maginfluensa… Fast å andra sidan har jag tvingat gubben stanna kvar i Sth på jobb några dagar extra när jag själv råkat ut för samma sak, för att han också skulle slippa bli sjuk, så det går nog på ett ut.)

Min sambo är i högsta grad involverad i vår son! Vi delar ansvaret helt lika förutom att det är mitt ansvar att klippa naglarna.. Han är rädd att skada sonen!

Jag tycker många skriver JÄTTE bra saker!

Vi gjorde nattvällingstunden till pappa-son mys och det funkar utmärkt! Man får nog som mamma också tänka sig för, det blir ju så om pappa jobbar och man är själv hela dagarna att man känner istt barn ganska mycket bättre och vill göra på sitt sätt så måste man släppa i pappa när han kommer hem. Jag sätter mig vid datan eller går till stallet för att försöka släppa lite på kontrollen.

Det stärker helt klart deras band, att bara få vara dom två!

Någonting jag gärna säger.. Är att ofta så brukar man skylla en oengagerad pappa på mamman - 'hon släpper inte in honom i föräldrarskapet' Och genom att skuldbelägga mamman, och se en dålig relation som hennes fel.. Då ställs ju förväntan på mamman också att vara den som ordnar upp pappans relation med barnet! Då blir pappan offer.. och passiv.

Jag tycker att oavsett hur läget ser ut, bör man ju vara vuxen nog att ställa sig och ta plats och ansvar, vara förälder åt sina barn.

Är man en mamma som inte släpper in pappan självmant så kommer man antagligen heller inte göra det en dag - det krävs att pappan tar sig in och tar sin plats i familjen.

Jag har tänkt i samma tankegångar som du Spindelfot.

För att dra en parallell till arbetslivet- där ställs det krav på kvinnor att de "blir som män" och arbetar på mäns villkor för att få samma lön och samma förmåner och samma behandling… Det sägs ofta att en kvinna måste göra allting bättre än en man i samma position för att få samma erkännande.

Varför gäller inte detamma inom familjekonstellationen- fast åt det motsatta hållet?

Dvs att mannen tar för sig och arbetar minst lika hårt eller mer än kvinnan, att han tar egna intiativ och är drivande? Men plötsligt så är det mammans skuld om pappan inte har samma arbetsbelastning och ansvar som hon själv. När man drar saken till sin spets, varför är det då automatiskt kvinnan som ska skuldbeläggas? Kvinnor lever med så mycket dåligt samvete ändå när det handlar om barn, familj och relationer- som någon slags inbyggd funktion och det verkar som om mönstret är mycket svårt att bryta.

Jag försvarar inte att kvinnor inte "släpper in" sina barns pappor, och jag tycker vi alla borde sätta mer tilltro till våra män- och acceptera att deras sätt att lösa oila situationer kan vara minst lika bra som våra egna lösningar. Eller kanske t.o.m bättre!? Men ansvarsbördan liger inte där, utan hos den enskilda individen.

#27. Kloka ord :)

#27: Din liknelse håller inte. I fallet med oengagerade pappor så handlar det ju om att det är mamman som vill få pappan mer iniativtagande, delaktig och engagerad och att pappan inte självmant har något intresse i det. Har man suttit på avbytarbänken för länge och blivit bekväm med det måste han ju hitta vad han har att vinna på att skärpa till sig.

I arbetslivet är det tvärt om. Här är det någon som är superengagerad i att få visa vad man kan och göra samma jobb som övriga. Man har ett stort eget driv för att man vet att finns en belöning i andra änden. Det är bra mycket enklare att vara motiverad då.

Att ha någon som hela tiden berättar att han sätter på fel kläder, sätter på blöjan fel, värmer maten fel, leker fel, etc, etc, gör honom knappast mer motiverad att ta sin roll som lika delaktig förälder. Om man som mamma vill att pappan ska vara delaktig får man också ta konsekvensen att allt inte blir på sitt eget sätt.

Någon som är ointresserad behöver få en aha-upplevelse om att man missar något bra. Även om det inte är mammans ansvar att skapa det, tror jag man har mycket att vinna på att försöka. Om nu pappan är så frånvarande som det verkar på vissa av er är ju ni faktiskt den enda i familjen som vet hur coola och gosiga barnen är.

Fast en sak håller jag fullständigt med Magma om. Det är alltid hos den enskilde individen ansvaret ligger. I alla sammanhang.

Men man kan tycka att om man själv har tagit ett beslut att bli förälder så vet man även där att det finns en belöning i andra änden, den viktigaste av allt- en god relation med sitt barn och även med sin partner. Och det ska inte behövas någon annan som levererar den upplysningen till en vuxen individ. Jag tycker inte alls jämförelsen haltar, om man inte är "supermotiverad" att skaffa barn och vara förälder så vete 17 om det var rätt beslut från början?

Om pappan inte vill höra att han gör fel med nappar, kläder etc så kanske det enda sättet att få en ändring är att han säger ifrån på eget bevåg? Sätter gränser, tar mer ansvar och säger ifrån mer till sin kvinna. Och visar sig kapabel till att faktiskt klä ungarna tillräckligt när det är minusgrader, att komma ihåg tandläkartider, gympapåsar, att handla innan kylskåpet gapar tomt, att packa ned extrabyxor till dagis på måndagen för att i fredags kom de andra extrabyxorna till användning då Pelle kissade ner sig etcetc…

Alla dessa smådetaljer är sådant som är jäkligt utmattande att hålla reda på för en person, hjärnan blir som en dator som alltid är på standby- dygnet runt. För en som alltid tar allt detta ansvar själv, så krävs det att dennes partner faktiskt har medkänsla och empati nog att vilja ta del i planerings och omhändertagandekaoset om det ska ske en förändring. Och det krävs att den som tar mest ansvar faktiskt själv öppnar munnen, berättar om hur hon/han mår och att barnet behöver två föräldrar som tar ansvar.

För min del tog det många diskussioner och mycket ork att äntligen få till en ändring, men numera så lägger faktiskt vi båda fram kläder, förbereder skol och dagisdagar, tvättar och nattar barn nästan lika mycket- jag jobbar inte heltid så därför så får jag lite mer tid med barnen. Och det bästa av allt- Mannen tar själv intiativ till att gå på promenad med barnen, åka till badhuset eller vad det nu är.

Det behöver inte handla om gräl eller någon form av motpolsargument, kvinnor (åtminstone de jag känner:) är i de flesta fall mottagliga för väl underbyggda argument som förs fram i lugn och ro och på ett sakligt sätt, kanske man t.om gemensamt kan komma fram till någon form av planering eller schema- det skulle säkert många kvinnor uppskatta…

"Om man som mamma vill att pappan ska vara delaktig får man också ta konsekvensen att allt inte blir på sitt eget sätt."

Det var av den anledningen jag skrev att man som mamma måste acceptera att det finns olika lösningar på samma situation, och att ens eget sätt att lösa saker inte behöver vara den bästa. Det tar lite tid att få flyt på saker och ting, mamman har där ofta ett försprång i.o.m Amning och den första föräldraledigheten.

Magma, du har förstått mig rätt  Jag vill att pappan ska VILJA umgås med sin son. Jag vet att han gör de om jag säger det, men jag tycker inte att jag ska behöva säga till. Det ska vara ngt som finns där bara. Kärlek, närhet, ja, allt! Det är ngt som bara ska finnas, tycker jag.

Jag kan åka iväg en helg och behöver inte alls oroa mig för om barnet blir omhändertaget. Det rent praktiska vet jag att han gör.

Lagar mat, borstar tänder, nattar. Men leker han tillsammans med sonen? Nej! Det är DET jag vill förändra. Att pappan ska vilja vara med sonen och inte göra det bara för att han måste.

#31 - fast jag tror faktiskt att det kanske är "fler måstestunder" som ska till för att pappan ska lära sig att uppskatta att umgås med sin son. Vet han alls hur han ska göra?

#32 Om det är så att han inte vet, så VILL han inte veta.

Han är helt enkelt bekväm, kan han lämna över sonen på ngn annan så gör han gärna det.

Försöker få honom till att kontakta fotbollsskolan, för fotboll är ngt han tycker är kul och jag tänkte då att det skulle vara roligt för pappa och son att göra, men inte… Det händer ingenting.

Skulle isåfall vara att jag anmäler lillkillen till fotbollen men det är just det, ska jag verkligen behöva göra det?

Ska han inte kunna ta lite egna initiativ? Är det inte det man gör om man har intresset?

#33 ja, varför ska du ta ansvar för deras relation egentligen, jag förstår precis vad du menar.

Jag har också kämpat mot en bedövad man, och gått in i väggen på köpet. Speciellt det där med julklapparna kände jag igen.. Iår köpte han julklappar faktist! Så glad jag blev när jag såg påsen från leksaksaffären stå där i hallen! Äntligen!

Det måste till med radikal förändring, du får sätta ner foten så att det rungar om det och säga att nu är det på tiden, att du tar ansvar som pappa och människa i det här hushållet.

Ifall du har pratat om det tidigare, så kanske han inte riktigt har förstått allvaret.

#33: Jag tror du ska se till att låta pappan vara själv med sonen längre stunder. Var borta hela dagen. Det viktiga är att han måste fixa det själv, utan vare sig hjälp från dig eller att du lägger dig i hur han gör saker.

När jag är trött och egentligen mest vill lyssla för mig själv tycker jag det är otroligt mycket enklare att fokusera på att vara pappa när jag är själv med vår dotter. Vet inte riktigt varför. Kanske är det för att jag vet att det är bara mitt ansvar då och då ser jag verkligen till att hon har det bra och roligt. Om mamman är hemma är det lättare att dumpa dottern på henne.

Dessutom tycker i alla fall jag att ju mer jag är med min dotter desto roligare är det. Då är man så inne i det att alla rutiner sitter utan att man behöver tänka och allt flyter liksom bara på. Dessutom är dottern mycket mindre mammig när jag varit mest med henne och det gör det ännu enklare.

Magma: "om man inte är 'supermotiverad' att skaffa barn och vara förälder så vete 17 om det var rätt beslut från början"

Helt sant. Tyvärr tror jag inte folk är det i de flesta fallen. Tror ofta att den ena parten är mer barnlängtig än den andra. Men jag hoppas innerligt att jag har fel.

Våran 4-åring var inte direkt planerad ;) men vi pratade om det och var det någon av oss som var osäker så var det Jag.

Nej, visst är det många som inte har planerat sina telningar! Men förhoppningsvis så växer motivationen och viljan att bli förälder fram när väl beslutet att "löpa linan ut" tas, och magen växer. Den behöver inte alltid finnas där redan innan barnet blir till, för att man ska vara en motiverad förälder när väl barnet föds.