Att leva med sveket måste vara tungt även om det är som för min dotter att en ny man (pappa) kom in i livet.

En av mina alldra bästa kompisar var på besök här i dag, hon har vuxit upp i foster familjer lämnad av båda sina föräldrar och ärren är tydliga att se, om man känner henne.

Sen fick hon en väldigt dålig start utan det stöd som för oss vanliga föräldrar är så viktiga, utbildning körkort mm

Något som också var tufft i hennes uppväxt var att alla tre syskonen blev delade på. Ändå så har hon växt upp och blivit en av dom underbaraste människor jag känner men ack så trasig inuti.

JA,den biologiska föräldern är viktig.

För mig har det varit så att jag aldrig någonsin sett min biologiska far och inte ens ett foto av honom.Jag fick veta när jag nyss fyllt 12 år att den jag trott vara min pappa inte var det….det var fruktansvärt kan jag lugnt säga.Jag har sen dess känt mig som om något fattas,har känt mig utanför många gånger i den familj jag växte upp i.

Jag har sökt min far flera gånger men aldrig fått tag på honom,inte förrän han dött då jag äntligen fick veta var han fanns.Det var iaf skönt för mig att få åka på hans begravning det kändes som en "pilgrimsfärd" ungefär,jag kunde slutligen försonas med allt. 

När det gäller honom tror jag hans övergivande dels var ett resultat av tiden (jag är född på 50-talet då pappor vanligen inte tog hand om sina barn) och att mamma flyttade 120 mil bort.Har fått veta att han ringt och frågat efter henne/mig en gång…och då fått svaret från mamma att "hon var lyckligt gift och inte ville ha med honom att göra".Snacka om att ingen tänkte på barnet på den tiden!

Just det,eftersom jag kom in på det så tycker jag inte att det är så värst mycket bättre än.Bra blir det inte förrän det skrivs in i lagen att barnet har rätt att träffa båda sina föräldrar.

ja och det är ju just det som är så farligt, att de är trasiga inuti.

jag kan se på min sambo hur han är ibland. hans mamma har haft fullt upp med alla hans syskon och har inte alltid varit intresserad av sina barn. det har satt sina spår och han har gjort dumheter i sin ungdom. man ser även att han inte vet hur han ska bete sig i sin fadersroll riktigt.

#3 det är nog svårare att bli pappa än att bli mamma, som mamma får man nog inte ha för stora förväntningar. pappan kommer nog mer in i bilden när barnen blir större, börjar cykla åker skottkärra och det blir mer bus.

Men som sagt ärren dom finns där om man blivit viken men ska inte behöva hindra än från att bli en bra förälder

#2 rätten till båda föräldrarna tycker jag också är jätteviktig……tyvärr har det varit ett hinder i min dotters uppväxt, jag har alltid behövt söka pappan i ett halvår för att få pass och när hon gått på friskolan så var det utan underskrift från pappan, så om han velat skulle han kunnat tagit henne därifrån och satt henne i den vanliga kommunala skolan. Nu är det hotet borta i alla fall då hon går på kommunalt gymnasium.

Jag kan förstå att det finns människor som är totalt ointressade av att bli föräldrar. Men om man ändå hamnar i den situationen bör man som vuxen inse att man har sitt ansvar gentemot barnet.

Mina barn lever i vetskap (kommer att inse) att de har fler föräldrar i sitt liv. Föräldrar som av ngn anledning valt att överge dem. Som adoptivförälder har man många skäl att ge sina barn till varför de övergivits men måste hela tiden hålla fram att bara den biologiska föräldern kan säga exakt varför. Ekonomi, sjukdom, dödsfall…

Ett av mina har känd bakgrund o blev omhändertaget pga misskötsel. Modern gjorde inga anspråk o försvann. Det är jättesvårt att förklara men jag har sagt att i hårda tider kan människor göra oöverlagda handlingar o att hon kanske tyckte att det var det bästa för barnet. H*n kan iaf söka efter henne då det finns namnuppgifter mm. Tack o lov är h*n en cool typ som inte grubblar särskilt mkt.

De andra två har inga kända bakgrundsuppgifter. Det gör det hela lätt för mig som förälder men kan komma att kännas hopplöst för barnen om de hör till dem som grubblar över sin biologiska bakgrund.

Nu hoppas jag att de ska känna som min Gube, som även han är adopterad; "Nja, jag har ju haft den bästa uppväxt man kunnat ha…m de bästa av alla föräldrar. Varför ska jag söka efter mina bioföräldrar? Vem vet vad jag hittar!"

Sedan min mamma dog har jag förstått bibelns (jag är inte troene i den meningen) fädrens missgärningar. Jag fick vet lite mer detaljer om hennes uppväxt m en alkoholiserad pappa o en bitter mamma, samt psykisk o fysisk misshandel. Jag kan idag se hur det påverkade henne o hennes sätt o även hur jag i min tur påverkats av det. Hon har inte velat tala om det o det är synd för jag tror att mkt kunnat vara annorlunda om hon gjort det.

Så mitt råd är att man ska vara öppen om sina problem. Tala om dem för rykten sprider sig alltid o det är bättre att det första innehåller sanningen. Då går den alltid att få tag i.

#6 De andra två har inga kända bakgrundsuppgifter. Det gör det hela lätt för mig som förälder men kan komma att kännas hopplöst för barnen om de hör till dem som grubblar över sin biologiska bakgrund.

fast alla funkar ju inte så. det finns dem som grubblar.

#7

…o det är det som blir så jobbigt för de barn som har helt okända bakgrundsuppgifter. Här i Sverige o många andra platser har barnen rätt att få reda på sina biologiska föräldrars uppgifter. Är de övergivna är chansen att hitta dem betydligt större än i ett land där befolkningsantalet är stort, registren missköts osv.

Har din sambo funderat på att söka upp sin biopappa o fråga honom varför han gjorde som han gjorde? Även om han som du beskriver det verkar totalt ointresserad av att vara pappa så får sin sambo iaf ett svar (förhoppningsvis). Gubben har kanske blivit lite klokare m åren. Vem vet, han kanske skäms som bara den men vågar inte ta kontakt för att han varit en sådan stor sk*t?

En av mina väninnor har en dotter från Kina. Hon är i tonåren nu o har alltid varit en grubblare o funderat mkt över varför hon blev övergiven. Det blir ju som bekant inte bättre när man kommer i tonåren o de har ett himla sjå. Hon kommer förmodligen aldrig att få vet riktigt säkert…mer än att det vi alla redan vet; det är för de flesta förbjudet att ha fler än 1 barn i Kina (fast det håller på att luckras upp nu, tack o lov). Det är också i lag förbjudet o straffbart m fängelse att överge ett barn, varför alla barn vars föräldrar inte förolyckas od, lämnar dem ngnstans i smyg.

Jag vet inte…kanske är det bättre att veta att ens förälder är en stor sk*t för då vet man det iaf…istället för att grubblar över om ens mamma inte ville ha en, el blev tvingad av släkten, el inte hade råd att föda en. Undra över om biomamman o pappan saknar en o är oroliga över en el bara strukit ett streck över ens liv, glömt o gått vidare.

Jag är född nyfiken. Jag skulle ha grubblat som bara den. *Jag* vill veta om min Guben har syskon därute ngnstans…kanske flera bröder o systrar, massor av kusiner till mina barn. Kvinnor o män som kanske skulle bli våra nära vänner…men han vill inte o det är ju han som bestämmer.

Sängdags! Ha en god natt o prata m din kille lisette, problem måste tas upp så de inte blir infekterade. Mår han inte bra mår inte resten av fam bra heller. Kram!!!

Jättekonstigt att man som förälder kan bara överge sina barn. Det är för mig obegripligt. Finns det inte "skäl" till det såsom sjukdom, missbruk, fattigdom, olyckor etc så tycker jag det är hemskt. När de sedan dessutom skaffar fler barn utan att ta hand om de som redan finns.

Vet flera som har "förlorat" en förälder som inte vill veta av sina barn öht - trodde det var ytterst sällsynt men tydligen är det vanligare än vad man tror. Dessutom att det sker tidigt i barnets liv.

#8 min sambo och hans syster kontaktade deras far för några år sedan. de var då hemma hos honom, fick träffa hans sista 3 barn och hans fru. han lovade guld o gröna skogar, att de skulle ses nu och ta tag i detta.

när sedan sambon o min svägerska ringde honom, ja då hade han inte tid. han la på luren o struntade i att svara. de gav upp så klart. och gissa om min sambo har sårats av att hans pappa sa som han gjorde?

svägerskan skickar julkort till honom varje år, inga reaktioner.

sambon skickade mms med loke på  julafton och skrev "god jul farfar önskar loke" ingen reaktion på det heller.

#9 visst är det hemskt? man tycker att det någonstans borde ta stopp. eller att han borde undra hur hans barn mår.

#10 fy så tragiskt att man har en så dålig kontakt m sina egna barn och att han även skaffat fler och sen skippar "dessa". Hur kan man vara så grym som människa…hade ju varit en sak om pappan knarkat ner sig o inte kunnat ta hand om sig själv äns… men lever han ett normalt familjeliv m ngr få utvalda barn o sen skiter i resten, FY!!!

#10 - fast att skicka ett MMS, vet ni att han kan ta emot MMS? det finns fortfarande en hel del telefoner som inte kan det… Och såna kan komma bort i cyberrymden också.

Bättre i så fall att skcika en utskriven bild av Loke med liknande hälsning, den blir mer konkret!

#10

En sådan tragisk människa!

Kanske det är dags att sätta stopp? Jag tror att det bästa för din kille är att han bestämmer sig för att göra bokslut m sin biopappa. Om jag var han skulle jag skriva ett brev om hur jag känner det, sorg, saknad o undran…o avsluta m att jag förstått att pappan är totalt okänslig för sina barn o att jag för min egen skull nu gör slut o att han inte längre är min pappa. Jag skulle säga att jag har en bra förebild i min styvfar (o kanske i din pappa också?) o behöver inte min biopappa som det nu är. Ännu bättre är förstås att ta det muntligt men det är svårt om man inte är så verbal el pappan konstrar o avbryter el blir arg etc.

Kanske din kille skulle må bra av att prata m ngn professionell bara för att få tala ut o kanske få en helt utomståendes syn på det hela? Få lite nya perspektiv… Ser han själv att han har problem m sin papparoll ibland el är det bara du? Kan ni tala om det? Oh vad mitt hjärta blöder för din sambo…önskar att jag kunde skicka över lite av min Gubes trygghet till honom… Kram på er!

Precis den situationen som Lisettes sambo är i är jag när det gäller min pappa.

Jag har två halvsystrar som han fått med en annan kvinna. Mellansyrran har ingen kontakt med någon av sina föräldrar pga otroligt småaktiga skäl.
Den yngsta syrran blir behandlad som en gulklimp och får massor av hjälp och stöd av dem.

För mig började det när jag var 12-13 år gammal. Det slutade vara helt självklart för mig att åka till min pappa varannan helg som jag gjort sedan jag var 1 år gammal. Jag fick alltid ringa först och kolla om de mer eller mindra hade tid för mig och mitt besök.
Oftast när jag kom dit så var de upptagna av herr/dam middagar eller andra aktiviteter och jag blev mest en väldigt bekväm barnvakt att ta till.
Trots detta så fortsatte jag att åka till dom varannan helg ända tills jag fyllde 20 år och jag flyttade ihop med min nuvarande make.

Jag har i alla år varit den som sett till att vi har hållit kontakten och sett till att vi träffats. Varje gång jag ringde fick jag höra i luren hur dålig jag var på att höra av mig.
Ibland tröttnade jag på att vara den som tog ansvaret för att bibehålla kontakten och gav katten i det under en period. Tro inte att han ringde mig då, inte en chans!
När jag sen inte klarade att hålla mig längre så var jag den goda dottern som ringde och fick såklart en utskällning om hur dålig jag var på att höra av mig.

När jag skulle fylla 25 föddes min första son och jag trodde att det skulle visas mer intresse från min far då.
Min son fyller i dagarna 9 år och min pappa har varit med på 2 av hans födelsedagar, vid ett tillfälle har han skickat ett kort til min son.

För runt 7 år sedan skickade jag ett 5 sidor långt handskrivet brev där jag helt öppnade mitt hjärta. Jag nämnde alla besvikelser han utsatt mig för i form av konstant brutna löften. Jag skrev att jag är trött på den känslomässiga berochdalbanan han utsatt mig för.
Precis ALLT som jag kännt, tyckt och upplevt under alla år skrev jag ner i brevet.

Jag avslutade med att vill han ha någon kontakt med mig och min familj i framtiden så är det upp till honom men att det kommer krävas mycket sucking up från hans sida och inga fler brutna löften…bollen blev hans.

Jag trodde faktiskt att jag skulle få någon form av reaktion från honom, men jag hörde inte ifrån honom alls.
Det var tvärtyst under 4 år, sen på självaste julaftonsmorgonen behagade han ringa med löftet om att vi skulle ses två veckor senare och att han skulle höra av sig då. Återigen ett tomt löfte, han hörde aldrig av sig.
Han har fortfarande inte hört av sig!

När min yngsta, som fyller 3, föddes trodde jag ännu en gång i mitt stilla sinne att han skulle komma till sitt förnuft och höra av sig, icke!
Han har aldrig sett sitt yngsta barnbarn och min äldsta har han inte sett på 7 år.

Jag har hört av min faster som jag har sporadisk kontakt med att min pappa mår dåligt av detta som hänt. Jag känner mig dock rätt svalt inställd till det, för mår han dåligt över det så finns det bot på det och det vet han vad det är…kanske är hårt, men jag tänker inte ta mer ansvar för honom!

Jag har mått pest över detta under så många år och under en lång tid fick jag profesionell hjälp. Jag blir fortfarande förbannad när jag pratar om honom, tidigare blev jag ledsen.
Jag har svårt för storhelger då jag är orolig för att han skall visa sådan otakt att han hör av sig på ännu en julaftonsmorgon…det finns 364 dagar till på året som passar bättre.

Pappor brukar propagera för sina rättigeter att vara pappa…hur är det med deras skyldighet att vara pappa??!

Det finns en sajt som är skapad av en svensk tjej som jag varit mycket på och fått mycket hjälp ifrån, framför allt med att känna att jag inte är ensam om att bli bortstött av sin egen pappa.
Det är en sajt för just tjejer som blivit bortvalda av sina fäder, för det är inte bara pojkar som mår bra av en fadersgestalt i sitt liv.

Lost Daughters United

Min far lämnade oss barn då dom gick isär!

Kontaktnen tunnades ut mer o mer hela tiden!

Smärtan som detta ledde till finns det inga ord som kan förklara det!

Att känna sig så oönskad o bortglömd….

Önskar inte ens min värsta fiende att få känna på det…

Usch, lipar nästan av bara tanken på hur man mådde!

Nu é allt bättre men kan ändå inte repareras…….

#12 nej förvisso vet man inte det. sambon har inte leveransrapport på sin mobil heller. men som sagt, sambons syster skickar på sina barn varje år. hon har aldrig fått ngt svar.

#13 han har gjort slut med sin far, men han undrar ändå. han vill väl så gärna ha ngt bevis på faderskapet antar jag.

det är många som sagt åt honom ang papparollen, bland annat hans ena syster. först så blev han arg, sedan förklarade hon vad hon menade o sedan dess har det gått bättre. jag kan absolut inte säga ngt, för då blir han bara arg på mig.

jag tror att han hade behövt prata med någon utomstående för att reda ut sina känslor. men han hade aldrig gjort det! 

#14 får tårar i ögonen när jag läser det cba, visste ju om detta sen innan. men man beter sig inte så här. o tänk så många det finns som råkar ut för detta!

#15 pappan till min dotter, han och mamman till hans nya barn har varit på väg att göra slut hur många gånger som helst, vet du vad han säger? -> om du går då tänker jag inte träffa E & M något mer så som jag gjort med A <- jag tror mitt A är lyckligare med en lycklig mamma än vad E & M är med en mamma som stannar i ett dåligt förhållande bara för att dom ska ha en far.

Någonstans var glad att din mor var så stark att hon orkade leva ensam med dig (dina syskon) för tänk att växa upp i ett dåligt förhållande där du var orsaken till att mamma stannade.

Förlåt nej det ska du inte, glöma och gå vidare ja det ska du göra.

jag blev sviken av en person när jag var i usa, min värdpappa sa då till mig:

you can forgive, but you can't forget.

det tyckte jag var det absolut bästa någon har sagt till mig. för det är så det är. man kan förlåta, men det är svårt att glömma. för det sitter ändå i en långt inne.

#18 ja taggen är kvar så sant….

Usch så beklämd jag blir när jag läser om era erfarenheter! Vi människor är allt bra grymma mot varandra!

Jag försöker se mina motgångar som ngt som ska ge mig erfarenheter o stärka mig…det stärker som inte dödar el hur man brukar säga…men det är 1000 inte lätt ibland…o en del dagar, när man inte är på topp, känns det värre.

Kramar till er alla!

#17 Tyvärr fanns inte vår mor där heller för oss!

Hon var där men ändå inte så vi tog hand om oss själva!

Men är stolt över den jag är idag o hade ju aldrig blivit den jag är idag om jag inte hade haft den barndomen!

Hejsvejs!

#20 ja men det är ju helt rätt tanke!

Det är inte alla fäder som lämnar sina barn!

Min biologiska mor lämnade mig och mina bröder när vi var 7 år, 5 1/2 år och 1 år och 10 månader.

Tack och lov hade vi vår älskade far som tog hand om oss!