Håller helt klart med… jag menar visst man ska inte gräva ner sig i sina bekymmer men visst måste man få prata om dem och "klaga" lite, hur ska man annars orka ta itu med dem :)

Klaga får man alltid göra. Det finns självfallet alltid andra som har det värre, men man värnar ju mest om det sina, så är det ju.

Det som känns jobbigt för den ena, känns kanske inte alls jobbigt för en annan, man har olika toleranströsklar.

"Läste om någon mamma som inte tyckte att hon hade rätt att beklaga sig pga att det finns andra som har det värre."

Det där hör man ofta, tycker jag. Och jag tycker det låter ganska hemskt!

T.ex: om mitt barn, gud förbjude, får astma- ska jag då känna mig mindre ledsen bara för att grannens barn har leukemi??? För mig låter det helt absurt, som om jag skulle tänka att "jag är ändå nöjd eftersom grannen har det värre, pilutta er…" Även om inte just de orden skulle uttalas eller tänkas. Självklart ska man glädjas åt det man kan glädjas över och vara tacksam över mycket i sitt liv, men jag har svårt för att använda andras elände som en slags måttstock.

Jag tänker ofta att det kunde vara värre, med det mesta i livet.
Det får mig att hålla mig lugn och fokusera bättre.
Självklart har jag det värst mellan varven, i mitt och min familjs liv men om jag andas och håller huvudet kallt så kommer den enklaste lösningen att i stort sett hoppa på mig.
Det är tillåtet att ha det värst ibland och visst tusan ska man uttrycka sin förtvivlan när det händer.
Jag tycker att "att beklaga sig" är en ful mening som inte alls beskriver vad man egentligen gör.

Susanne

#3.. känner du mig eller??? hi hi skoja bara, det är nämligen så att förr förra året fick grannens barn leukemi och senare fick min son astma, kul sammanträffande att du skrev om just det…

Till en början tyckte jag livet var så orättvist. " Vad har jag gjort för att förtjäna detta?" osv. Men under tidens gång, och efter allt jag sett på alla besök på sjukhuset så känner jag bara `Det finns de som har det värre`.

#0 Vet inte om det möjligtvis är det du snappat upp som jag skrev?
Kanske fick det att låta fel.
Självklart ska man få beklaga sig och få ur sig all den sorg man har inombords. Annars skulle man ju bli knäpp!
Jag har beklagat mig, jag vet inte hur många gånger varje dag, under 1½ års tid, men ändå kan jag känna att "Det finns de som har det värre" och må lite bättre. **Inte för att vara elak i någon mening!!!
**
Var inne och opererade min flicka igår. Kunde inte låta bli och prata med en mormor som var inne med sitt 3mån barnbarn för att sluta läppspalten. Det kom fram att mamman själv behandlades för leukemi och inte kunde vara med.
Och än en gång så känner jag; de finns de som har det värre än jag.

#5: Nej, exemplet var taget helt ur luften! Trodde det var så liten risk att ett sådant scenario skulle finnas i verkligheten, att jag tog just det.

Verkligen tråkigt, för alla inblandade! Hur har det gått för grannens barn? Och din son?

När min väninna fick bröst cancer för några mån sen så kände jag att jag inte hade rätt att må dåligt.jag som har panikångest, det kändes så löjligt jämfört med hennes åkomma. Men vi har alla rätt att må dåligt och känna att vi mår dåligt också.

jo då, de är båda typ friska, grannpojkens värden är jättebra, och min son har det bra… tar sine medeciner vid behov, men lever livet, han vet inget annat =)

Skönt att höra..!