Hur gamla är barnet/barnen? Är det i någon speciell situation?

Jag förstår dig för så har jag haft med mina grabbar när dom var tonåringar och man kan ju bli vansinnig när dom ignorerar! Efter ett tag kom jag på att jag skulle göra likadant, så jag ignorerade tillbaka och det gav effekt, dom fick känna på hur det var och märkte hur jobbigt det blev så prova det så hoppas jag att det ger samma effekt :)

#1 De är inga tonåringar, men de beteer sig som tonåringar emellanåt.. De är 5 och 6 år gamla, tjejer.

#2 Är liiite tveksam till att göra likadant.. Förstår om det gjorde effekt när de var tonåringar. Egen medicin.

#3 ok, det är ju inte så bra när barnen är så små :)

Med små barn är ett bra knep att man tittar dom i ögonen när man pratar med dom. Gå ner på knä framför barnet och titta honom/henne i ögonen och prata lugnt.

Enligt min lärobok i psykologi A så är, enligt många psykologer, att bli ignorerad det värsta ett barn kan tänka sig. Oavsett ålder. Det står att det därför är ett effektfullt sätt att få barnet att göra som man vill. Sker det ofta och systematiskt kan det dock ärra barnet. Med anledning av det kanske det kan fungera att ignorera vid enstaka tillfällen?

Jag brukar kalla det för "selektiv hörsel".

Och jag håller med om att det är väldigt irriterande, när de liksom bara "inte hör" vad man säjer till dem. Har inga bra tips, mer än att jag försöker få mina barn att lära sig att svara när jag tilltalar dem, så att jag vet att de har hört vad jag har sagt.

MIn dotter på 6 1/2 ignorerar mig ibland i perioder, jag har lärt mig att faktiskt göra samma sak tillbaka, (i måttliga doser). hon blir jätte frustrerad av att jag kanske inte svarar på en gång eller kanske låtsas som ingentin, om man då pratar med henne om detta problem så löser det sig ett tag, En rak kommunikation funkar oftast,!!!

Det beror väl också på sammanhanget.
När mina föräldrar ignorerade mig när jag exempelvis bad om hjälp med läxor eller liknande så blev jag ledsen och frustrerad.

Däremot när jag bara varit allmänt jobbig ( det vet jag i efterhand ) så är det inte så allvarligt att bli ignorerad.. målet är kanske ändå inte att få fram någonting utan mer att testa om man har någon form av makt över föräldrarna. Då kan att föräldern ignorera bevisa att det faktiskt är föräldrarna som bestämmer.

Maktkamp! DET tror jag det mesta handlar om i vårt fall.

Men det funkar faktiskt bra har jag märkt nu, att sätta sig ner på huk och få ögonkontakt med barnet.

..Och att jag slutar att ignorera barnen själv, när jag är 'uppe i mitt' …. T ex sitter vid datorn!

ja men visst man får inte "vara uppe i sitt" när barnen behöver oss, självklart ska man alltid finnas där för dem tycker jag… Vi mammor valde ju att när vi beslöt oss för att behålla barnen = 18 års (MINST) tid som vi ska ta hand om, fostra och älska våra barn, lära dem livet…

#10 fast jag kan tycka att det beror lite på vad det gäller…

Om jag t ex är mitt uppe i ett "inlägg-skriveri" (som ex) och sonen kommer och kräver att jag ska starta TV-spelet åt honom, då kan jag faktiskt tycka att han får vänta tills jag är klar, vilket jag naturligtvis säger till honom, men fortsätter han tjata då ignorerar jag.

Man kan inte få allt genast, barn måste lära sig att vänta.

Hade han däremot ropat från toaletten "mamma, jag är KLAAAAR", då hade jag rest mig genast och gått dit.

Man väljer ut sina tillfällen när barnet faktiskt KAN vänta ett tag. Jag tror det är viktigt att lära dom.

Det är faktiskt en del av att "lära sig livet", att kunna visa tålamod och vänta

#11

#11. självklart, håller med…