Mina var runt ett år första gången. Då gick det bra. När sonen var runt två år for han runt i hela rummet och var överallt utom i tandläkarstolen. Han tryckte på alla knappar han hittade och ordnade översvämning i vattenmuggen.

Vår pojke var ganska nyfyllda 3 när vi vart kallade första gången och han tyckte inte alls om det, han fick sitta i mitt knä och vi åkte upp och ner i stolen och han gapade så tandläkaren kunde räkna alla tänder, men han gillade det inte alls…

Tanten var dessutom super opedagogisk och verkade mest tycka att allt var jobbigt…

Det var ju lite synd för jag vill inte att han ska ha samma tandläkarskräck som jag hade när jag var liten…

Det handlar nog mycket tyvär om vilken tandläkare man träffar. Är det en som är barnkär och verkligen gör allt för att det ska gå bra så blir det oftast bra, men är det en sur, grinig m.m så kommer man nog inte så långt. Detta säger jag ut av egen erfarenhet.

Yngsta sonen är inte alls rädd för tandläkaren, han har varit otroligt lugn när han har fått borra bl.a. så när det är tid för tandläkarbesök så är det bara lugnt och positivt :)

Jag var med Johanna på förebyggande tandvård när hon var 1 det kändes ganska konstigt eftersom hon inte hade fått några tänder då. Lite av känslan, vad gör jag här? Juldagen 2005 busade hon och pappa vilket slutade med ett besök på akuten då hon gled ur hans grepp och slog ansiktet i golvet. Tur att det var på trägolvet och inte i köket där vi har stengolv. Ena tanden trycktes upp och är idag död. Det har varit ett antal kontroller efter det, för att förvissa oss om att hon inte har fått någon fistelgång. Tandköttsinflammation har hon haft efter det, så snart hon säger att hon har ont så är det bara att knacka med skaftet på tandborsten och rycker hon till.. ja, då är det dags för ett besök. Hon är jätteduktig hos tandläkaren och helt ärligt så tror jag att hon gillar att gå dit!!