loke har aldig varit blyg… aldrig. väldigt konstigt… men skönt på sätt o vis.

Min lillbror Elliott (1 år och 4 mån) var en riktig liten fegis ända fram till nu ungefär:/ speciellt för män, han var LIVRÄDD för killar, det var bara pappa som dög.

han var till och med skeptiskt till mej, nu har han dock börjat komma till mej och är inte rädd:) Jag bor inte hos min pappa så jag träffar ju inte min bror så mycket som jag kanske borde, däför var han nog lite rädd för sin egna syster^^ haha.

skiljer 19 år på pricken mellan han och mej:) vi är båda födda 15 Januari:)

Vad roligt att han föddes på din födelsedag, vilken fin present

Våra barn har varit väldigt obekväma med okända vuxna. Äldsta flickan (6 år) börjar släppa det nu men de yngre är fortfarande ganska reserverade, åtminstone första stunden.

Jag antar att detta bland annat beror på att de inte har gått på dagis. Och egentligen tycker jag att det är både sunt och skönt att de är reserverade mot okända, det gör ju att man blir en aning mindre orolig att de ska följa med okända någonstans.

jag är jätte blyg, och det är ganska jobbigt på sätt och vis..

men jag vågar skriva här ;)

jag vågar knappt ringa hem till min syster

Min bror har ett bra knep för att umgås med barn som inte känner honom. Han brukar ofta ignorera barnet, men sätta sig i närheten och börja pyssla med saker som barnet blir nyfiket på. Det kan vara allt från att pyssla med en leksak till att klippa och vika pappersfigurer.

I princip jämt tar nyfikenheten över och blygheten glöms bort. Det är ju så spännande att se vad som händer.

Tror tricket är just att inte försöka tvinga sig på.

#6 Ja det är det bästa sättet ;) Man ska inte tvinga sig på ett barn, dom kommer fram när dom är redo för det och det din bror gör är ett bra knep att få barnet att känna tillit :)

tycker också det är sundast att ha lite lagom blyghet…gillar inte när barn slänger sig över en första gången man träffar dem på ett påfrestande sätt…svårt o förklara utan att låta som att jag inte uppskattar barn men det är det bästa som finns;-D

var väldigt blyg som barn men det har väl vuxit bort rätt bra men kan fortfarande i vissa sammanhang bli blyg o tyst. Det är jobbigt o vara blyg.

Min stora son var alldrig blyg. Han tyckte att jag skulle gå hem och lämna han kvar själv när han hade varit två dagar på dagis under sin inskolning. Han var alltid glad och sökte alltid kontakt med folk och var en rigtigt charmtroll.

Den lilla har inte varit likadan som sin storebror. Han har varit mera beroende ut av mig och pappan och så klart sin storebror. Nu på det senaste har det börjat släppa. Han vågar gå fram till gästerna och hälsa på dem vilket han inte gjorde bara så där förrut. Detta har kommit efter att han började på dagis. Han är ochså välldig glad och går runt och sjunger hela dagarna och så älskar han sin storebror över allt annat.