hur pass litet menar du med mindre storlekar? du har inte unisex kläder i 74-80?  =)

hejsan!! Jag köper gärna dina kläder mot postförskott. Pm mej så löser vi detta på ett smidigt sett;)

vill någon hämta i växjö finns här en stor nettopåse blandad kompott, i storlek ca 140 - 150 dottern tycker de inte är snygga, men det är helt och rent och funkar som extrakläder att smutsa ned,

Vad snälla ni är som skänker bort kläder :) Dom kommer säkert fram till någon som blir väldigt glad och tacksam :)

Kramar!

Tänk om nån kunde skänka kläder till barnen här i Uganda. Det finns 2 miljoner orphans enl. några jenkare som driver ett antal orphanages här i östra Uganda. En del får bo där, en del får äta där och även gå i skola. Dom ger även en get till en familj, som sen måste se till att den får ett "barn", som dom måste ge till nästa familj. Samma tanke som ligger bakom Microfinance.

Tog detta foto på en baby på en marknad igår. Mamman sålde lite grejor där.

#5 Skulle järna skänka kläder till vem som som behöver det men att skicka utomlands är inte gratis precis. synd det inte går containrar folk kan fylla med användbara saker så att man vet att det når fram, vet det har gjort det nån gong till typ polen och ryssland och så men aldrig från växjö mig vetligen, när jag försökt skänka till röda korset och så så har jag bara blivit otrevligt bemött så de har jag bojkottat komplett, och de kläderna kommer ju ändå inte fram, de säljs här i sverige så får fattiga familjer betala ändå, och jag vill ju skänka till dem som behöver, inte att de ska få betala,

jag hade gärna skänkt kläder, men många ggr så säljs de ju istället för att hamna där de ska. ivf om man lämnar i containers.

Jag vet att det är dyrt att transportera nånting hit och förtroendet för dom organ som finns i Sverige är ganska lågt. Det mesta går till admin. Å andra sidan hamnar det som kommer fram hos nån lokalt i mottagarlandet och denne säljer det i sin tur till dom fattiga.

Hemma i Libanon har vi många i släkten som är väldigt fattiga och ger vi inte kläderna till dom, så är det enkelt att skänka direkt till ett orphange. Det finns många som behöver även där.

Första gången jag såg verklig fattigdom var i Mexico -78 och sen dess har jag sett mycket och det som berör mej mest är barn som svälter. Man vänjer sig med mycket, men det har blivit svårare sen jag fick egna barn.

men bosse. kan du inte samla på dej kläder och transportera dom dit där det behövs? kan gärna skänka kläder, om jag vet att dom går till de behövande..

miwi, vi har fortfarande problemet med transportkostnader. Jag vet att det finns massor av människor som skulle skänka kläder, om dom bara visste, att det kom fram till dom behövande. Sen gäller det att få det igenom tullen. Eftersom korruption finns överallt, så gäller det att ha en kontakt i tullen. Det skulle jag troligen kunna ordna i Libanon, men inte i något annat land. Ingenting är så enkelt som det ser ut tyvärr.

ni åker itne hem till sverige med jämna mellanrum o kan ta med på flyget?

Sorry, men Sverige är inte ett land som står speciellt högt på min önskelista, när det gäller resmål. Sverige är så litet och världen är så stor och det finns så mycket nytt att se. Jag undviker att välja samma resmål 2 ggr om jag kan, förutom till familjen i Libanon. Grabbarna hade förresten åkt slalom i Farraya i fredags och nere vid havet var det 28C i luften.

resmål o resmål. du har kanske familj i sverige tänkte jag på… ;)

#13, ja , det var ungefär så jag tänkte också, att  om man kommer hit på besök, kanske man inte fyller upp de 40 kilon i bagaget som du får ta med dej, o då kan vi hjälpa till att fylla väskorna..

Under senaste kriget i Libanon blev jag och grabbarna tvungna att stanna 10 veckor i Sverige isf dom planerade 6 och när jag åkte, så kände jag att jag knappast kommer att återvända i första taget. Jag har i andra inlägg skrivit om hur byråkratin bollade oss från person till person, för man hade inte erfarenhet av flyktingar som redan fanns i landet och inte kom via Arlanda. Dessutom ställde man som krav att jag skulle mantals skriva mej minst 1 år för att grabbarna skulle få börja skolan. Jag vägrade eftersom jag inte hade för avsikt att stanna en minut längre en nödvändigt. Vi bodde hos min syster eller två bröder, vilket var påfrestande under den psykiska press vi var. Min fru var kvar i Libanon och det fanns ingen möjlighet att få ut henne därifrån. Det var en tid som satte mycket djupa spår.