Håll i och håll ut… Så tråkigt svar, men det är sannolikt "bara" en period. Försök att själva håll er lugna, bli inte arga och hetsa upp er.
Min 3-åring har inte varit problem vid just läggning, men haft perioder där det sparkas hej vilt vid tandborstning m.m.
Man blir sååååå j*ävla trött och irriterad o har lust att skrika rakt ut, jag som sa att jag ALDRIG skulle "hota" med något har kommit dragande med att "nu slutar du, annars blir det ingen bok/lördagsgodis/lekpark eller liknande" vilket jag blivit så arg o besviken på mig själv över efteråt. Men dom gånged jag iaf hållt mig lugn, pratat lugnt och förklarat istället för attbli arg har jag iaf mått bättre inombords. Alla perioder har gått över här, ibland på en vecka o ibland på 2 måmader. Du kommer tacka dig själv sen när detta är över och du själv hållt dig lugn och sansad, hur svårt det än är. Både för att det kommer att kännas bättre för dig själv, men även för att ditt barn behöver en lugnt och sansad förälder när det är sådär jobbigt och han antagligen inte själv vet varför han beter sig som han gör.
Skickar energi här ifrån!

#1: Tack för ditt svar.

Vi försöker verkligen att inte bli irriterade, frustrerade, arga eller hetsa upp oss. Det är svårt ibland och jag går ibland ifrån för att andas, så jag kan ta nya lugna tag. Det är påfrestande denna period han har.
Jag blir också besviken på mig själv när jag säger saker jag inte vill säga egentligen, som de exempel du gav, men jag är ju bara människa och det brister ibland.
Jag försöker vara lugn och mjuk i mitt sätt att prata med honom när han har sina kvällsutbrott och det går för det mesta ok, men ibland når jag ju en gräns när jag inte orkar längre. Har varit hård i tonen (ångrar det genast) och gått ifrån mer än en gång.

Som du säger är det väl bara att vänta ut dena här perioden och hoppas att det blir bättre snart. Min sambo, hans pappa, är bättre på att vara lugn än vad jag är, men även han har sin gräns. Tillsammans får vi ihop nattningarna, men det är krävande just nu.

Min son har det lite svårt med talet fortfarande och kan inte berätta så bra vad som pågår inom sig, så det gör det lite extra svårt.

Tack för energin :)

#2: Jag förstår dig helt och fullt! Det är underbart med barn, men ibland är det sååååå jäkla jobbigt…… Man är INTE en dålig förälder för att det brister då och då! Som du säger, man är inte mer än människa!
Dessa perioder får en att slita sitt hår ;)
Min var väldigt tidig med att prata och har länge kunnat göra sig förstådd, men tror att i dessa perioder vet dom inte riktigt själva varför dom beter sig som dom gör, varför dom blir arga, ledsna, förbannade eller vad det nu än är. Har inte hjälpt min lilla att kunna prata ordentligt faktiskt, utan har jag frågat eller bett att få berättat hur det känns så får jag oftast till svar "Jag vet inte mamma".
Jag brukar sätta mig och berätta hur jag känner mig när jag känner mig arg, ledsen eller frustrerad och varför, för att barnet ska känna att alla människor blir det och det är okej, och att man ger barnet verktyg för att klara av att hantera det med tiden.
Förstår att du gärna fått en konkret lösning till svar på det du skrivit, tyvärr har jag ingen sådan, men vill att du ska veta att det går över. Det är okej att känna sig uppgiven ibland och man får tycka att barnet är jobbigt ;) Egentligen är det ju själva situationen som är jobbig, men just där o,då tänker man inte sådär jätte rationellt och det är helt okej det med!
Hoppas allt återgår till det normala för er snart igen! Kämpa på! :)

#0: Får jag bara fråga, sover han något på dagen också? Det här är så olika men, om han sover på dagen så kan man fundera på hur länge? Om man ska ta bort sovandet på dagen helt? Man kan fråga förskolan (om han sover där) hur det funkar där. Vi har aldrig riktigt haft problem med läggning av vår son, men det har funnits tillfällen då han också inte vill sova, men då har det visat sig att han vill gå på pottan och bajsa, sen har han somnat.
Vissa barn kan också ha brist på melatonin, kan vara värt att kolla upp. Annars så vet jag faktiskt inte. Ligger ni kvar med honom i sängen tills att han har somnat? Om ni läser och sen går, så kanske prova att ligga kvar. Ha mysig lampa. Har en vän vars son inte ville sova, det visade sig att hon var rädd. Så de köpte en galaxy lampa, och nu sover hon 😊 Oavsett så hoppas jag att ni får honom att sova och att det löser sig med allt.

#4: Han sover inte på dagen, varken hemma eller på förskolan. Just nu funkar det lite bättre med läggningen, men han har kvällar då det är mycket svårt att få honom i säng. Han försöker spela ut oss mot varandra också, sitter jag (mamma) där så vill han ha pappa och tvärt om. Vi lyssnar inte på det så länge det inte blir absolut totalkaos, för då byter vi och då funkar det oftast och han lugnar sig och somnar. Annars är det bara ett evigt bytande om vi går med på det. Det handlar aldrig om pottan, för testar vi det så händer inget där och så är läggningscirkusen igång igen.
Vi brukar ligga eller sitta med honom tills han somnar och han har nattlampa.

Han är nog bara inne i en fas av något slag. Det går i vågor mer nu och ibland funkar det jättebra att få honom i säng och ibland absolut inte :)

#5: Säkert är det precis som du säger: en fas. Vår 3-åriga son har också sina "saker" för sig. Alla barn är ju så olika, kan ju vara charmigt också ☺

#5: Vår 3-åring går också igenom faser där hon har det svårare med att somna. Hon kommer flera gånger ut ur sitt rum och hittar på alla sorts ursäkter för att komma ut ur rummet. Vi nekar henne aldrig om hon måste sitta på pottan eller om hon vill ha kramar och pussar. Men vi skickar henne alltid tillbaka till rummet och är väldigt konsekvent med det. Så det är bara att härda ut och vara snäll men konsekvent. Numera så gör hon inte det utan stannar i rummet och somnar kort därefter.

Lyckligtvis har vi aldrig behövt stanna hos henne i rummet tills hon somnar, men vi har aldrig gjort en vana av det fast hon har sagt att hon vill ha kvar oss i rummet och sova bredvid henne. Ibland har vi kunnat kramas en stund men aldrig tills hon somnat. Hon kan ha protesterat lite då vi gått ur rummet sen, och även gråtit men det har aldrig varat länge. Vi har inte velat börja med något som skulle eventuellt bli alltför svår att bli av med, dessutom har vi aldrig haft tid att stanna så pass länge hos henne tills hon somnar för vi är även tvungna att jobba på kvällarna.

Jag förstår dock om ni har valt att stanna där tills han somnar om det har varit det lättaste alternativet. Det är verkligen inte lätt det här med att natta barnen!

Nu hoppar jag in som gammal veteran här, alla mina barn är vuxna sedan länge och allt ligger långt bak i backspegeln, och ibland när jag tänker efter så tänker jag -Varför gjorde vi inte så här?
Mina tankar nu; Vad gör att barnet inte vill gå och lägga sig?
Det kan vara mörkrädsla, det kan vara att man upptäckt att andra inte går och lägger sig, att livet fortsätter utanför ens rum. Vad är det som händer, vad går jag miste om? Varför får jag inte vara med min flock? Man kan ha börjat få tankar som kommer om kvällen, det kan snurra i huvudet, det kan krypa i benen.

Visst man säger att barn mår bäst av rutiner och vanor, men ibland kanske man får rucka på det.
Låt inte det där med pyjamas bli en prestige grej, vill ungen sova utan så visst, gör ingen grej av det.
Borsta tänderna är viktigt, skippar man det någon gång är det ingen katastrof men dumt att låta det bli en vana. Hur skulle det vara om hela familjen borstade tänderna direkt efter middagen? Då är det inte förknippat med läggning, utan mer med städning efter maten. Gör det till något roligt, jaga tandtrollen eller nåt.
I 3-årsåldern börjar den egna viljan komma, och barnet kanske får en känsla av att det ju är föräldrarna som bestämmer allt, och det är egentligen en ganska sund känsla att inte bara låta sig styras av andra. Det är svårt att avväga var man skall ge efter, och var inte, bar kan snabbt få en känsla av makt och manipulation och dit vill man ju inte komma.

Jag skulle testa att borsta tänderna allihop direkt efter maten, ni vuxna kan ju prata om att ni vill ha städat och fint så inte tänderna går sönder eller nåt sånt. Kanske har någon av er något lagat ni kan visa. Eller - Oj, här har det fastnat något, vilken tur att det finns tandborstar.
Sen en mysstund med sång eller saga i soffan eller på golvet eller var barnet tycker det är mysigt. -Vill du ha pyjamas på dig då eller inte? Blir det ingen pyjamas strunta i det. Var lite trötta och gäspa, säg att ni längtar efter er säng. Ha dämpad belysning, kanske tända ett ljus.
Om barnet bara springer omkring så sitt bara lugnt i soffan i halvmörkret och tala tyst, prata om hur skönt det är med lugn och ro på kvällen.
Om barnet säger - Jag vill inte sova, fråga vad det vill göra på natten, när allt är mörkt och alla andra sover. Prata om nätter, om hur alla andra människor sover och alla djur
Att gå och lägga sig skall inte kännas som en bestraffning, eller uteslutning ur flocken, det är en belöning efter en lång dag.

Jag kommer mycket väl ihåg hur man som småbarnsförälder längtade tills alla barnen gått och lagt sig och man kunde få ta itu med nåt, eller titta på det där TV-programmet (långt före Play och streaming), man ville bara bli av med ungarna. Vi hade inte stora problem med bråk på kvällarna, men oerhört kvällspigga och morgontrötta barn.
Ert barn kanske också tillhör den gruppen människor. Idag ångrar jag att vi inte var mer flexibla med läggtider och bara tog det lugnt och inväntade barnens sömncykel. När de blev större somnade de inte i alla fall trots att de la sig i tid. Det var ett helsicke när skolan började och man fick bära upp dem på toaletten på mornarna. Jag tyckte mest synd om dem, vilken kroppsrytm man har kan man inte hjälpa.