det låter ju sunt o vänta tills utbildningen är klar! Samt tycker jag att det vore bra att vänta ett tag till så du hinner arbeta, tjäna lite pengar så du har råd att ha ett barn annars blir det inte mkt pengar från försäkringskassan. Samt att du då själv hinner få lite mer erfarenheter…

Håller med Ausa Bausa att det är bra att vänta tills utbildningen är klar. Det är väldigt mycket lättare att studera utan barn.

Barn kostar en hel del. Nu kommer du ju få barnbidrag men speciellt i början när allt ska införskaffas så går det åt en hel del. Sedan behöver ju inte allt vara nytt utan man kan köpa många fina grejer begagnat. Kanske har du äldre syskon som har barn eller så kan du ju alltid kolla på Blocket. Men det "problemet" ligger ju längre fram i tiden. :-)

Gör det som känns rätt för er. All lycka önska jag er!

Jag tycker att mamman och pappan ska sätta sig ner och ha ett långt samtal om sin respektiva barnasyn och syn på uppfostran. Jag tycker att sådan ska man komma överrens om innan man ens tänker på barnen som man faktiskt ska uppfostra tillsammans. Om man redan innan vet att "vi tycker olika på den här punkten, hur ska vi lösa det?" så slipper det bli massa strul när barnet väl kommit. "VA?! Tycker du att det är helt fel att man gör såhär? Det tycker ju absolut inte jag!! Nämen fy", är väl kanske inte så bra att komma på sådär i efterhand :)

SVårt och bestämma hur man skall uppfostra ett barn som inte ens finns! Man vet ju inte hur dom kommer och bli och då kan man knappast bestämma hur man skall uppfostra dom.!

Nja, nu finns det ju faktiskt en hel del som man kan ta ställning till utan att veta hur det kommande barnets personlighet kommer att bli/vara. Och barnet påverkas ju också till viss del av just uppfostran och bemötande, de kommer ju inte fix färdiga och bara "är" på ett visst sätt utan formas och utvecklas också en del utifrån hur de blir uppfostrade.

Man kan t.ex diskutera hur man tänker kring föräldraledighet och dess fördelning mellan mamman och pappan, man kan diskutera detta med genusperspektiv och jämnställdhet, man kan fundera på hur man som förälder ska försörja en familj och vilka ökade kostnader som kommer att dyka upp. Självklart kan man diskutera hur man tänker och känner kring uppfostran, om man föredrar fasta rutiner eller en mer "fri" uppfostran osv. Jag kan inte se någon fördel i att först få barn, vänta x antal år för att se hur barnet "är" och lägga upp en slags uppfostringsplan utifrån det.

Personligen tycker jag att det bör vara tvärtom, dvs de vuxna (föräldrarna) som visar barnet vägen genom sin erfarenhet av samhället och livet i stort- det är inte barnet som ska guida sina föräldrar. Sedan är det förstås så att föräldrarna lär sig väldigt mycket av barnet också, inte minst att man tvingas bli vuxen och axla ansvar dygnet runt men också all glädje som ett barn ger. Och att se världen genom sitt barns ögon.

Tack så mkt! :)

#5: Så känner jag också!
Jag tror att barn påverkas jättemycket av hur föräldrarna bemöter honom eller henne och av hur föräldrarna uppmuntrar barnet - till vad. Jag tror dock att det finns en slags mall och att alla kommer ut med en härlig personlighet men barn tar lätt efter, det är min erfarenhet. De blir mycket vad du uppmuntrar dem till att bli. Inte alltid och inte helt igenom men som förälder kan man forma sitt barn ganska mycket tror jag. Mycket från uppfostran men även av hur förållanderna ser ut i hemmet och vad man lär barnen för värderingar i livet.

Sen är det för mig oerhört viktigt att jag skulle känna mig redo innan jag skaffar barn. Både för min egen skull men också för mitt barn. Att jag är så pass redo och så pass mogen att jag kan ge mitt barn det liv, kärlek, tid och fostran han eller hon förtjänar. Det är också viktigt för mig att jag har en fast inkomst, likaså vill jag att barnets pappa har det för att vi ska kunna ge den ekonomiska trygghet barnet behöver. Visst att pengar är inte allt men ett barn kan inte leva på nudlar flera veckor för att jag är tvungen att spara till någonting. Just nu kan jag det utan problem för jag behöver inte så mycket och kan offra mycket men ett barn behöver mer än så. Det behöver kläder och ordentlig mat och allting annat som kommer med på köpet. Det kostar ju en hel del :)

Sen skulle jag själv även vilja att jag bodde ihop med pappan för att barnet skulle få lika stor "del" från oss båda i uppväxten eller hur jag ska säga. Allt för att barnet ska få det så bra som möjligt för det är det allra viktigaste. Det är ett sånt enormt ansvar som visst självklart är fantastiskt roligt tror jag men också något så krävande att man verkligen måste tänkt igenom saken 10 och 100 gånger och känner sig helt redo.

Lycka till Lowix och jag hoppas att du och pappan rett ut allt som måste redas ut och att ni är överrens om hur ni vill ha det och vad ni vill ge barnet - och hur ni tar er dit! :)

Jadu…du verkar inte vara någon festande typ och det är ju bra om ni planerar att skaffa barn. Jag fick min stora son när jag var 21 år gammal. Han föddes sjuk…och de visste inte rigtigt vad det var med han…

Det var jätte tufft i början men sen blev det lättare. Är man två (obs jag var ensam) så är det ju lättare speciellt om man hjälps åt. Sen kan man ju ha tuffa perioder som föräldrer med barnet…tex. om barnet har kolig m.m men man vänjer sig efter ett tag vid de livet med barn. Min andra son som jag fick när mitt första barn var ca 7 år har jag tyckt att det har varit mycket lättare med.

Jag tycket att om ni känner er mogna för att skaffa barn så varför inte….då önskar jag er bara lycka till………

Jag tycker inte att man ska skaffa barn för tidigt, då tappar man bort din undoms tid!! (har inget imot att du vill skaffa barn) Det är iallafall min åsikt!