Ifrån att känna spänning o lyckorus till att känna av ren skräck. Min 3 åring har gått o blivit som ett helt annat barn. Ifrån att vara snäll, hjälpsam o på riktigt helt underbart barn till att vända helt o gör allt man inte får. Det är ju trots åldern de vet jag men min rädsla är nu när han sticker ifrån mig o springer ut på stora vägarna där bilarna kör som galningar. Han e helt orädd. Jag som e höggravid med foglossning har ju knappt nån möjlighet att springa efter hans små tappra ben. Men jag gör ju de ändå, för hans liv ska ju inte vara i någon fara. Men jag bävar varje gång vi ska vara ute. Vagn går ej då han inte vill sitta i den. Vi har pratat om de här att det är livsfarligt men i hans värld vet han ju inte riktigt vad den innebörden betyder. När han gör så och när jag såväl får tag i honom tar jag upp honom i famnen o går hem. Han skriker ju såklart o sparkas o bits under tiden men jag blir så rädd att han ska springa ut igen.

Kan man sätta sele på pojken eller hur i all världens tid ska jag göra? Har någon nåy yips som varit i samma sists? Och nu när det är en bebis som snart kommer ta all uppmärksamhet hjälp vad jag e rädd. Ska tillägga att jag ej har någon hjälp då jag e ensamstående just nu.