Jag är ingen förälder 🙈 men var ett barn som haaatade att gå på tvungna "vuxengrejer". Mycket handlade nog för mig om överstimulans och bristande kontroll. Nu när jag är vuxen, har körkort och bil kan jag älska såna grejer, middagar här och där osv. Men jag slår fortfarande bakut av tanken av att behöva samåka med tex mina föräldrar, för då tappar jag direkt kontrollen. Men går det att resonera med barnet? Säga att du verkligen, verkligen vill gå. Kan ni komma överens om tex två timmar, så åker ni prick på klockslaget? Eller en timme bara. Fasa in det. Blanda in både att du som vuxen har önskemål och viljor som också bör respekteras, men att man kan kompromissa om det. Och om barnet kanske får återupptäcka att den har självbestämmande så kanske man kan jobba sig framåt. Och vill barnet hem tidigare så är det bara att säga det, eller vice versa, så blir det så. Men att för din skull kan ni väl prova. Annars lägg eventuellt fram förslaget med barnvakt, om det funkar? Jag skulle tro att mer självbestämmande är en god sak 🙈 men ska med glädje följa tråden.

Man skall naturligtvis ta hänsyn till varandra, men det innebär att ditt barn också måste ta hänsyn till din vilja ibland. Ni kan ju inte bara kompromissa om allting och göra bara sånt som båda vill. Det håller inte i längden, det kan resultera i två halvmissnöjda personer.
Nog måste det finnas många saker du gjort för att ditt barn vill det, även om du hellre gjort något annat?
Kanske ditt barn egentligen vill gå bort imorgon, men är van att få vara med och bestämma och känner sig lite förbigången? Klart hen är rädd att någon annan skall komma in i ert liv och betyda mer för dig. 
Om det gällde en partner skulle du nog frågat innan du sa ja, och ditt barn kanske tänker på er som ett par eftersom ni har levt ensamma.

Ditt barn måste dock lära sig att det inte har veto i ditt liv, då blir det omöjligt för barnet att umgås med andra, det är inte många som kommer att ta den hänsynen och det kan bli väldigt jobbigt i livet.

Jag förstår att du inte vill ha en konflikt om detta och inte ha dålig stämning med ett missnöjt barn imorgon. Ditt barn är så pass gammalt att ni kan ha en vettig diskussion om detta. Du kan säkert hitta många exempel på sånt som ditt barn vill göra och som du inte stoppar bara för att du inte tycker det är roligt. 
Och det är bra att lära barn glädjen att ge -inte bara saker utan av sig själv och sin tid, för att glädja andra. 
I värsta fall får du locka ditt barn med att få välja att ni gör något som bara barnet har valt och vill göra. 
 Det är nog bra att ni också pratar igenom ordentligt vad det kan innebära om det blir en seriös relation till den du dejtar nu. Vilka olika scenarion finns för framtiden? Framförallt är det väldigt viktigt att du betonar att en relation till en ny partner aldrig ersätter en relation till barnet, jag tror många barn till ensamstående har svårt att ta in det. Ditt barn har ju inga andra att "luta sig" emot, inga syskon att ventilera och diskutera med.

Nya tidens problem.

Det är tungt för barn att bära ansvar för beslut i vardagen. Som barnpedagog så inser man att ingen annan stans kan ett barn få bestämma. Tex förskola, skola och i andra situationer. Föräldrar som väntar en timme så barnet får leka färdigt innan barnet vill lämna förskolan. Inte vill gå till tandläkaren, klä sig osv. En dag i arbetslivet finns inget som heter bestämma själv. Jag upplever att barn blir trygga av ramar och att den vuxne tar besluten.Det börjar i regel vid 3 års ålder detta med -viljan- att kasta sig i matvarubutiken för att få sin vilja fram. En gång ska räcka att markera att det inte går. Istället för att ha kamp varje gång man handlar eller att barnet får stanna hemma.

I denna situation kan man kanske ta ett exempel för barnet-om du inte följer med mig på det jag vill, så kan jag inte göra det du vill, för rättvist ska det ju vara. Så får man hålla i det då något mysigt ska ske. Att detta tycker inte jag är så roligt, men gör det för din skull och så måste vi ju ha det, eller hur- Båda ska ha trevliga stunder. Jag skulle inte börja backa för då blir det värre och värre ju äldre barnet blir. Detta är ingen manual utan bara tankar som jag arbetat och levt med barn.

Lycka till, mvh/WL🌺

Jag var väldigt noga igår att tala om för barnet att ingen kommer någonsin kunna ta hens plats i mitt liv, att det är hen jag älskar mest av allt och så kommer det alltid att vara. Jag sa också att om jag nu hittar någon jag tycker om och trivs med, så betyder inte det att vi komma flytta dit och ändra på vårt liv helt och hållet. Utan som det är nu så är detta inget som barnet ens kommer märka av mer än att vi besöker varandra ett par gånger i veckan och att barnet kanske får en lite gladare förälder. För vår vardag kommer se det samma ut som tidigare ett bra tag framöver. Då våra barn är i stort sett jämngamla så är det inte bara att packa och flytta för någon av oss om det skulle bli seriöst mellan oss. Hänsyn måste ta till barnens skola och sånt. Och det försökte jag förklara för barnet igår och få hen att förstå att inget kommer förändras på det viset just i denna stund. Jag vill även tillägga att jag har låtit barnet vara med och bestämma mer och mer ju äldre barnet blir. När hen var liten så var det självklart jag som bestämde. Det fanns liksom inget annat val än att göra det jag sa att vi skulle göra, för ett så litet barn förstår inte varför man gör och behöver göra vissa grejer. Där ska man som vuxen och förälder visa vägen. Men nu när barnet är äldre, kan prata, har sina känslor och tankar så vill jag självklart lyssna på dem. Men ibland blir det så klart svårt även där, för vissa saker måste göras oavsett vad barnet vill. Efter en natt sovandes hos mig så har barnet gått med på att åka bort ikväll. Och då sa jag även det att ibland behöver man göra saker som man kanske inte tycker är så roliga för att sen nästa gång kunna göra något hen tycker är roligt. Gav lite olika förslag på vad vi kunde göra och barnet sken upp som en sol ☀ Jag som vuxen har också väldigt svårt för förändringar så jag förstår verkligen känslorna hos mitt barn. Ovissheten och paniken över att inte veta vad som kommer hända. Jag hade även dessa svårigheter som barn och där blev jag totalt överkörd av mina föräldrar. Och jag vill inte att mitt barn ska känna så som jag gjorde. För det gjorde bara det värre för min del. Och det som du #1 nämnde, barnvakt. Ja, kanske hade barnet kunnat sova över hos någon av mina syskon. Men nästa gång då? Då blir det ju samma problem igen. Barnet kan ju inte undvika att följa med när vi är bortbjudna varenda gång, då kommer situationen aldrig att kännas bättre för hen och känslan av att bli bortvald borde bara öka. Jag var nära på att ge det som förslag trots att det egentligen inte löser något, men barnet har haft en stund att tänka och har kommit fram till att det nog inte är så hemskt att åka dit i alla fall 🌸

#4 min tanke var nog att barnvakt skulle ses som ett sämre alternativ. Att man provar, ser att man fortfarande bestämmer själv, och att det var rätt tråkigt att bli utesluten från fredagsmyset med sin förälder. Och att det då kanske ligger närmre till hands att tacka ja nästa gång? Det var min tanke 😀 men kul att ser känns bättre idag!

#4 av: Franssson
Det verkar som om du löste det väldigt bra. 👍 Du känns som en inkännande och empatisk förälder, jag tror det kommer att gå bra.
Men det kan bli en chock för ditt barn att upptäcka "den hårda verkligheten" därute. Jag tycker inte att vi curlat speciellt mycket med våra barn, men de har haft det tufft i skolan, och det beror väl mest på att andra barn (tyvärr) inte har så empatiska och kärleksfulla föräldrar.

#3, jag undrar vilka arbetsplatser man inte fattar några egna beslut på? På mitt jobb fattar jag egna beslut precis hela tiden. Vissa av dessa beslut som jag fattar har stor betydelse för människor jag möter. Och nej, jag är inte chef. Jag tror absolut att det ska finnas trygga vuxna att falla tillbaks på, men jga tror det är stor skillnad på auktoritär och trygg. Jag tror också att det är viktigt att barn lär sig att fatta egna beslut, och i förlängningen stå för beslutet. Det är ännu svårare i framtiden för en person som inte klarar av att fatta ett beslut utan att få allt bekräfta av en auktoritet. Det blir extremt osjälvständiga individer. Självklart måste en förälder bestämma vissa saker, som när man får äta godis, när det är färdigt på lekplatsen, när man måste klä sig och liknande, men jag tror att en inkännande, mjuk och respektfull förälder även lär barn att själva bestämma över sådant som barnen är stora nog att bestämma om. Min dotter bestämmer exempelvis oftast hur hon ska klä sig. Det blir ibland tokigt, men hon lär sig mer av att själv klä sig i kortbyxor i januari och jag tar med extra yxor än att jag ska brotta ner henne skrikandes och sparkandes bara för att jag ska bestämma. Ts, jag tror inte att motvilja varit mindre om du varit en sådan som bara bestämt. Jag tror det är jättebra, och viktigt, att ett barn känner att dom ändå har något att säga till om i detta fall. Även om det är ditt kärleksliv påverkar det ju i allra högsta grad även barnet. Det innebär inte att man måste vika sig och dumpa en potentiell partner för att barnet sätter sig på tvären. Däremot tror jag det gör att barnet känner sig sett och hört i en situation som kanske är lite svår, och att barnet känner att hen i alla fall inte är helt överkörd och ensam. Jag tänker därmed att du gör helt rätt, öppnar för samtal, ger alternativ till aktivitet (vilket också ger barnet möjlighet att välja något roligt att göra och ändå lämnar hen med känslan av att också ha fått vara med och bestämma). Du låter, baserat på vad du skriver, som en fantastisk förälder som värnar om respekt och autonomi hos ditt barn. Skönt att ni kom fram till en lösning såpass snabbt och lätt som funkar för båda utan att någon behöver bli besviken eller känna sig överkörd.

Det är ju just det att moderera efter omständigheterna som råder. Det mindre barnet kan bli i affekt och inte veta vad som  är bäst. Att välja kläder är väl helt okey då man har tid, men inte okey om hela garderoben ska rivas ut och barnet ändå är frustrerad. Att gå utan  att hålla handen på säkra ställen, men inte i trafiken tex. Jag predikar ingen auktoritär fostran utan en kärleksfull fostran med ansvar. Att ge ramar , normer ser jag som kärlek för det skapar trygghet och inte flytande gränser. Min uppfattning är att det är kärlek för framtiden och lär barnet samhällets förväntningar, Jag har arbetat inom förskola, skola och på de gamla OBS klinikerna. Man ser där vad som är jobbigt för barn som tror de styr världen. Jag har 4 egna barn som kom under 5 år, där var det viktigt att ha rutiner och vi förstod varandra för att komma i tid till skola och arbete.

Barn ska ha områden de kan styra och är mogna för. Det lär dom ta initiativ och att bli självständiga,det är inte detsamma som att de begränsar andra och tar beslut som får andras liv beskurna. Syskons och föräldrars. Man får förklara alla delar och varför det är som det är, alla måste ibland göra saker för familjen och inte bara för sig själva. Det ingår i familjedynamiken….Mvh/WL🌺

Min spontana tanke är att tänka på hur jag som förälder formulerar mig hurvida barnens åsikt tas hänsyn till eller inte. Alltså "jag har bestämt att vi ska ha fredagsmys hemma hos …" och inte "jag tänkte att vi skulle ha fredagsmys hemma hos …". Att visa att du redan har bestämt något och att det inte finns utrymme för åsikter kring beslutet. Däremot om det är öppet för diskussion så ska du såklart formulera dig annorlunda. 

Att gå från tvåsamhet till att bli en större familj med fler önskemål och personer är inte så lätt - varken för dig eller ditt barn.  Ni får lära er tillsammans.

Om du nu känner att det blev tokigt med det här fredagsmyset så säg det till ditt barn, att du är ledsen att du inte frågade om barnets åsikt (om du är det) och säg att barnet kan vara med och bestämma om nästa fredag istället. Kompromissa lite. Eftersom barnet är lite äldre ändå och van att ha dig för sig själv kanske det är bra med lite varannan-tid i början? Att ni kanske har varannan veckas fredagsmys själva/efter barnets önskemål och varannan efter ditt? Fråga barnet vad hen tycker skulle kännas bra.