Jag skulle vilja tipsa om bloggen "en annan du" http://petrakrantzlindgren.se. Där finns inlägg om de flesta problem man kan stöta på som förälder och tips pågår man på ett respektfullt sätt kan försöka lösa problemen och fortfarande tillfredsställa behoven hos både barn och föräldrar. Grundtanken i bloggen är att alla problem ett barn har bottnar i något behov som behöver tillfredsställas, det kan vara närhet, självbestämmande eller trygghet till exempel, de behoven kanske barnet vill tillfredsställa på ett sätt som inte funkar i familjen, då är tanken att man hittar ett annat sätt att besvara samma behov.

#1 Ska kolla in den tack

Har nu läst länken i #1 och den metoden verkar funka vissa tillfällen men inte när hon tex skriker eller slåss vilket ju är huvudproblemet vi behöver hjälp med. 

Någon annan som har tips?

Jag har inte barn och ska vi vara helt ärliga undviker jag dem helst. Men jag känner igen mig själv i det du skriver och tänkte att jag kanske kunde komma med några personliga insikter. När jag var liten hade jag ofta vredesutbrott då jag slogs och skrek, har aldrig nämnt detta för mina föräldrar men det som jag känner hade störst verkan på mig var när de bara satt tyst och lugnt och höll fast mig (som en kram), liksom ignorerade mig i deras famn medans jag skrek och försökte komma loss, tills jag var helt slut och vi kunde prata, sakta men säkert avtog mitt behov av att bråka. Men bråkade de tillbaka blev jag bara sporrad och skulle de gulligulla och visa att de älskade mig blev jag bara förbannad. När det gäller att göra saker som man inte får eller med att vara bestämd, har ni testat att fråga varför hon vill göra på det viset när situationen uppstår? Utan att ifrågasätta eller förbjuda, bara förstå hennes resonemang och öppna upp till andra förslag om det inte går att göra på hennes sätt. Inser att man inte kan diskutera nämnvärt med en tvååring, men ändå försöka öppna upp en kommunikation utöver "Nej du får inte" eller byteshandel, så man kan få insikt om var beteendet kommer ifrån. Min egen envishet och ovilja att göra saker på ett visst sätt stammar från en känsla av att det är meningslöst eller ologiskt, så mina föräldrar var alltid tvungna att hitta en motivation eller låta mig göra det på mitt sätt. Som en sysselsättning föreslår jag att teckna, vid den åldern är det ingen ensamsyssla, man behöver någon som sitter med och visar hur roligt det kan vara och skapa positiva minnen runt. Men det stimulerar både visuellt och mentalt, oavsett om man ritar av något eller fantiserar. Vid den åldern hamnar man genast i sin egen värld och där kan man ju göra vad som helst utan att bli uttråkad. Det+musik var det bästa sättet att få ut all min frustration på ett odestruktivt sätt. Som sagt har jag ingen erfarenhet av barn, men detta är vad jag kommer ihåg själv av min uppväxt, och jag var ett fruktansvärt problembarn ;)

#4 Tala om att ha erfarenhet av barn! Tycker ditt inlägg är helt genialiskt och så insiktsfullt skrivet. Hoppas TS tar till sig din självupplevda berättelse. Jag tror att den fungerar på många barn som är i "the terrible two's". De har ett behov av att frigöra sig, men har inte Språket att ta till för att förklara vad de vill. Och de blir frustrerade över att de inte klarar allt de önskar. Då blir utåtagerande som enda verktyg.

Jag tipsar om boken Barn som bråkar. Den är väldigt bra!