Omöjligt att säga att något skulle vara sämre eller bättre. Finns så mycket för- och nackdelar med båda alternativen. Man får bara landa i vad man själv vill för sin egen familj. Och du har ju verkligen ingen brådska heller. Jag har två barn och nu är jag nöjd. Ville verkligen att mina barn skulle ha åtminstone ett syskon. Har själv fyra syskon och tycker livet skulle vara så fattigt utan syskon, men tror samtidigt att ensambarn är bättre på att hitta andra personer utanför familjen som de knyter an till som sin familj nästan.

Vi har två barn. Dotter 18 år , son 15 år.

Det var mycket jobbigt när de var små. Sedan har det varit helt superbra. De har lekt ihop och kommit mycket bra överens. Det är inte säkert att det blir så men i vårt fall har det fungerat. Vi har aldrig ångrat detta.

Starta inte renoveringsprojekt med små barn. Är mitt råd.

Våra barn är snart 7 mån, snart 3 år och snart 12 år.  Så de befinner sig verkligen i tre olika stadier i livet där de inte leker med varandra, så vardagen är ibland skittuff att få att räcka till eftersom de ska aktiveras på olika sätt.  Att hitta på familjeutflykter med så spridda åldrar är också skitsvårt MEN tidmässigt så hade jag inte velat ha det annorlunda. Helst hade jag även haft längre mellan de småbarnen men p g a planer att läsa högskolan i 3 år gör att min ålder skulle skenat iväg. 

Sova middag existerar inte när man har fler barn som kräver sin tid, så vissa dagar ramlar man i säng innan 21 när de små sover för natten. Dagarna börjar nämligen runt 4.30 med att minstingen vaknar och sen är det fullt ös med renovering av hemmet, mina studier, lämning och hämtning i stan, träna, laga mat, tvätta, läxläsning osv.  Vår tvättmaskin går minst 2-3 gånger dagligen eftersom alla tre barn är "smuts-magneter". 

Men ja man hinner faktiskt med alla barn på sk egentid, kanske inte alla dagar men det får plats. Jag och den blivande 12 åringen var iväg på bio för några veckor sen, och för en vecka sen åkte vi till Monster Jam.  Mellanpojken fick bla sin egentid igår på badhuset och minstingen brukar få sin tid när mellanpojken går på förskolan. 

Hemma i trädgården har vi försökt sprida ut saker i olika ålder, allt från fotbollsmål till sandlåda just för att de äldre barnen ska kunna aktivera sig ute. Stundtals liknar trädgården mest en förskola med alla leksaker spridda kors och tvärs.

Nu e mitt andra barn bara 3 mån o första 3 år men jag tycker att det som varit största nackdelen är att jag känner att jag aldrig räcker till. när de vill ha uppmärksamhet eller skriker samtidigt. men syskonkärleken redan e härlig o se. O jag e säker på att de kommer ha roligt tillsammans. Sömnen har inte blivit så mycket lidande då dottern i princip sover hela natten o sonen sover oftast 19-7.

Känner samma oro som du TS. Egentligen är det väl samma funderingar som innan första barnet kom. Hur ska det bli, vad får plats osv. Det är enkelt med ett barn, alla får utrymme i familjen m.m. 

Såg ngt avsnitt av Bones nyligen där mina funderingar sammanfattades ganska väl. Typ "nu är det vi tre, vi tillsammans är en fungerande enhet, men om det blir ett barn till är jag rädd att det ska bli de och vi, alltså barnen i en enhet och de vuxna som en annan enhet. 

Jag pendlar varje dag mellan att vilja ha ett barn till och att känna att det räcker med ett. Mycket pga de här funderingarna.

Jag har inte fler än ett barn men jag skulle ändå vilja delge en erfarenhet. Jag själv är uppvuxen som ensambarn och har aldrig ens funderat på hur det skulle vara att ha syskon. Med andra ord har jag heller aldrig saknat syskon. Har alltid haft vänner omkring mig. Jag tänker att det finns alla varianter: de som har syskon och trivs med det, de som har syskon och bara bråkar, de som inte har syskon och trivs med det samt de som inte har syskon och saknar det. Det viktigaste, tror jag, är att du och din partner vill ha ett andra barn att älska i nöd och lust och ta hand om minst de kommande 18 åren :) Rent praktiskt så tycker jag det suger att vara gravid och samtidigt försöka ta hand om en ettåring. Jag är trött hela tiden. Även om såklart graviditeten är övergående så känns nio månader som lång tid när man har dåligt samvete.

Jag och min syster är bästa vänner. Som små tålde vi inte varandra, skiljer 3 år. Mina barn är 10, 7 och 2. Minsta sover middag 2h än så jag kan vila om jag vill. Var 21 med första och kände inte för nån nr2 men sen kom längtan efter en liten krypandes ändå. Har aldrig upplevt problem. Mycket pga att det varit snälla som bebisar. De har hängt med på allt från start och vi har inte ändrar livet alls. De två äldsta leker mycket ihop och bråkar även massa också. Minstingen tar de gärna hand om. Kan tycka att det svåraste är att då tiden att räcka till. Ju äldre desto mer krävande har mina blivit, på gott å ont. De sysslar med fotboll och ridning och har gått i simskola tills de kunde simma. Är ett pussel å få ihop allt ibland. Har aldrigt haft tankarna på vad ytterligare en bebis kunde göra. Vi ville ha fler barn så därför skaffade vi fler. Finns många för och nackdelar med flera. Ibland hatar de varandra och ibland är det super tighta. Vill ändå tro att de har nytta av varandra och jag hoppas de slutar som jag å min syster!

Hur konstigt det än kan låta så blir jag lite lättad när jag läser ditt inlägg TS. Jag har känt sån oro över om jag någonsin skulle vilja ha ett barn till, och hur man i så fall får tiden att räcka till. Jag har en son som är 1 år, och han får ju typ 100% av uppmärksamhet och kärlek. Jag har liksom funderat på hur dessa procenten delas upp sen om man får fler barn.. Jag har så svårt att sätta ord på det; men det är så många andra som har gjort det och det är skönt, att det är fler än jag som har denna oron och tankarna.

Har en på 4 år och en på 2 år. De är väldigt nära vänner redan nu. Lite bråk också förstås men då dom är hemmabarn och inte hela tiden omges med andra barn så tror jag att deras band har blivit ännu starkare. De är mycket måna om varandra och tänker mycket på varandra. Så en klar fördel som jag ser är deras vänskap, ha något annat barn att ta hänsyn till etc. Nackdel i vår situation är ju att man var mer flexibel förut med bara ett barn och mycket mindre "jobb", men samtidigt är det ju lite av charmen ;) På radion sa dom något som jag tycker passar väldigt bra "att ha ett barn är som att ha ett litet husdjur, att ha 2 barn är som att ha ett helt zoo".

Kände precis samma sak som dig våran dotter är nu 2 år och 6 månader. Jag var rädd att hon skulle bli svart sjuk och o gilla bäbisen men tvärt om hon är nog en av dem stoltaste jag har sett när bäbisen gråter ger hon antingen nappen eller kommer fram till mig och hämtar mig så jag ska ta upp henne. Det jag tycker e viktigt är att stora syster/bror ska hjälpa till med så mycket som möjligt och när de känner för det. Min 2 åriga dotter vägrar att sova middag nu för tiden även om jag försöker. Men ja så fort pappan kommer hem från jobbet lägger jag mig en halv timme och vilar sen börjar allt om från början visst jag känner att mina nerver vissa dagar är slutkörda en andra det beror på helt sömnen. Men när bä isen sover hittar jag på massa saker med systern så som leka mm så som vi gjorde innan bäbisen kom och massa mys alla 3 och när pappa e med så 4 i soffan + båda sover hos oss i sängen så dags att köpa en lite större säng :) men vi funderar faktiskt på en till men doch när våran två månaders är i 2 års ålder då det är lättare med allt rycker jag. Och hoppas på att hon är blöj fri för det har vi ganska problem med nu att jag kanske sitter och Mats bäbisen och så måste stora systern på toaletten då kan det hända en olika om jag inte gör på turbo mamma ;)

Jag har två barn, en snart 3 åring och en snart 1 åring. Det funkar fint, full fart hela dagen . Man har ju inga insomnings svårigheter precis 😉 tycker skillnaden var större från 0 - 1 än från 1 - 2. Vi hoppas på att få chansen att få bli gravida snart igen.

Tre barn. 15, 10, 6 år. Ville ha några år mellan barnen så man hinner med att andas mellan. Varit kanon då de äldre barnen kunnat stötta till med hjälp. Mina tre bråkar aldrig och har aldrig syskonfejder. Utmärkt med flera år mellan!

Dottern blir 2 nu i november och bebis är beräknad till januari. Vi tycker att mellanrummet känns perfekt, sen ska jag ärligt säga att dottern alltid varit väldigt enkel och "lätt att ha med att göra" eller hur jag ska uttrycka mig, hon leker jättefint själv medans jag pysslar med annat men är även gärna med på ett hörn och gör samma som mamma eller pappa. Tror inte det kommer bli några problem när bebis kommer :) Det där med hur många år det är bäst att ha emellan är svårt, går jag till mig själv så har/hade jag och mina storebror en mycket tightare och starkare relation och lekte med allt och hade superkul visst vart de lite gnabb ibland med inte mer än normalt, mellan oss är det 21 månader. Medans det med lillasyster nästan bara vart avundsjuka och bråk tills vi kom upp i vuxen ålder nu är vi jättegoa vänner, mellan oss är det 5år. Så jag inbillar mig nog att ju tätare barnen kommer desto mer utbyte av varandra har de men givetvis behöver det inte vara så :)