Det kan ingen här svara på tyvärr.  Se till så ni får stöd av en psykolog eller kurator. Beklagar verkligen!

#0 Så sorgligt för er. 😕.  Kramar från Rhonda

Jag beklagar sorgen.

Ja, flickans beteende kan vara en "motreaktion", ett sätt att hantera ett chockerande trauma.
Ni bör söka hjälp, för er allas skull.

Beklagar verkligen! Beträffande din lillasyster så är det jättesvårt att svara på. Barn förstår i regel mer än man tror och tar det ofta naturligare än vuxna. Jag kan bara relatera till när vi fick avliva vår hund förra året. Dotter på 2,5 år var med hela tiden och fick säga hej då. Hon pratade ett tag om hunden efter och att hon var borta. Efter det har hon aldrig undrat utan verkar förstå att hon dog och försvann från vår vardag. Håller med övriga i tråden att be om någon form av samtalskontakt.

Barn brukar normalt sett hantera sorg helt annorlunda än vuxna så jag ser egentligen inget fel med att hon sen var glad och lekte. Döden är väldigt abstrakt och svårt att förstå.

#4 En 2,5-åring och en död hund går inte att jämföra med en 7-åring och hennes egen mammas död.

#6 Självklart inte!

Har ni fått stöd eller erbjudande om det?

#6 Nej självklart inte. Men begreppet död är detsamma, det är det jag ville komma fram till. En kurator eller psykologkontakt är kanske något ni skulle fundera på. Så ni alla får hjälp och stöd i ert sorgearbete.

Jag har sett flera barn kring den åldern som reagerat på liknande sätt när en förälder har dött. Men jag tycker ändå att t o m hela familjen ska vända sig till kurator eller dylikt. För jag tror ni alla är i en smärre chock just och alla bearbetar det olika. Men mitt råd till dig ts är att undvika bli arg på din lillasyster för att hon inte beter sig som du förväntar att hon ska göra för att er mamma dött. Utan att ni tillsammans istället söker hjälp för att bearbeta förlusten och få stöd.

Vi prioriterar viktigare saker just nu som att lösa situationen med var vi ska bo och vad vi ska göra med våra djur så psykologhjälp får vi ta senare. Jag blir inte arg på henne men tycker hon beter sig så konstigt, hon pratar om mamma som att hon inte bryr sig.

#10 Det är nog ingen här som kan säga varför hon beter sig som hon gör, men det kan vara hennes sätt att försöka hantera verkligheten. Hon bryr sig säkert, men har kanske inte riktigt förstått än vad det innebär att hennes mamma är död. Hon är ju bara sju år gammal. Reaktionen kan mycket väl komma långt efteråt.

Snuffles, jag beklagar sorgen. <3

# 10 alla människor agerar olika vid dödsfall. Förnekelse är inte alls något ovanligt. Din syster är bara 7 år så hennes möjlighet att förstå något som döden på samma sätt som någon äldre är begränsad. Hon kan tro att mamma bara är borta en stund i flera veckor innan hon inser att mamma inte kommer tillbaka. Jag beklagar verkligen eran sorg och hoppas att ni har någon där som stöttar er i allt detta.

Idag var hon och några släktingar iväg till sjukhuset och tog farväl av mamma och hon beskrev henne som kall och full med blåmärken helt okänsligt

#14 Hon är som sagt bara 7 år. Det finns inget rätt eller fel sätt för ett barn att reagera på. Du måste förstå det mitt i allt det jobbiga.

#14 låter inte som något konstigt alls. Det pågår säker mer i hennes huvud och hennes känslor än vad ni som är äldre tror och vet. Sen kan ju reaktionen komma långt efter när hon smält allt. Det är det som är svårt att svara på när det kommer till barn. Dom har ju inte samma erfarenhet eller syn på saker som vuxna har.

#14 Det kan vara ett sätt för henne att skjuta det ifrån sig, för att slippa släppa fram känslorna. Innerst inne vet hon nog, men verkligheten är för plågsam, så därför reagerar hon som hon gör. Skulle tro att hon är i chock, och då kan man verka känslokall utan att egentligen vara det.

Min far var nära döden när jag var 16 (en del äldre än din syster alltså). Under drygt en vecka pendlade det fram och tillbaka om han skulle överleva eller inte. Jag orkade inte ta det till mig då utan svarade i princip "jaha" när min mor berättade hur dagsläget var. Hon tyckte förmodligen som du, för hon sa en gång "du förstår nog inte hur allvarligt det är?". Jo, det förstod jag, men det var för jobbigt att ta in, så jag sköt känslorna ifrån mig istället. Tror nog att omgivningen uppfattade mig som känslokall, trots att jag inte var det.

Så ge din syster tid att bearbeta det. Tids nog kommer reaktionen, och då behöver hon all stöttning hon kan få.

Jag är helt säker på att hon kommer sörja mer "normalt" längre fram. Jag var 14 när min mamma dog och jag grät inte dagen hon dog och inte hennes på begravningen. Jag gick till skolan som inget hänt 2 dagar efter hon dött och klasskamrater sa imponerat att jag var stark. Men det hade inget med det att göra.
Jag älskade min mamma mer än någon annan men även för en 14 åring var det så surrealistiskt att någon inte fanns längre, var svårt att inse och förstå. Det tog mig ett tag att förstå och få processera det i min egen takt. Jag grät när den biten kom till mig, men inte förrän jag var redo att gråta och ta mig till mig på en annan nivå.

Hon är chockad först. Det är svårt att ta in innan man får se att de faktiskt är döda. Det rekommenderas för barn. Sedan sörjer barn randigt. Dvs de är ledsna - leker - ledsna - leker osv. 

Min styvdotter var 6 år då vi förlorade min dotter. Och hon är den som ta det naturligast förutom mig själv. 

Rekommenderar detta från Rädda Barnen om Barns sorg och hur man hanterar det.: https://www.mah.se/pages/50684/Barnssorg_rb.pdf

Kyrkan har sorgegrupper för barn. Det är nyttigt att reda ut sorgen direkt.

#14 Det är helt normalt för ett barn. De beskriver det dem ser. Det är inte detsamma som att de är illa menat eller fult sagt.

#15 Jag fattar det. Jag säger inget till henne men det gör mig arg. Det är orättvist att hon kan vara som vanligt medan jag bryter ihop och vill dö hela tiden om jag inte distraherar mig själv.

#20 det är verkligen ingen idé att du blir arg för detta. Hon är med all säkerhet inte oberörd av detta. Och du kan inte och ska inte tvinga fram nått hos henne. Men som det är sagt tidigare så borde ni ha någon att prata med om detta. Om än det känns som att ni måste fixa en massa saker.

#20 Alla sörjer olika och barn helt annorlunda än vuxna. Du får känna som Du vill, men också måste hon få bearbeta på sitt sätt.

#20 Man blir ju lite oroad över den attityd som du visar på mot din lillasyster i den här tråden. Att säga att något är orättvist, dvs att hon skulle ha det bättre, när hon faktiskt är en sjuåring som förlorat sin mamma, är bara konstigt. Hon har gjort en helt ofattbar förlust som kommer vara ett sår hela hennes liv. Rent spontant, om man skulle tala om orättvisa, så är det väl isåfall orättvist att du fick så många fler år med din mamma än vad hon fick.

Du måste vara otroligt försiktigt med dina tankar och vad du skulle kunna förmedla till din lillasyster i ett känsligt läge. Du vill inte lägga på henne dåligt samvete för att hon inte sörjer tillräckligt mycket eller "på rätt sätt". En sådan skuld kan faktiskt vara oerhört svår att bära, och kan förfölja en många år. Sorg kan se ut på 1000 olika sätt, och speciellt när man är barn så kan sorgen vara lite "speciell". När man är lite äldre har man ändå fått någon slags mall och uppfattning om vad sorg är och hur den borde uttryckas. Det har inte din lillasyster, hon reagerar bara instinktivt och går säkert på många överlevnadsmekanismer istället för att gå in i sorgen.

På samma sätt kan ett barn uppfattas som "okänsligt" många gånger därför att de inte har fått mallar för hur man ska uttrycka sig i alla olika lägen. Att mamma var kall och full med blåmärken är ju väldigt talande för hur det ofta är att se en död människa. Vet inte om du fått se henne själv, eller en annan död? Men något som man ofta känner är något av en chock över att den kroppen verkligen känns så enormt långt ifrån den personen man känt. Man kan tro att det ska kännas nästan som att se den personen när man tar farväl. Men den starka känslan kan ändå vara att hon är verkligen inte här, det här är bara en kall kropp utan liv och personlighet. Det blir mer en tydlig markering av att farvälet redan varit, och inte alls ett tillfälle att själv få säga farväl. 

Beklagar verkligen eran sorg! Kram! Förstår att mitt inlägg kan vara lite tillrättavisande och jobbigt. Jag tycker det är väldigt bra att du ventilerar dina tankar i det här. Inte konstigt att du känner och tänker som du gör, men du kan ju också behöva lite hjälp att reda ut dina tankar och få ett bättre förhållningssätt till vad din lillasyster går igenom och hur hon uttrycker sig, och för att kunna få det behöver du prata om vad du går igenom och vad du tänker, så jättebra att du skriver här, och hoppas att du också har andra du kan prata med.

#23 Jag har inte sagt något till henne.

#24 dock så visar ibland handlingar mer än tankar. Och det kan barn snappa upp lätt. Och jag kan förstå att du känner dig som du gör och att du känner att du måste lösa allt för er två, men att då lägga energi på att tro att din syster har det lätt att hantera sorgen vara för att hon inte visar det som Du förväntar dig. Det gör inte saker bättre i den ömtåliga situationen ni båda är i. Så fundera om detta kanske är ett sätt för dig att få "kontroll" på situationen. Genom att hålla på och tänka på hur din syster inte visar öppet att hon är ledsen? Finns det inga andra vuxna i era liv? För det ska ju inte heller vara dig hela ansvaret ligger på. Ni båda måste få kunna sörja på det sätten ni gör.

#24 Så bra! Beklagar verkligen er förlust!

Har hon reagerat "konstigt" i några andra sammanhang?

Vi kan inte förutsätta att hon är som alla andra.

När min mamma blev utredd för bröstcancer var jag ca 10 år gammal. Jag kommer ihåg när mamma och pappa berättade för mig om att mamma hade en knöl i bröstet. Min reaktion var att anklaga pappa genom att fråga honom om han hade klämt på brösten och kännt knölen. Jag kommer ihåg att han tyckte min reaktion var orättvis redan då (han pratade med mamma om att jag beskyllde honom för sjukdomen) men han förstod också att det var en chockreaktion. Idag kan jag skämmas när jag tänkte på att jag anklagade honom.

Tiden min mamma långsamt dog i cancer var även den tiden i livet jag skrattade som mest. Jag kunde skratta åt allt och skratta oavbrutet. Det är mitt sätt att hantera jobbiga situationer. Jag har en väldigt nära vän som är likadan. Dagen hon berättade för mig att hon hade MS så satt vi båda och skrattade åt det, fast det "normala" hade varit att gråta, speciellt eftersom hon även precis hade fått barn

Framförallt små barn, men även vuxna, kompenserar väldigt starka känslor. Mycket negativa känslor kan därför få någon att tex skratta istället för att gråta. Eller svårt om. Ett barn som tycker så mycket om sin lillebror att barnet faktiskt biter honom i armen handlar också om att de positiva känslorna blir överväldigande. Jag har förståelse för att du blir arg på din lillasyster. Du vill förstås bara att hon ska "visa respekt", visa att hon också har det jobbigt, men som många redan skrivit så är det en sjuårings sätt att bearbeta sin sorg. Du får försöka att inte visa dessa känslor för din syster. Inte bli att/sur/upprörd över hur hon hanterar situationen. Jag tycker också att hennes reaktion efter hon sett er mamma död låter normal. Det finns nog inget mer abstrakt än en död människa som ser precis ut som vanligt men ändå totalt olik sig själv. Som en sak. Som ett försök att efterlikna en människa men inte helt lyckat. Jag beklagar sorgen. Måste vara fruktansvärt jobbigt för er

När jag fick reda på att jag hade MS blev jag glad, då var det inte ALS, som min mor hade och dog av.

Jag var 6 år när min mamma dog, och jag minns de som igår. Doktorerna kom och pratade med oss, och jag tror inte riktigt jag förstod alls vad dom pratade om, men efter dom hade gått tog min pappa med mig ut och frågade om jag förstod, om jag visste var mamma var, och då hade jag svarat "i himlen" och sen var de liksom inget mer med de. Min sorg kom ju äldre jag blev, jag grät ju såklart när jag saknade henne, men jag förstod ju inte riktigt att hon var borta förens jag blev lite äldre. Dock ska man alltid i såna här fall se till att barnet får prata med någon utanför familjen, att man får hjälp, inte bara barnet utan hela familjen, för det fick inte vi. Och vi är lite lagom dysfunktionella allihopa, på riktigt. Jag har lärt mig att bygga upp en mur, så när nära vänner går bort, känns de liksom inte på riktigt, man förstår inte riktigt, och det känns overkligt hela tiden. Nu har jag dock haft priveligeriet att ha mina mor och far föräldrar i livet, så änsålänge har jag inte förlorat någon riktigt nära anhörig, och jag vet inte alls hur jag kommer reagera när det väl händer då jag står dom närmre än min pappa..

#10 när det gäller ett 7-årigt barn så kan jag ju bara säga att psykologhjälp är 1000% viktigare än flytt osv. MENTAL HÄLSA VÄRNAS FÖRE PRAKTISKA TING, det vill säga, familj är viktigare än betydelselösa ting.

#33 De har flyttat oss till olika ställen nu dock så finns inget jag kan göra för henne längre.

Men vem har bestämt att dela på er? Ett sånt fruktansvärt misstag! Som förälder skulle det verkligen vara nåt jag fasade för.
När barnen var yngre inpräntade jag i alla omkring att skulle det hända oss någonting skulle man inte dela på barnen. Du måste ju vara den enda tryggheten för din syster nu. Hon är för liten för att kunna ge uttryck för det, hon har inte en aning om att hennes vilja kan räknas.

Tycker du själv att det är OK?

#35 Egentligen inte. Men vi alla 4 syskon bodde hos vår moster och det var så litet där så jag och min storasyster fick flytta och de två små fick bo kvar.

Vart har ni fått flytta? Hoppas ni kan ses mycket i alla fall!

Till ett hvb hem