Jag har en snart 2-åring som är likadan. 😂
Kanske inte är en tröst men jag kan definitivt relatera till den där hopplösheten och hur både tålamodet och orken bara rinner ur en. Sen kommer det bättre dagar och man kan ladda batterierna lite; vi kommer precis ur en period där han inte sovit eller ätit ordentligt på två veckor - jag är helt utmattad (och gravid på det).
Sen inatt sov han bättre och åt frukost i morse; det gäller att suga in de bra stunderna för att orka med de mindre bra.

Jag har en liknande situation här hemma, det är en brottningsmatch att byta blöja o få på kläder, detta uttrycker hon genom att gallskrika o bara åla sig. Hon blir hysterisk innan hon somnar, vaknar om nätterna men förhållandevis lätt att natta om, kan leka en bra stund själv eller med hunden men så fort hon märker att jag rör mig ett steg ifrån henne bryter hon ut i gråt och det tar lång tid innan hon förstår att jag inte har försvunnit(8 månaders ångest [CHECK]), hon vill vara i famnen men 2 sekunder senare inte men sen ska hon upp ändå fast ändå inte o en del av dagen består av enbart gnäll. Jag har väldigt bra tålamod men ibland så tryter de o jag får stänga dörren om mig i två minuter eller räkna till tio eller bara försöka skaka av mig de, de suger att behöva känna sig irriterad men sen o andra sidan så är det en väldigt kort period av deras liv då dom är bebisar o inte kan prata så vi får försöka blicka framåt ❤️

Barn är tålamodsprövande ibland o tyvärr så brister det ibland. Vi är ju inte mer än människor. Kommer dock inte ihåg 1-2 års åldern som jobbig med sonen men nu när han är 3 år då får jag räkna till 100 många ggr för att inte hoppa från balkongen typ . Han slåss o e uppkäftig o sjövild. Han sover på natten men det gör inte lillasyster på 3 mån.

Jag har en 2åring hemma som inte är rolig just nu. Känns som att det enda vi gör är att bråka. Så Just nu tycker jag inte att det är roligt att vara mamma alls, och så vill man ju inte känna :/ men jag försöker tänka att det är en fas som kommer gå över.

Våran lille på 8,5 månad är förvisso lätt att söva och mata men har varit lite kinkig vid blöjbyte och sen enorm separationsångest gentemot mig. Jag har jobbat i 2 månader men nästan varannan dag har gubben problem hela lvällen när jag åkt till jobbet :p däremot har jag hittat metoder som funkat för att få honom nöjd och 9 av 10 ggr funkar det att gå ut och leka :)

Jag vet egentligen väldigt lite om barn, har bara hängt mycket med vårt eget. Men, jag ser en skillnad mellan mig och killen, hur vi är med dottern och hur gnällig hon är. Killen är mycket mer orolig för hennes säkerhet än vad jag är och han arbetar mer runt henne om man ska kalla det så. Om han ska plocka ur diskmaskinen sätter han henne i hennes stol under tiden. Jag har med henne på allt och när jag plockar ur diskmaskinen så står hon bredvid och stjälper till. Han tycker att det blir jobbigt när allt tar längre tid om hon ska vara med och göra sakerna, och han blir rädd att hon ska göra sig illa på bestick mm. Han är helt slut efter en dag, men jag är det inte. Dottern är också enklare att ha med att göra om jag har henne. Jag släpper liksom lös henne på ett annat sätt. Jag är oxå ute med henne mycket mer. Just nu rensar vi ogräs. Jag rycker upp och hon lägger i en burk med hjälp av en gaffel. Killen är mer för att busa med henne, brottas, kittla, kasta runt osv. Jag leker egentligen inte speciellt mycket med henne på dagarna, istället hjälpa vi åt med vardagliga saker. Han bär på henne mycket hemma, jag ser ingen poäng med att släpa runt på henne. Sammanfattningsvis är hon mer jämn i humöret med mig och har lättare att komma till ro och sova på dagarna. Med honom är det fler höga skratt i, men även gnälligare.

Känner igen mig med dottern på drygt ett och ett halvt. Det som nästan är värst är att med alla andra så är hon en ängel och alla pratar om hur enkel hon måste vara

Trevligt att jag inte är den enda! 

#6, Känner igen mig mycket av det du skriver. Men lite med omvända roller, jag är den försiktiga och gubben är den som kan ta med dottern på allt. Men han leker mera med henne än vad jag gör, busar och stojar. Jag kan sitta en stund med henne på golvet, men jag helt enkelt orkar inte vara "fast" i henne hela dagarna och vill göra annat emellanåt. 

Jag blir alltid ett sånt kontrollfreak ifall han far någonstans med henne utan mig, fastän jag vet att han har det under kontroll och dottern troligen är nöjd. Börjar genast tänka på att "det kanske blir för stressigt för henne", "hon börjar säkert bli trött om en timme", "hon blir säkert hungrig när de är där", "tänk om han inte tänker på att byta hennes blöja" osv osv… 

Det är nästan lättare att vara någonstans med henne, än bara vara hemma. Är vi hos någon så har hon annat att fokusera på och utforska, så då får jag lite andrum.

#7, Åh ja, känner igen det där. Vår tjej är som en ängel när vi är nånstans (åtminstone nån timme eller två, heh), och alla tycker att hon är ju sååå nöjd och glad, "så lätt ni måste ha det hemma". No shit. Välkomna till oss bara och kolla.

Om du släpper kontrollen lite så kommer ni säkert kunna slappna av lite och ha roligare. Man behöver inte sitta och leka med dem, de kan fixa själva. Sen får man ju fråga sig, vad spelar det för roll om hon blir lite trött /hungrig /har en blöja lite längre om de är borta? Spelar ju ingen roll alls. I slutet av dagen så har hon en torr blöja, är mätt och sover tryggt :) det spelar ingen roll om hon är lite missnöjd under tiden de är borta. Om man tar det på sitt ansvar att de ska vara 100% nöjda på alla sätt varje vaken sekund så blir man ju galen :p och ingen blir nöjd i slutänden. Jag har koll på vad hon gör, men jag styr väldigt lite. Är vi på tomten så gör jag mitt och hon kan välja själv om hon vill hjälpa till eller ex gå till sandlådan. Åker du till ex öppna förskolan? Annars kanske det är bra så hon får lite annat att fokusera på, samt blir av med lite energi.

Känner igen mig rätt bra, fast mina två barn är rätt stora, dom är 6 år och 4 år. Känner igen mig i att dom är energi krävande och mitt tålamod tryter lite nu och då. Det som funkar för mig att ladda upp batterierna igen är att jag försöker att få en stund för mig själv, där jag bara får göra det jag vill. Så får barnen vara med sin pappa och roa sig en stund, eller om barnen leker med varandra.

Känner igen mig väldigt väl, fast jag måste belysa att vi har bra dagar också. Men ibland brister det fullkomligt när hela dagen är bråk trots gap och skrik. Herregud! Här hoppas det i sofforna, det klättras i fönstren, varenda sladd slits i, tv:n bankas på och pillas på, han HÄNGER i gardinerna. Han bits, nyps, spottas, river, klöser, sparkar, hänger i håret och kastar sig raklång på golvet och skriker och lever jävel rent ut sagt när han inte får som han vill. Ju argare jag blir, desto mer skrattar han…